Jag håller på att gå igenom barnens önskelistor. De är lite olika till innehåll och detaljspecifikation. De har ju utvecklats en del under åren. Och visst ser man utvecklingen på barnen genom att läsa deras listor.
14-åringens är indelad i "önskegrupper". En för hett önskade, en för bra-att-ha-saker, en för nyttosaker som kläder och annat och en specifik för jultidningsförlagets.
17-åringens är detaljspecifik med inköpsställe och prisuppgift, precis som storasyster lärt henne.
På 12-åringens står det mest PENGAR. Han tycks vara i ständig ekonomisk kris.
21-åringen har inte lämnat någon. Hon har kommit till "men inte behöver ni köpa något till mig-stadiet"
Den största överraskningen var nog 20-åringens. Han har lämnat de tidigare årens listor som oftast innehöll tekniska, stora saker och övergått till "Snygga bekväma kalsonger, typ Björn Borg eller Calvin Klein" eller " En snygg mössa, ska helst vara ganska lång och varm och sitta bra, men det finns undantag"
Jag har en vag känsla av att om JAG köpte en mössa skulle den räknas in under paragrafen "undantag" , men jag är ändå rädd för att det är mössor som han aldrig skulle sätta på huvudet.

Längst ner på hans lista står dock lösningen på precis allt. Fritt för tolkning så att säga.
"Små roliga, fyndiga prylar" .

Jag undrar om jag ska köpa honom en potatisskalare?!

Är det någon av er som brukar bjuda middagsgäster när ni har vardagsrummet fullt med julkartonger och strykbrädan mitt på golvet, strax intill tre halvfulla sopsäckar och några tvättkorgar med smutstvätt? Inte det?

När jag står mitt i värsta stressen ( tjugo minuter kvar till avfärd) och gräddar våfflor som komplement till soppan unghopen ska äta till lunch innan handbollsmatcher och hockey, kommer sonen in och undrar om jag inte kan bjuda hans presumtiva svärföräldrar på middag efter hockeyn. Jag ser hela livet passera revy innan jag blir så pass klarsynt att jag inser att det faktiskt inte går. Vi kommer hem från hockeyn själva ungefär lagom till nästa hockey börjar på TV och då har jag lovat Isa att lyfta ut alla mina kartonger från hennes rum så att hon kan julstäda och dessutom tömma ett antal lådor som står och barrikaderar halva hallen uppe. Planen är hämtpizza för familjen Lundqvist för att ha en chans att få i oss något alls inom ett rimligt tidsperspektiv.

’Jag hade tänkt att Pernillas pappa skulle få se hockey här’ säger sonen besviket.
Det är Skellefteå- Modo på TV och "svärfar" är modoit.
Så vad gör en vettig människa under de premisserna? Säger Nej naturligtvis.

Och vad gör jag? Jo, jag hör mig själv säga ja.

Så "svärfar" och flickvän har varit här på middag och ätit hämtpizza och sett hockey och det gick alldeles utmärkt. Ingen snavade över kartongerna. Sopsäckarna lyfte jag ut på bron. Strykbrädan stod kvar. Och ingen dog för det.

Och passande nog ringde min svåger nyss och undrade om jag kunde hämta honom och min lillasyster och alla barnen, i Bredvik, där de var på partaj. Så nu funderar jag på om jag ska sova tills de ringer eller om jag ska ta de där j-vla lådorna och tömma dem när jag nu ändå ska vara uppe några timmar till.
I morgon är det dubbla hockeymatcher plus att jag jobbar, så det känns som att det jag har gjort ikväll är på plus för i morgon.

Julia kom hem efter skolan igår med ett belåtet leende. Isa sitter i soffan med sin dator.
Julia: Åh, nu är jag äntligen klar med alla mina julklappar!
Isa: Va? Är du klar med alla dina?
Julia: Japp, och det är så skööönt!
Isa: Jag är inte klar, jag har inte slagit in alla än.

Slagit in. Hrmpf. Jag inser att jag är på efterkälken. De är klara. KLARA. Färdighandlade.
Nu ska de sitta och titta på gamla julkalendrar och äta knäck fram till jul. Skitungar.
Jag vill vara barn igen!

