Jag håller på att julstädar. Överallt. Nej, inte damm och sånt. Mer röja upp bland folk, inrättningar och företag som inte gör vad de borde eller håller vad de lovat.

Som vuxen kan man inte, och FÅR inte, utnyttja barns beroendeställning.
För några veckor sedan hörde jag om en tränare som efter kritik på ett föräldramöte kallade in BARNEN i ett förråd och berättade att vederbörande kände sig kränkt över att de berättat sånt han sagt, för sina föräldrar. Den dagen mitt barn kommer hem och berättar att tränaren sagt ’det här får du inte berätta för mamma’ den dagen ställer jag till ett liv utan dess like. Det är min plikt som förälder.

Under mina 14 år i ungdomsverksamhet har jag sett det mesta och alla möjliga sorters tränare. Inget är nytt. Tränare som bänkar 12-åringar på TRÄNING med motiveringen att de ska ’spela ihop ett lag inför DM’. Eller tränaren som låter en 11-åring som tränat VARENDA träning under våren, stå över i sista matchen för att sen i lönndom ringa in spelare från andra lag. Eller tränare som motiverar ungar för extraträningar, där barnen åker hem under lov på beordrad träning, för att sen få veta att man inte är ’uttagen’. Uttagen i ett lag där föreningen har en policy att ALLA spelar lika. Det har hänt mina egna barn, men ännu oftare andras. Och jag vägrar vara tyst längre. Oavsett om det gäller mina barn eller andras.

En dag tillbringade jag tre och en halv timme i telefon med en ungdomstränare som innan en träning, inför en grupp 10-12-åringar, bett den som tyckte att de hade dåliga tränare att räcka upp handen. Det var som ni förstår inte hela historien, men jag väljer att inte ta den här. Det där var ännu en av dropparna som fick inte bara min, utan också andra föräldrars bägare att rinna över. Som tränare måste man lyssna på båda sidorna av sanningen hos barnen, innan man vidtar åtgärder.

I en domstol blir det rättegång där man hör båda sidor innan man dömer. I vardagslivet går det tydligen utmärkt att som vuxen lyssna på ett barn ( ibland sitt eget) och sen gå ut i rättarting utan att ens ha en tanke på att det här barnet kanske har valt att utelämna vissa betydande delar i historien. Kanske på grund av att han inte kommer ihåg, kanske på grund av att han inte vill, kanske på grund av att han uppfattade det annorlunda. Men det är väl där vi vuxna måste vara just vuxna och hjälpa ungarna på traven. Om Anton kommer och klagar på att Isa slagit honom så är väl min självklara fråga ’ och vad hände först, slog hon dig utan anledning?’

Nej, det var ingen liten tjej eller kille som vågade räcka upp handen den här gången. Jag vågade däremot ringa.
Första 45 minuterna blev jag utskälld, det var allt från att jag inte engagerade mig tillräckligt, till att jag engagerade mig för mycket. Lite som det passade vederbörande. Det var uttalanden som ’ lite får väl ungarna tåla, jag sprang då inte hem till mamma och grinade så fort det var något’ eller ’du kan väl inte mena att vi ska ta in vem som helst som ledare, menar du att det är kompetens att ha läst pedagogik’
Ska man skratta eller gråta? Jag blir bara beklämd.

Jag är helt säker på att vederbörande var så arg att han inte har en aning om vad han vräkte ur sig i början. Jag satte på högtalartelefonen och sorterade papper medan jag lyssnade och det fanns alltså andra föräldrar som hörde vad som sades. Men alla orkar inte ta striden, man är redan så knäckt när ens barn far illa.
Människor som är så i affekt och har så taggarna utåt i inledningsskedet går det aldrig att framföra synpunkter till. Man måste vänta till de har hävt ur sig och liksom har slut luft. Det tog sina timmar, men sen gick det att börja resonera. Och det kom en hel del konstruktivt ur samtalet.

Jag tror ju alltid på bra förändringar. Frågan är bara när man ska inse att det kan vara hopplöst? I det här fallet tror jag fortfarande på att de handlar om okunskap och ren obetänksamhet. Det är lätt att tro som ungdomstränare att man klarar sig på att man exempelvis själv varit en medelmåtta på fotboll eller hockey för 20 år sedan.
Jag blir beklämd när man hånskrattar åt pedagogik och psykologi och tycker det är viktigare att vara ’fast och bestämd’ på samma sätt som ’när jag gjorde lumpen ’.
Hur kan man glömma att barn är barn? Hur kan man glömma hur man själv kände det som 11-åring och en okänd vuxen levde rövare i ett klassrum? Har vi inte hunnit längre?

Det finns ledare som aldrig behöver höja rösten. Självklara auktoriteter som barn ändå har förtroende för. Åh, vad jag önskar att jag fick klona dem.

