Idag söndag avslutades samiska veckan i Ammarnäs med lassokastning. En spännande tävling med fina priser. Tyvärr så kunde jag inte vara kvar tills de sista klasserna tävlade och har inte heller några resultat. Men jag visar lite bilder från dagen ändå.

I knatteklassen var det tillåtet att ta föräldrarnas hjälp med att linda upp lassot.

Nåt som Hanna Tegenfeldt verkar ha varit expert på för hennes dotter Hedda vann sin klass medan hennes son Otto blev tvåa.

Hedda klarade alla fem träffarna och sen gällde det att vara snabbast in övermållinjen också.

Åsa Skum sålde lotter bland andra göromål och hennes mor och systrar skötte mat och kaffeservering.

Jag tror att det här är Nils Jonas Persson med dotter.

Jan Strömgren Ammarnäs tampades med sin svåger Kurt Åkesson i den allmänna klassen.

Kurt Åkesson Sorsele vann dock över Jan och fick äran av att ta första priset.

Tyvärr var jag tvungen att avvika för att min vana trogen hinna bussen. Men ni som har Instagram kan se många bilder där som Ammarnäs sameförening har lagt ut och även Ellakari Skums bilder.

Det är fortfarande rätt mycket vatten i älvarna och vattnet i sjön steg en aning efter nattens regnande.

Lycka till med veckan som kommer! Vi hörs och syns!

Idag åkte jag buss till Övre Sandsele och hade tänkt besöka Storfallet men den korta stunden jag hade på mig innan bussen skulle återvända från Ammarnäs räckte inte till för mig att hitta rätta stället där fallet egentligen var. Det är så länge sedan jag var dit så jag mindes inte hur jag skulle hitta dit så jag gick uppströms istället för nedströms från rastplatsen. Nå jag får ta mig dit nån annan dag och planera bättre. Visar i alla fall lite foton från min utflykt

Jag hannn inte gå många steg förrän jag upptäckte fina hjortronblommor och blåbärsblommor. Ser bra ut!

Och precis efter det så fick jag sällskap av en bergfink som tydligen hade boet i närheten och ville locka mig därifrån, så vi skiljdes som vänner.

Stigen gick över ett f.d. kalhygge som var planterat med frodig tallskog och rikligt med småbjörkar. Jag grunnade lite på om någon älgko befann sig där med nån nyfödd kalv, men jag klarade mig då igenom oskadd.

Vårfloden hade möblerat om vid rastplatsen.

Nase och Stor Sandberget figurerade även här i kulissen.

Jag gick som sagt var uppöver älvkanten och trodde fallet var åt det hållet men det här är tydligen älvfåran som går förbi Kolkselavan..

Det brusade på rätt bra där också.

Det var tydligen där neråt jag skulle ha gått. Men nu hade bussen redan startat från Ammarnäs så det blev en snabbfika vid rastplatsen och sen måste jag gå upp till vägen.

Ett underbart väder och grönt och lummigt. Bättre lycka nästa gång.

Vid Björkheden bromsade chauffören in för en Järphöna med 8 små kycklingar som var på väg över vägen. Tyvärr hade jag packat ner kameran.

Jag plockar väl fram en gammal bild på Järphöna.

Hannen stoltserar med en svart haklapp.

Avslutar med en bild från den soliga utflykten. Ha det så bra alla ni som tittat in på bloggen!

Lämnar Östra Fäbodbäckens minnen bakom mig och går vidare mot Västra Fäbodbäcken – Suobbatjuhka.

En stor del av detta vatten kommer ifrån Suobbetjaure men det är flera bäckar som hjälper till att fylla på.

Västra Fäbodbäcken – Suobbatjuhka.

Erik och Linda Yderstedths ladugård. Huset står alldeles invid bäcken. Sonen Sigurd m. fam. bodde där på senare tid.