Jag var på Pumpex idag med några ungar. De tittade storögt på alla löpsedlar som sitter där inne. Varsel? Neddragningar? Vinstökning?
Nä, det är löpsedlar om Modos SM-guld hela bunten. Och jag vet ju att pumpexchefen är Skellefteå AIK:are. Jag vet också att jag har EN Leksing på det där företaget. Och jag vet vilka som är Lövare.

Idag sa chefen att han skulle plocka ner de där affischerna.
" Vi ska sätta upp nya med Skellefteå AIK för de är ju Norrlands bästa lag, det vet ni väl?" sa han till de oskyldiga små barnen. Han fick en del rynkningar på näsan och en del medhåll.
"Och så berättar ni det för Monica också , så hon vet det" fortsatte han.
Av någon konstig anledning så vet alla var jag hör hemma också??

Det slog mig då, att så är det på alla "manliga" arbetsplatser jag besöker. Jag har koll på vad cheferna har för lagtillhörighet, jag har koll på vad de som jobbar där gillar. Och de har koll på mig. Alltså slänger man alltid några ord hockey när man är ute på sånna jobb. Socialt spel. Och en bra ingång för en del lite småblyga killar som vågar prata med mig utan att riskera att hamna i "farliga områden" , sånna som de inte tycker de förstår sig på med kvinnor. Vi lirar på samma planhalva.

Jag undrar vad mina kvinnliga bekanta (den delen som avskyr hockey) pratar om när de träffar de här killarna? Fasen, jag kanske missar nåt??

Vilken chock! Den enda dagen jag var helt förberedd på Guitar Hero-invasionen så kom – ingen!
Så nu fick jag istället bekymra mig för vart barnet hade tagit vägen. Det är inte lätt att vara förälder!
Ska sanningen fram har jag jobbat som en liten slav och ringt vad som känns en miljon samtal så det var väl mest vid tallriksräkningen till middagen som vi insåg att vi var nåt barn kort!
Nu ska jag skriva hockey och jobba vidare till bortåt halv elva. Vissa dagar är drygare än andra.

Inom en kvart är friden bruten. Friden är i det här fallet lika med tystnaden i huset när jag ska jobba. Jag vet att snett efter tolv varje onsdag dyker 14-åringen upp, oftast i sällskap med några andra 14-åringar. De slutar tidigt och en del väntar på sina bussar, andra ska tillbaka till skolan senare med dottern, för att repa med sitt band.

Jag vet också att de närmaste timmarna kommer jag att skriva inbrott, demensföreläsningar och polissaker ackompanjerad till oändliga gitarr-riff. Jag har inte sluppit Guitar Hero en enda vanlig onsdag tror jag.

Så just nu tar jag vara på tystnaden. Jag liksom samlar den. Sen ska jag försöka komma ihåg den när Ace of spades drar igång.

Plötsligt är alla sovrum tomma innan jag klivit upp. Jag säger bara Tack och Lov för Julkalendern. Den tvingar upp barnen av sig själva. Vill de upp då, så får de väl lösa det. Jag väcker ju ingen för TV-tittande liksom.

Vid frukosten blir samtalsämnet TV:s julkalender genom tiderna. Vi googlar upp att den första sändes 1960. Den första jag kommer ihåg är Teskedsgumman. Då skulle jag fylla fem år. Herkules Jonsson med den där onda tandläkaren i Gränna som målade polkagrisar rutiga minns man ju också. Jag var fruktansvärt rädd när han fångade och band Herkules mamma med "bubbla-förknasar-pennan" eller hur det nu var.

Ungarna är ju i så olika åldrar, de minns så olika saker ur kalendrarna. Alltså blir hela frukosten en "Best of kalendern" kan man säga.

Barnens omdömen:
Sunes Jul – DEN var ju sjukt kul
Mysteriet på Greveholm – minns bara att vi hade den som dataspel!
Pelle Svanslös – Åh han var så fiiiin
Kaspar i Nudådalen – DEN var dryyyyyg
Håkan Bråkan – den var värdelös, borde ha haft "riktiga" Håkan som skådis,
fast han kanske var typ 20 år då så det kanske inte gick??
En decemberdröm- är det bara Anton som kommer ihåg den??