Saker går inte min väg just nu. Det är väl själva fasen att man blir dyngsjuk lagom till den enda lediga helgen. Jag håller i alla fall på att hosta upp allt som finns inuti mig känns det som. Jag trodde det var irritationen över hockeyn som gjorde att jag kände mig helt slut och matt igår kväll efter matchen.
Frågan är om en Leksandsförlust kan ge mig 39.6 i feber? Frågan är om den dessutom kan få mig att spy upp de fem liter te jag hade stjälpt i mig under kvällen? Utan förvarning. Hur som helst var det vad som hände.

Jag har teorin att mina hostattacker utlöser alla möjliga andra attacker just nu.
Natten har jag därför tillbringat sittande med krampaktiga försök att inte hamna i hostattacker igen. Det är sanslöst vilken träningsvärk man kan få i mellangärdet av det här. Sannolikt resulterar det inte i några nya muskler, så det är helt bortkastat dessutom!

Så nu ser jag mest allt jag skulle behöva göra, och så är det ombytta roller mellan ljusdrottningen och Lussepär. Jag går idag steget efter ( eller snarast sitter kallsvettig på en stol) och ger order om vad som måste göras. Helst sju saker samtidigt. Och Lussepär suckar och bär lådor och hänger grangirlanger och inser att detta är ett force major och inget förhandlingsbart läge.

Något säger mig att han tyckte det var lite lugnare igår när jag inte orkade något annat än att ligga pall.

Lucia hade en otäck följeslagare förr i tiden. Seden med vitklädd flicka med krans i hår kom till Sverige från Tyskland på 1600-talet och i Tyskland så hade Lucia en liten Lucifer med sig. Han kallades "dyvelskater" på plattyska och skrämde upp varenda unge läste jag häromdagen. Namnet på våra lussekatter härstammar därifrån.

Men när tyska invandrare tog med sig seden hit så bytte de namn på Lucifer. Ute i stugorna i Sverige kallades han för Lussepär.
Dagen till ära kände jag mig genast som ljusets drottning. Iförd särk, alternativt vit Leksandströja, hela dagen med händerna vilsamt ihopslagna, oförmögen till just så mycket annat.
Och så Lussepär ett steg bakom som påpekar att jag ska vila, att jag inte ska jobba med feber, att man ska vara sjukskriven när man är sjuk. Egentligen är han god tror jag.

Just nu har vi ett temporärt brejk från varandra. Lussepär är och städar på SCA för IFK Rundviks räkning. Jag tjuv-skriver blogg innan jag hostar mig tillbaka till soffan och hoppas liva upp mig med Leksand-AIK.

Tomtesonen längst ut till vänster och hans tomtekompisar och pepparkaksgubbar. Lucian Camilla som ser så vän ut är för övrigt en riktigt duktig hockeyspelare som aldrig viker ner sig.

Jag kravlade mig upp i morse för att se sonens tomtande i mellanstadiets luciatåg. Det är ändå något speciellt med att sitta där i mörkret och känna av julstämningen.

Däremellan håller jag på att hosta upp både lungor och magsäck tror jag.
Febrig och eländig. Så nu väntar tydligen nya sittande nätter.
Jag misstänker starkt att det var all provtagning på vårdcentralen som fick mig att insjukna av ren förskräckelse!

I morse kom han förresten på att han skulle ha ljus med manschetter också. Med vers på. Suck.
Så hämtpizzakartongerna från i lördags återvanns som luciamanschetter. Jag var tillfälligt glad över att inte alla pizzor levereras i oblekta kartonger för det är j-vligt svårt att skriva på folieinslagna manschetter.
Och så ville han ha en och ett ljus till sin kamrat också. Ifall han hade glömt. Och en extra luva. Ifall någon annan hade glömt.

När han skulle tipsa om hur jag skulle klippa i manschetten brast mitt tålamod.
Jag: ÄT din frukost! Jag kan det här!
Anton: Hur kan du veta det?
Jag: För att jag har varit tärna tusen gånger!
Anton: VA?? Har DU varit tärna?
Isa: (med tillgjord medömkan) Stackars dig som fick klippa dina egna manschetter,

Framförhållning. Det är en detalj som jag inte lyckats lära alla mina barn. Kan det bero på att jag kämpar med den själv?
Så igår kväll kommer Anton på att idag ska han ha full tomtemundering till Luciatåget. Själv var jag helt inställd att det var till på fredag och levde fortfarande i villfarelsen att jag hade torsdag på mig. Tomtebyxor hade jag till både Anton och hans kompis från Burundi. Det följde inte med så mycket av just tomtekläder i det flyttlasset. Men tröjor var värre. Till slut hittade jag två av mina gamla röda tröjor som jag tyckte dög. Anton tittade sig skeptiskt i spegeln.
"Jag ser ju ut som en tjej, jag går ner och frågar Isa och Julia"

Jag försökte hindra honom. Det gick inte. Så jag höll istället tummarna för att de skulle vara barmhärtiga. Det var de ICKE.
Vrålskratten blandades med halvkvävda fnissningar. Tonårstjejer.
"Men Anton, du är söööööööt"

Jag hade mest lust att köra dem genom mangeln. Alla tre.