Olika falla ödets lotter…eller var det Inlandsisens nycker. Nästan hela vägen från Sorsele har jag tänkt på att det måste ha varit svårt att börja odla när våra förfäder började med sina nybyggen. Överallt har det varit så stenigt men här i Djupfors ser det helt annorlunda ut. Den här ängen har alltid väckt min beundran när jag åkt förbi. Välskött har den också varit. Plant är det som om den var anlagd efter vattenpass.

Den är så fin så att Suotsknösen är tvungen att höja sig över skogsbrynet och beundra skönheten.

Jag minns att när vi var uppe där för ett antal år sedan så kunde man se en del av Djupfors.

En bit längre bort ser jag huset som Signe Karlsson bodde i och i det lilla röda bodde Karl Andersson om jag minns rätt.

Det finns mycket intressant att berätta från den här gården som när Ludvig Öhrnell startade en anläggning för kolning i större skala. Vad jag hört så hade han omkring 25 anställda. Lastbilar kom och hämtade kolet för transport till tågstationen i Sorsele.

Där framme vid en parkering väntade jag på bussen som kom vid 19.30 ca. Där slutade sträcka 16. Nu återstår bara slutspurten till Ammarnäs. Men den sparar jag tills det blir någon fler fin dag. Jag har lite annat för mig innan dess.

Sträcka 16 Kraddsele till Djupselet Djupfors.

Det här är de 16 sträckorna jag gått.  Inte långt kvar nu.

Ha det så bra tills vidare!

Inlägg 17 dag 16 om min Luffenpromenad från Sorsele till Ammarnäs. Denna strålande fina dag skall jag gå från Kraddsele till Djupfors…minst! Eftersom det är en fredag så har jag möjlighet att åka med bussen som startar 18.40 ifrån Sorsele. Så det betyder att jag har hela eftermidddan på mig. Jag startade ifrån Kraddsele vid halvfyratiden.

Efter att ha gått en liten bit från Kraddselebron kom jag till uppfartsvägen till Kraipe rengärde.

Härifrån går också en led till Viktoriakyrkan i Juktandalen som synes. Då passerar man både Stor Sandberget och Nase och sen över fjället mot Överst- Juktan. Jag har aldrig gått den leden men det kanske blir av i sommar.

Nästa passering är förbi Alva Jonssons gård.

När jag passerat Alvas hus och kommer bort till kurvan så tänker jag på att här har jag sett många älgar genom åren. De står kanske i tjockskogen och lyssnar på mig när jag går förbi.

När jag kommer till kalhygget på höger sida och tittar snett bakåt så ser jag Alvar Johanssons gård Slåttesdal´n som ligger uppe på liden. Det var från början Alvars föräldrars fäbod. Hans föräldrar var Julia f. Strömgren och Johan  Kristoffersson

. Alvar var en oumbärlig person i övre delen av socknen. Han var nämligen världens då levande bästa rörmockare. Säkert! Någon har berättat att han hade sin bil nere i ett garage i Kraddsele på vintern och körde hem med en traktor med plog för att han skulle komma sig iväg på jobbet alla morgnar, även om det snöat rikligt på natten. Då plogade han sig ner till bilen. Senare skaffade han sig en snöslunga till traktorn. Han var inte den som stannade hemma för någon sån liten detalj som igensnöad väg. Han fixade det själv. Alvar kunde man lita på!

Äntligen ! ! Det här har jag drömt om ända sedan jag startade min Luffenvandring från Sorsele…att komma fram till Bäckmo precis den här tiden på året då björkarna nyss har slagit ut sina ljusgröna blad och bryter av mot den mörkgröna granskogen…..

…och att få se de blånande fjällen med de vita snödrivorna på. Den här vyn är helt underbar. Att det då dessutom är det vackraste vädret som går att få är ju bara otroligt.

Kamsberget t.v. och Ribovardomassivet rakt fram…. Gud är alla goda gåvors givare känner jag just då.

Den här bilden tar jag med för att visa det otroliga att vid vårfloden 1995 svämmade vattnet över vägen här. Det kan ju tänkas att de höjde vägbanken när de bytte till en större trumma, men ändå var skillnaden på vattennivån stor.

