BILDEN OVAN. Berget på bilden heter Bietharbakktie 617 m. ö.h.

När jag gick Luffen upp till Ammarnäs i våras så tänkte jag när jag passerade de här skyltarna, att dit ner ska jag gå och kolla senare nån gång och den gången blev den 24 oktober.

Efter att ha följt den här vägen en bit så fanns där en vägbom och upplysning om att det var en privat väg men samtidigt en skylt om Bräskaforsen i samma riktning så jag gick vidare ner mot älven.

Man ser inte själva utloppet från Storvindeln men Brännholmen (i mitten)  ligger alldeles nedanför Bräskaforsen.

Jag gick vidare över udden och kom fram till en fin lång sandstrand vid Laisviken.

Det syns att vatten, sand och is går hårt åt växtligheten här när vårfloden sätter igång.

Den här stubben är värd sitt utrymme i bloggen. Det var ett verkligt konstverk. Den måste ha brunnit nån gång i tiden och sen slipats så här vackert.

Det är verkligen inte lätt att beskriva hur fint det var här vid viken. Här måste vara ett fint ställe att sitta på när vårfåglarna kommer. Här möts Laisan och Vindelälven.

Jag hade inte så lång tid på mig innan Ammarnäsbussen skulle komma så jag vågade inte fika nere vid den fina stranden. Jag gick vidare och kom förbi några stugor för uthyrning.

Jag kom upp mittför vägen som går till Marielund och mot fångstgroparna (dit jag också ska göra en utflykt nån gång). Jag hittade en skön stubbe att sitta och fika på tills bussen kom. Det finns ett område mellan det här vägskälet och Bietharbakktie som ser väldigt intressant ut på Lantmäteriets skuggningskarta på Min karta. Så det vill jag också undersöka ”nån gång”.

Jag känner att jag inte gjort den här utflykten rättvisa med dessa bilder men det var verkligen ett fint ställe att besöka och vädret var helt underbart.

Jag återkommer med bilder från fler utflykter som jag gjort den senaste tiden.

Tack för att ni troget väntar och tittar in på bloggen fast det blir sällan numera. Jag skyller litegrann på det fina vädret vi haft i oktober. Jag har mest varit ute så då blir det inte så mycket bloggande.

Ha det bra vi ses och hörs!

BILDEN OVAN. Sorsele kyrka från älven sett.

I torsdag tog jag mig en promenad efter elljusspåret och en liten stig som heter Flåset. Jag gick sakta så något flås åstadkom jag inte men hamnade så småningom nere på Vindelälvens strand vid Stommudden.

Utsikt från Stommudden mot Sorsele samhälle.

Inzoomad kyrka genom riset. Gustavsberg i bakgrunden.

Huset närmast kyrkan byggdes upp 1927 till prästgård. Nu privatägt.

Nästa hus efter strandkanten på Lillån, som sveper runt Sorseleholmen, är också privatägt. Där stod den gamla sjukstugan som brann 1929.

På den här udden mittemot kyrkan bodde kyrkvaktmästaren Per-Olle med sin familj. Nu ett nybyggt hus på samma ställe. De måste ha en fantastisk utsikt.

Utsikt uppöver älven från Stommudden.

Utsikt från min lägenhet över Lillån samma kväll.

Det får bli mera en annan dag. Nu ska jag iväg på annat uppdrag.

Vi ses och hörs!

Ja så har jag då traskat färdigt från Ammarnäs till Sorsele i det som jag kallat Luffen. På vårkanten gick jag från Sorsele till Ammarnäs och nu på hösten blev det retur.

BILDEN OVAN är från raksträckan mellan Idbäcksheden och vägskälet till Skibbikudden. Dit åkte jag buss med Nina och sa tack och farväl för den här Luffentiden. Chaufförerna vid Sorsele buss o Taxi har verkligen varit generösa och tagit hand om mig på bästa tänkbara sätt. Tusen tack till er alla!

Fast klockan hade hunnit bli 11.30 så var det fortfarande frostigt i gräset.