Nåja, vi hittade en variant till slut och med tomteskärp och andra prylar så dög det till slut.
Sen somnade jag som en stock.

Vid frukosten pratade vi om tränare och hur viktigt det är att idrott är roligt. Vi kom in på det här med överkapacitet, att man egentligen bara utnyttjar en liten del av kroppens resurser.
Jag: Om man tror att man springer så fort man kan så kan man ändå alltid lite till.
Anton: Hur menar du då?
Jag: Jamen tänk om du tycker du springer allt du kan, så om du bli jagad av en bil kan du springa ännu fortare.
Anton: Ja det är klart.
Jag: Det finns de som har lyft hela traktorer för att rädda någon som ligger under, de tar fram de där krafterna de inte ens visste att de hade i kroppen.
Anton: Mmm.
Jag: Det är en viktig uppgift som tränaren har. Att ta fram det bästa ur alla spelare.
Anton: Ja, på handbollen tränar vi ganska hårt, men man får beröm hela tiden.
Jag: Man kan få alla att träna ganska hårt om man gör det så att alla tycker det är kul fortfarande.
Anton: Ja det är väl klart.
Jag: Så hur ska man göra för att få en spelare att ta fram sitt bästa?

Då ropar Isa från hallen.
"Man kan jaga dem med en bil"

Sarkastiska små liv har jag närt vid min barm.

Förra veckan kom en bekant fram till mig i periodpaus på hockeyn. Till saken hör att hon är sjuksköterska på NUS.
"Ursäkta, men du ser inte pigg ut. Jag har titta på dig ett par perioder nu och du är dig inte lik"

Vad svarar man på det? Tack så mycket? Jag försökte skylla på att jag var osminkad, men jag medgav att jag var trött.
"Du, det finns inget smink i världen som skulle få dig att se pigg ut. Man ser det i ögonen på dig, och på ansiktsfärgen" svarade hon.
Det kanske låter lite brutalt för er, men jag förstod att det faktiskt bara var ren omtanke från hennes sida.

Jag berättade att jag varit förkyld hela hösten och att det liksom inte vill ge sig. Småhostig i nio veckor, febrig var tredje dag, öm i kroppen osv.
"Och du har inte varit på vårdcentralen ÄN???" säger hon.
Nej, det hade jag ju inte. Trötta är väl alla människor och förkylda är väl också alla den här årstiden? Hur det nu var lovade jag att jag skulle ringa ochbe om att få ta en sänka ( och ett twar-prov tyckte hon)

De senaste åtta dagarna har ungefär hela världen frågat mig dagligen om jag har ringt vårdcentralen. Jag har skyllt på det ena och det andra. Idag var jag inmålad i ett hörn, när jag på mindre än en timmes tid fick frågan av fyra olika personer som ringde mig.

Så nu har jag ringt! Den sociala kontrollen är effektiv ibland.

Jag läser just nu rubriken på vk.se ’Snarkning ledde till misshandel’. En kvinna som försökt få sin man att sluta snarka genom att hålla för näsan på honom, vända på honom i sängen osv, där han ilsknat till och gett sig på henne. Jag kan lätt sätta mig in i situationen.

Jag konstaterar att vi klarade oss med en hårsmån undan sånt där, min man och jag.
Av flera anledningar. När min man sover, så sover han. Han skulle inte ens märka att jag tippade honom ur sängen.
Dessutom är han så himla seg när han är nyvaken, inte alls sådär explosiv som jag! Jag hade hunnit undan innan han förstått vad som hänt.

Men nu, med anti-snark-apparaten i sovrummet, är sånt där historia. Jag sover så gott så. Nu väntar jag bara på den där pigghets-effekten alla har pratat om för min mans räkning.
Jag tror vi vill åt den båda två.

Det regnade igår kväll. Det var minus tio grader i morse. Är det någon som kan räkna ut vad det gör med en bil? En bil med gummilister överallt.

Jag fick knappt upp förardörren. Skjutdörrarna bak var bara att glömma. Silikonspray och kupévärmare till trots. Rutan var så kompakt genomfrusen att man kunde tro att det var sånt här badrumsfönsterglas i den. Komplett omöjligt att skrapa sig igenom. Hacka, men inte skrapa.
Jag var på väg att hämta en hink med hetvatten och hälla över bil-aset men jag var inte säker på vad det skulle få för effekter. Däremot gick det en del spolarvätska i ilskan.

Egna barn och andras fick klättra in framifrån.
Naturligtvis händer sånt helst när man måste ha bilen omgående för att köra ner innebandyspelarna till Norrskenshallen. De har skolturnering idag.

Jag gillar verkligen inte vinter.