Den här raksträckan efter Räftmyran skulle visa sig vara dagens utmaning. Den var slät och fin men oändligt lång. Är jorden verkligen rund? Här ser det då inte ut så.

Efter att ha gått och gått och gått så börjajade jag att se Åbergs och Thuressons postlådor. Kanske gick det ändå framåt.

Jag var in på Thuressons gård för att se om det var någon hemma men inte det så jag fortsatte till Gunnars tall för att ta rast.

I skuggan av tallen satt jag och drack kaffe och njöt av tillvaron. En rödstjärt sjöng så vackert. Vi säger så fast jag inte är nån expert på fågelsång. Är man ensam ute på luffen så får man bestämma själv vad man hör.

Mer inzoomat såg det ut så här…rätt likt utsikten från Bäckmo fast här ser man mer av  norra Ribovardo, den del som syns från Ammarnäs.

När jag kom ner mot Högraningen så såg jag Suotsknösen igen. Dit var jag och min syster och hennes man för ganska många år sedan. Där har man en himmelsvid utsikt åt alla håll.

Efter en lång raksträcka till kom jag fram till denna skylt. Så var jag då framme i  Djupfors.

Ännu en fin poststation. Troligen har inte Postnord kostat på den här byggnaden utan det är nog byns innevånare som byggt och ordnat så fint. Där vek jag av till höger och gick förbi Lars-Erik och Pias altan för en pratstund och blev bjuden på ett glas kallt vatten. Tack!

Mitt i byn kommer den här bäcken ner ifrån fjället. Här har jag ett skarpt minne från min barndom. Det var inte så farligt men på gränsen till vad en sexåring kunde stå ut med. Faster Syster hade lovat att sköta mig någon dag och hon höll just på med en tvätt. Hon skulle till den här bäcken för att skölja tvätten. Jag skulle då följa med men hade inte några lämpliga kläder med mig så hon tyckte att jag skulle låna Lars-Eriks vadmalsbyxor. Något så förnedrande att måsta ha en pojkbyxa på sig som dessutom var för stor. Jag minns inte så mycket mer vad som hände den dagen men jag överlevde då.

Jag gick någon kilometer till innan bussen kom vid 19.30 ungefär. Jag måste bryta här och göra en avdelning två om Djupfors annars blir det för många bilder.

Jag var väldigt trött när jag kom ner efter vägen hemåt så jag vågade inte räkna till mer än två får för att inte riskera att somna på fläcken.

Nere i viken hade gluttsnäppan redan tagit kväll och brydde sig inte om att jag satte mig på bron och fotade den.

Jag skriver en bit till om Djupfors imorgon. Klockan är snart kvart i två på natten så jag kanske ska sova en stund.

Ha det bra så hörs vi!

Om jag hade kommit till Kraddsele före 1923 hade jag varit tvungen att be om båtskjuts över Vindelälven. Om vägen från Gillesnuole till Ammarnäs var klar 1923 som källor uppger så torde väl också färjan i Kraddsele ha funnits då. Så mellan 1923 och 1940 innan första bron var klar så hade jag nog fått åka färja över älven. Bilden ovan …Färjan i Kraddsele forslar över Sven Forsvall och hans bil. Fotograf Robert Lundgren / Vbm.

Första bron bygdes 1939 – 1940.

Det finns flera gamla bilder från tiden vid brobygget på ett av mina tidigare inlägg om Vindelälven. Skriv Vindelälven eller Kraddsele i bloggens sökruta om ni vill se dem.

Det finns så mycket om Kraddsele historia som är intressant men jag kan inte ta tid och utrymme för det nu. Kraddseleborna har själva skrivit om bygdens historia. Det finns att läsa i en pärm som går att låna på biblioteket i Sorsele.