Egentligen hade jag tänkt gå raka spåret till Sorsele men den här skylten fick mig på andra tankar. Det var klart att jag ville se hur det såg ut nere på udden en sån här fin oktoberdag.

Så fint att få lämna det stora kalhygget bakom mig och gå in efter en grusväg.

Solen tinade frosten i tallbuskarna. En av dropparna passade på att skicka mig en blå hälsning ifrån färgspektrat.

Mossor och lavar var fortfarande frusna så det kändes inte bra att gå där och trampa sönder dem. Det verkar vara gott om renlav, den verkar också ha gott om olika namn på Google, så jag hoppar över namndjungeln och fortsätter mot udden.

Jag tar den högra vägen ut mot Kåtaudden och kommer fram till den här vackra vyn. På andra sidan Nedre Gautsträsket, som är en del av Vindelälven, ligger byn Norrsele. Det var där Rönnholm öppnade affär innan det fanns någon affär i Sorsele.

Det huset står fortfarande kvar och används som boningshus. Flickan på bilden heter Runa och bredvid står drängen Johannes Gadd.

Bildkälla Sorsele bildbank.

Här ser vi det vackra röda huset.

Rakt i nordväst ser man Örnäsudden och till höger om Örnäsberget syns Osabergets brant.

Lite mer mot norr syns Bierdåive och vid vattnet bör det väl vara Norra Örnäs. Bräskaforsen skyms av Övre Norra Örnäsudden.

På den här udden ska det finnas något fornminne som jag var nyfiken på men jag hittade inget. Jag får väl fara hit till våren och vara bättre påläst så kanske jag hittar något.

Det var en sån vacker färg på den frostiga sanden. Den såg ut som mjukt sandpapper.

Den här udden var verkligen värt ett besök. Rekommenderas varmt, men ha gott om tid för man vill inte härifrån i första taget. Jag var här i en timmes tid. Jag hade ju ingen buss att passa eftersom jag skulle gå fram till Sorsele.

Till slut tog jag mig upp på vägen i alla fall. Vid det här vägskälet startade jag min vandring till Ammarnäs den 5:te maj.

Då såg det ut så här, lite mer inzoomat.

Jag hoppar över fikandet vid Benstampen Kvarnbäcken och transportsträckan in mot samhället.

Sista plogkäppen och första trottoaren. Då är jag i mål.

Men som en sista knorr på äventyret så ville jag gå förbi min kusin Kerstin Åkesson som tillsammans med sin syster Lillemor Börjesson gick hela vägen från Sorsele till Ammarnäs på tre dagar. De gick tre mil per dag!!! Himmel! Hur orkade de? De var visserligen lite yngre då 1997 men det var strongt gjort. Kerstins man Kurt drog iväg en arbetskoja till deras övernattningsställen i Månäs och Övre Sandsele.

När de kom fram till affären i Ammarnäs köpte de varsin glass och sen gick de vidare upp till sina stugor uppefter Fällavägen.

Jag fick fota av tidningsurklippet som hon hade kvar. Åke Johansson hade skrivit om dem, det var medan Vindelälvsloppet fortfarande fanns. Det var så kul att höra Kerstin berätta.

När jag kom hem hittade jag den här överraskningen i postlådan.

Tusen tack Cattis!

VÅRLUFFEN – SORSELE – AMMARNÄS

HÖSTLUFFEN – AMMARNÄS – SORSELE

För er som inte följt bloggen förut så kan jag berätta att jag åkt buss mellan startpunkterna men har ändå gått alla steg mellan start och mål. Det har varit fina dagsutflykter och jag har haft så trevligt och roligt. Tack till alla som kommenterat och alla jag träffat under färderna. Alla sträckorna finns inom bloggens ramar.

Vi ses och hörs!

Hej igen..nu har jag gjort den 27:de sträckan på Luffen. Nu är jag snart tillbaka i Sorsele där jag började d. 14 april 2022. Nu gick jag här d 14:de oktober 2022.

Åkte buss från Sorsele till Lapsavan där jag slutat dagen innan.

Morgondimman hade inte lättat när jag kom dit vid 11.30.