Men Julens hjältar från 1999 är en av hitsen. Minns ni den? Julprydnader ( som förstås var levande varelser) som slängdes i ett soprum och så den där grönvita suporterprylen, "Hammarbyhunden" som också hade blivit slängd och försökte inbilla alla att han var en Julhund?
"Det är så hemskt när alla andra vet att han inte är en Julhund" säger Julia och djupsinnig som jag är funderar jag på om det är utanförskapet, saknaden av lagtillhörighet, som ger utslag.

Julias klockrena imitation av Julhunden när han ska bevisa att han är en Julhund och tvingas sjunga en julsång fick avsluta grötfrukosten. Det enda han kan är klackramsor och supportersånger. Jag vet inte om det är för att vi tvingat våra barn att växa upp i ishallar som de uppskattar den. Tänk er Pomp and Circumstance, fullsatt ishall, brölande supportrar.
Julia var klockren som Julhund.
"Aaaaaaaaalla håååååååller på Juuuuuuuuuuuuulen"

Jag tror jag måste beställa den på dvd.

Jag kan inte påstå att jag känner mig sådär extremt julstressad att jag skulle ha någon negativ påverkan på barnen. Så varför är det då fullt krig mellan dem från det att de kommer hem från skolan tills de lägger sig?
Nyss hade de ett krig om fjärrkontrollen som slutade med att jag ställde in alla deras kommande semesterresor för tid och evighet, hotade med rumsarrest och definitivt TV-förbud fram till jul om det inte blev ändring. Nu sitter tre av änglarna framför Desperate Housewives och är så sams som aldrig förr. Förmodligen högst temporärt.
Sönerna har kommit ur sitt krig, så 20-åringen och en 12-åringen är för tillfället ganska neutrala mot varandra.
Men tjejerna. Jag suckar djupt.
En 17-åring som försöker hålla positionerna och en 14-åring som plötsligt vill vara med i matchen. Det är som tupp- eller möjligen hönsfäktning så snart de kommer i närheten av varandra just nu.

Jag skulle ha bett om lite tålamod till mig själv i söndags också.

Dagens insikt är att jag egentligen tycker det är lite vilsamt att stryka gardiner. Det finns tråkigare saker att göra hemma faktiskt.
Och tvättmaskinen går och går. Hurra!

Jag har varit tur och retur in till stora staden på akututryckning för att hämta en avloppspump till vår tvättmaskin. Jodå, jag skulle ha kunnat använda de lokala elektrikerna och tro mig, jag har försökt.

Men är man utan tvättmaskin i en storfamilj så kan man inte vänta på exempelvis de som inte kan nås under dagen för att man slår av arbetsmobilen medan man jobbar.
En annan elfirma tog emot min pump igår och skulle titta på den under dagen och höra av sig innan klockan fyra. Det gjorde man inte.

Så i morse klockan sju ringde jag för att se vad man gjort åt min pump och fick till svar ’ingenting’ och att han inte visste var han skulle beställa en ny pump?
Jag frågade om han verkligen tyckte jag måste göra det i Umeå?
"Ja, det är kanske bäst så, vi har så mycket jobb"

Jaha. Jamen då vet jag då. Inte lär jag trassla ett par dagar i Nordmaling någon mer gång för att få ett besked som jag fick på en minut på ELON i Umeå. Så jag åkte dit med min trasiga pump och fick prata med samma kille. Väldigt hjälpsam och kunnig. Eftersom det var vissa saker om måste skruvas isär och ihop igen på pumpen så tittade han på mig och frågade
"Är det du eller din man som är den händiga"

Jag måste säga att jag blev lite imponerad av att han frågade. För normalt när jag hämtar reservdelar så tar folk för givet att det är ens man som ska göra det. Ibland är det förstås så, men definitivt inte alltid. Och egentligen är det väl hemskt att man ska bli glad att någon inte tar sånna saker för givna. Men, jag såg det där som ännu ett litet tecken på att världen håller på att förändras en smula.

Och snart ska jag tvätta massor! Jolly, jolly.

Jag är sjukt less. Lite avundsjuk är man ju när alla politikerna åker hem och äter middag och lägger sig framför TV:n eller vad de nu gör på sin fritid, samtidigt som jag liksom ska börja mitt jobb och få ihop alla bitar det pratats om idag i fullmäktige.

Nu är jag strax klar i alla fall. Jag tror jag ska fira med en alvedon. Och jag blir nästan euforisk av tanken att få lägga mig snart!