Men det här strävsamma paret måste jag ändå nämna innan jag går in på de som bygger dagens historia. Mannen på bilden är Josef Berglund och hans hustru Sofia. Josef är en legendar i trakten och han är förfader till släkten Berglund. Och bakom den starke mannen Josef som blev känd som Norgefarare och kämpade tillsammans med andra med att fara över fjällen till Norge för att handla det nödvändigaste till byn Ammarnäs och driva handel där, stod hans trogna hustru som fått kämpa ensam hemma med att klara familjen och barnen under hans resor.

Josef är född i Kraddsele 1855 12 28 och kommer från släkten Eriksson . Sofia  f. Jonsson 1861 07 22 i Bure Sorsele.

Fotograf Robert Lundgren / Vbm

En duktig kvinna som kommer från släkten Eriksson är hon som driver den utmärkta fiskecampingen i byn. Ingrid heter hon. Tyvärr var hon för tillfället inte hemma när jag var förbi.

Här hänger nytvättade trasmattor på tork i solen och vårfloden har sjunkit undan så nu kan säsongen börja.

Om man blickar norrut från campingen kan man se ett av tre nybyggen som fanns uppe på liden. Det vi ser där är Slåttesdalen om jag minns rätt. Till höger om den fanns nybygget som kallades Nybygget. Därifrån kommer byns hembygdsgård som vi ser på nästa bild.

Hembygdsgården är hitforslad från Nybygget uppe på berget. Deras ladugård finns på hembygdsområdet i Sorsele.

Här ser vi hur det såg ut uppe i Nybygget när huset och ladugården fanns där. Fotot är taget av Ammarnäsprästen Göte Haglund någon gång 1930-1940.

Bildkälla Västerbottens museum / Fotograf Göte Haglund

I byastugan har det varit många sammankomster. Den här bilden tog jag vid en Söndagsskoleavslutning som hölls där. Georg Larsson från Vuovosträsk ger järnet för att fånga Jürgen Öman från Djupfors i någon lek.

Georg bodde då i det gula pensionärshuset som vi ser ovanför hans arm. Pensionär i ett bra skick!  Men så härstammade han också ifrån Vuvosträsk där många duktiga skidåkare växt upp.

Det är inte lätt att sluta prata om Kraddsele men utrymmet i Vk-bloggen kanske är begränsat. VI ses väl om några dar!

Nuvarande bro över Vindelälven som ska bära mig vidare på färden mot Ammarnäs. Djupfors nästa.

Tack alla ni som följer min Luff på bloggen och Instagram. Det är kul att veta att ni läser. Ha det bra!

Inlägg 15 dag 15 om min vandring från Sorsele till Ammarnäs. Jag startar dagen ifrån Storfallet vid Övre Sandsele och ska ta mig till Sandbergets fot (övre bilden).

Utdrag ur Lantmäteriets historiska karta.  Dag 15 sträcka Övre Sandsele til Kraddsele ca 6,5 – 7 km.

För första gången under resan ser jag en skymt av Suotsknösen 908 m.ö.h. Den kommer snart att skymmas av Björnberget och Stor – Jårbåive. Nästa gång jag kan se den närmar jag mig Djupfors. Tror den syns vid Räftmyran.

Efter en liten bit kommer jag fram till en av dagens vackraste ställen. Kolkselavan.

Västerut ser vi det snöklädda Nase 906 m.ö.h.  och Stor- Sandberget 821 m.ö.h.

Röda stugor tåga jag förbi….det finns några fritidshus vid Kolkselavan.

Vandrar vidare på en vägsträcka där jag aldrig tidigare gått…det ger en fin känsla av att…vad får jag nu se?

Jag har hört Dunderforsen ett bra tag, men när jag kommer till stigen dit så försvinner ljudet nästan för de backar som skymmer för både blick och hörsel. Dit ska jag gå nån gång. Idag hinner jag inte.

Jag har sagt att jag bara gått i två uppförsbackar sedan Sorsele, den uppför Grannäsberget och den i Hemfjäll. Den här uppförsbacken ser inte så kämpig ut men den var lång och seg.

Nu bär det av neråt mot Kraddsele. Här dyker Stor- Jårbåive upp.