Men det tog inte lång stund förrän solen kom fram.

Så här såg det ut när jag startade härifrån på Vår-Luffen d 12 maj. Sädgässen gick här och betade.

Tar med en bild till från samma ställe d. 11 maj. Här ser vi Kyrkberget till höger om mitten.

När jag hade passerat vägskälet till Nalovardo skidanläggning så kom jag fram till det område där jag tror att Vindelälven gick tidigare. Jag skall visa på kartan nedan.

Här där jag lagt in de röda prickana tror jag att Vindelälven rann ihop med Laisan. Åtminstone en gren av den.

Utdrag ur Lantmäteriets historiska karta.

På den kartan kan vi också se var det 8 km långa fångstgropsystemet finns på Laisheden. Länets längsta fångstgropsystem som består av 154 gropar. Tre av groparna är daterade till första seklet e.Kr.

På andra sidan vägen ser det ut så här. Ja jag får luffa hit nån gång senare och följa fångstgropsystemet. Spännande!

Den här dagen tar jag av till höger innan bron och tar en rejäl fikapaus på 45 min.

Det var ett underbart ställe att sitta och lyssna på vattnets porlande i solskenet.

Till slut går jag vidare mot Nedre Norra Örnäs i alla fall.

Den här ladan har jag sett från vägen i så många år och varit nyfiken på, så nu tog jag mig friheten att gå ner och titta. Jag trodde att det var en gammal ängslada som brukar vara så spännande där man kan hitta gamla namnteckningar. Men det här var någons privata förråd så det lämnade jag ifred. Men nu vet jag då det.

Passerade….

Under vårfloden brukar Laisälven flöda över sina bräddar och då kommer vattnet forsande här. Men nu ser det bara ut som ett dike.

När jag närmar mig Nedre Norra Örnäs hittar jag den gamla cykelstigen som nyttjats sen lång tid tillbaka och har börjat användas av nutida naturcyklare igen.

Resecentrum i N. N. Örnäs.

När jag kom fram hit mitt mellan Idbäcksheden och Skibbeken stannar jag för att invänta Ammarnäsbussen. Då hade jag gått ca 8,3 km.

Nu har jag bara en sträcka kvar på ca 6 km sen är Luffen slut för i år. Jag hoppas på en solig och fin dag till.

Tack för att ni tittat in på bloggen. Vi ses och hörs!

Idag gjorde jag en omstart ifrån Bjärdakken och gick den där kilometern nedströms som jag redan gått. Dels kan man inte begära att bussen ska stanna var som helst och dels var det en mer spännande raksträcka än jag hade förväntat mig.

Enligt min förmåga att bedöma så hade det gått någon liten björn och lämnat spillning lite här och var, så chansen att få se en björn gjorde att det blev en riktigt rolig dag. På ett ställe var det så nytt så jag var säker på att jag skulle få se en björn. Sträckan tog därför lång tid för att jag skulle se och höra både bakåt och framåt. Men ingen nalle fick jag se, han såg säkert mig.

Jag lämnar Bjärdakken bakom mig och tänker på farmors far som kom ner från sin koja vid Sarmakvägen när han var gammal och orkeslös. Han hade varit där över sommaren sedan han blev änkling. När han kom ner till Bjärdakken sändes bud till hans dotter Sofia i Hemfjäll. Hon rodde då från Hemfjäll dryga 3 mil och lika långt tillbaka för att hämta honom dit. Sen tog hon hand om honom för resten av hans levnad.

Idag sken solen och korparna kvittrade, de var de enda fåglar jag hörde. På andra sidan Storvindeln ser vi Osaberget. Där nedanför är vår farmor född och uppväxt, i Sjöbonäs.

Från att jag  passerade kalhygget och fram till Lapsavan var det inte så mycket att fota. Sträckan idag mätte 3,4 km. Här skymtar jag Lapsavan. Här tänker jag stanna tills bussen kommer.

Framme vid Lapsavan ser man Nalovardo mot norr.

Och mot söder ser man över till byn Forsnäs på andra sidan.

Nere på stranden har man fin utsikt uppöver Storvindeln som tar slut här vid Bräskaforsen i Forsnäs.