Och bakom kurvan ser jag högsta toppen på Ribovardomasssivet men det är mycket inzoomat så det är långt kvar.

Efter ca 3,6 km´s vandring är jag framme vid Valdemar Mikaelsons jaktkoja. Nu tänker jag fika på hans bro. Knackar på dörren först för att höra om nån är hemma. Men ingen där. Här sitter jag en halvtimma och har det jätteskönt.

Jag tänker på snälle Valdemar som jobbade med pappa på olika byggen och andra arbeten i Ammarnäs. Synd att de inte lever för evigt de där trevliga människorna.

När jag kikar fram bakom broräcket för att gå vidare ser jag en räv komma travande efter vägen. Den har inte upptäckt mig än.

Jag filmar den och fotar samtidigt.

Se där, nu upptäckte den mig och vek iväg ner i diket.

Här passerar jag Blekselet som jag förknippar enbart med min postchef Judith Lindberg och hennes familj, När hon hade semester brukade hon ro över älven och möta sin man Bertil som körde postbussen, för att hämta tidningen och få några ord med honom. Judith  har växt upp i Kraddsele.

Här skymtar jag de första husen i Kraddsele.

Och den första bofinken hör jag när jag kommer förbi Bo Brydstens hus.

När jag passerar Kraddaskylten hör jag Tord Gustavssons traktor. Han håller tydligen på med ved.

I Kraddsele har de en underbar utsikt över fjällen vid Ammarnäs.

Jag uppehöll mig en dryg timme i Kraddsele och gick omkring och fotade

Det finns mycket att berätta om Kraddsele. Jag får ta och göra en del 2  så jag avslutar här för idag.

Vi ses och hörs!

Luffen 14 dag 14 från Björkheden till Övre Sandsele. Vandringen blev bara ca 4km idag, men en liten bit närmare Ammarnäs kom jag. Nu har jag kvar ca 2,6 mil. Alla mätningar är verkligen inte precisa utan bara på ett ungefär.

Idag blåste det kallt och några regndroppar hittade åt mig just innan jag kom in i Övre Sandsele.

Nästan direkt efter att jag lämnat Björkheden så kom jag till den här höga backen vid sidan av vägen så jag gick upp för att få bättre utsikt över bygden.

Nu finns de helt underbara vårfärgerna som är så vackra tillsammans. Ljusgröna björkar, mörkgrön granskog och snön på de blånande fjällen. Till v. ser vi Nase 906 m.ö.h. och Stor Sandberget t.h. 821 m.ö.h.

Vid Sandbergets fot ut till höger ligger byn Kraddsele dit jag har tänkt ta mig så småningom.

Nere på vägen igen.

Den här bilden har jag tagit någon vår tidigare nere på Sundsudden. Nu gick jag bara förbi nerfarten dit men tar med den för att visa att det finns ett stort sel i Övre Sandsle som inte syns så mycket av från vägen.

En bild till från Sundsudden. Här finns någon fornlämning där det gjorts utgrävningar.

Från samma ställe.

När man passerat nerfarten till Sundsudden kan man se lite av selet i Vindelälven.

Samma ställe en höst när svanarna parkerat där.

Fortsätter in mot Övre Sandsele.

Det är ju lite speciellt spännande med den här byn, för hit kom vår förfader Pehr Mattsson flyttandes med familjen 1820. Jag nämner bara förfadern för att vår förmoder hade dött redan 1802 i en halssjukdom samma år som hon fött en flicka. Hon var 5 månader när mor dog. De hade flera barn innan också. År 1807 insynade Pehr ett hemman i Övre Sandsele men av någon anledning kom de inte hit förrän 1820. De hade bott i Juktånäs vid Stor-Juktan sefan1809 och kom tidigare ifrån Dergerfors (nuvarande Vindeln). När de kom hit hade han gift om sig och fått en dotter med den nya frun. Det var den dottern som stannade i Övre Sandsele och är förmoder till den släkten.

En av Pehrs andra döttrar Magdalena gifte sig med Nils Johansson från Grundfors Stensele och de var de som började som nybyggare i Ammarnäs ( Övre Gautsträsk). Hon blev våran förmoder från Pehrs släkt.

Bostället där nere har ägts av Linus Grundström som också var ättling till Magdalena och Nils i Ammarnäs. Han var gift med en dotter till paret Öhman i Gillesnuole.

Längre ut på udden fanns ett gammalt boställe där samesläkten Jonsson bodde. De äger fortfarende stället.

I den här fina byn bor ättlingar till Pehr Mattsson och hans hustru Anna f. Mårtensdotter.

Någonstans där ner mot älven hade Pehr och Anna sitt hus. Om ni är intresserade att läsa mer om dem så har jag tidigare gjort en blogg om Övre Sandsele och den familjen. Skriv Övre Sandsele i bloggens sökruta.

Så säger jag hej då till Bijjie Sáddie för den här gången och hoppas att få återkomma senare i sommar för besök både på Sundsudden och vid Storfallet m.m.

Vid avfarten till Storfallet tänker jag ta en kafferast och invänta Ammarnäsbussen.

Jag hittar en skön sten att sitta på och har den värmande solen i ryggen. På andra sidan vägen ser jag det steniga landskapet och tänker att det var nog inte lätt att börja här som nybyggare. Men jag vet ju att de har fina raningar och holmar nere vid selet som minsann duger.

Bakom ryggen hör jag dovt mullret från Storfallet och minns från den gången för snart 50 år sen när jag var dit att jag tyckte det påminde om filmen och boken ” Driver dagg faller regn”.

Nästa gång jag fortsätter hoppas jag ha mera tid mellan bussarna så att jag hinner till Kraddsele. Vi får se vad som händer…Driver dagg faller regn..

Vi hörs och ses!

Kniphona putsar sig i fredagens kvällssol

Sen rivstartar hon helgen.

Hon får genast sällskap

En svarthakedopping dyker upp som en katt bland hermelinerna. Nån sån har jag aldrig sett förut. Kul!

Den tycks vara accepterad av kniporna och håller dem sällskap hela kvällen.

Tyvärr hängde den inte med när kniporna kom in i viken nära min stuga.

Jag vet inte riktigt vad det är för en seite som håller vakt över änderna.

Kanske nån and-ande. De verkar då trygga med den.

Längst in i viken rinner Harruddbäcken ut…den hörs porla i vårnatten.

Vi ses och hörs!

Jag åkte med mittidagsbussen till Ammarnäs för att fota vårfloden. Den är tydligen redan på väg neråt igen, det kan man se på ladorna där stockarna är blöta efter tidigare vattenstånd.

Vattnet hade tydligen runnit över vägen vid busskuren tidigare men nu hade det sjunkit  undan rejält.

Det ljusgröna huset, Robert Forsvalls har stått pall för många vårfloder, minst 120 skulle jag tro.

Sven Forsvalls hus till vänster och David Forsvalls t.h. har också varit med ett tag. Nu nya ägare från släkten.

All mark på raningarna står under vatten. Det är bara några björkar och lador som sticker upp.

Ammarnäs Livs har besvär med vatten som tränger in i källaren.

I Sorsele såg det inte så mycket  mycket ljusare ut häromkvällen. Troligen kommer vattnet att stiga en bra bit till i Sorsele. Ammarnäsvattnet är på väg neråt och det brukar väl ta minst tre dygn innan det når Sorsele.

Kråkan och skatorna var inte på nåt vidare humör. De slogs om rätten till gatlyktan vid Lillåbron.

Skrattmåsen satsade en fjäder på kråkan, vilken den gjorde rätt i.

G C i Ammarnäs har fått tillfällig strandnära tomt.

Även Ammaarnäsgården har blivit strandnära vilket förhöjer taxeringsvärdet väsentligt.

Tar fram några bilder från tidigare år vid vårflodstider omkring Storvnideln.

Luffen kommer väl snart igång igen efter ett dåligtväderuppehåll. Ha en trevlig helg!