Jag gick neröver mot udden en bit men vände för att hinna sitta och fika en stund. I våras när jag var här gick jag längst ut på udden Leipiken.

Rast i lövsalen som naturen bäddat åt mig.

Fin utsikt uppöver mot Luspeholmen och skäret, inte långt från Bjärdakken.

I huset i mitten växte farmors mor  Lisa Westerberg upp. Hon föddes 1833 så vid 1835 sprang hon nog omkring och lekte där.

Det mäktiga Osaberget mellan Sjöbonäs och Karlslund.

Det är lätt att förlora sig i tankar om hur de hade det förr i tiden. T. ex. när inga vägar fanns utan Storvindeln var farleden vinter och sommar. Jag får skärpa mig så att jag inte missar bussen till Sorsele. Det är än lite för långt att gå dit. Ca 13 – 14 km.

Idag gick jag mellan de blå prickarna Bjärdakken till Lapsavan. Här mellan Bräskaforsen och Laisan finns mycket spännande att utforska. Man skulle nästan kunna säga att det är ”ERROR”, för om man tar fram kartan och zoomar in så är det fyllt av en massa R som betyder att det finns fornfynd i området. Massor med fångstgropar som går i ett bälte uppöver mot Laisan.  Min egen teori är att Vindelälven har runnit ut i Laisan alldeles vid där väg 363 korsar Laisan. Terrängen ser ut så.

Bäst att gå upp på vägen och invänta bussen som idag styrdes av Thomas Norlund som var snäll och plockade upp mig. Troligtvis anknyter jag härifrån imorron för vidare Luffenpromenad mot Sorsele

Tack för att ni hänger med på bloggen! Ha det så bra, vi ses och hörs.

Karlsgård till Bjärdakken 22022 10 09

Hej igen! Nu ramlar det på med inlägg om Luffen eftersom jag går fortare än jag skriver…Ha,Ha! Nej riktigt så är det inte men jag kom på efterkälken med skrivandet och försöker nu komma i fatt.

BILDEN OVAN:  Så här vackert var det i Nabbnäs när jag vaknade på söndag morgon. Det blir en fin dag för den luffenvandring som jag planerat, konstaterade jag.

11.30 gick bussen ner till Karlsgård och då var vädret fortfarande så här fint.

Om jag inte minns fel så fanns den här vattenslangen med friskt vatten från en kallkälla redan på den tiden när vi sprang Vindelälvsloppet.. Jag vet inte vem som sköter om att lägga ut den varje sommar, men trevligt är det. Den finns i Karlsgård.

När jag passerat Odlingsgränsen kom jag fram till den här juvelen. Här fikade jag i våras och tar mig en kopp för att skåla med den finaste stubben jag vet. Den var ännu mer gul då men är fortfarande så fin. Det är bara att hoppas att den får stå kvar länge än. Den finns uppe på Grannäsberget väster om parkeringen om ni vill dit för en fika. Medtag eget fika!

Sen bar det av ner mot Grannäs. Jag minns att det här backen var seg när jag gick åt andra hållet.

Det gamla fina kapellet i Grannäs är för många år sedan sålt till en privatperson.

Efter en lång högerböj då man nästan kommer runt tillbaka så träffar man på den ”Nedra Gertsbäcken” och varje gång jag läser den skylten så undrar jag om det är någon arg fiskare som förlorat många drag där som namngett bäcken.

Den är i alla fall jättefin den här bäcken som kommer ända ifrån Giertsjaure uppe vid norrbottensgränsen och har sina källflöden norr om Breirajaure och i norrbotten. En bit uppöver finns Grannäsarnas eget kraftverk. Väl värt ett besök.

Ja då har jag enligt skylten avverkat 66 km.

Och har 23 km kvar. Jag hoppas hinna en bit längre än Risnäs idag, dit där jag startade sträckan i våras.

Spurtar förbi Risnäs…

Sten-Olov, Maria och Ann hinner upp mig. De har varit uppöver Gertsbäcksdalen till Sunnraningen.

Jag hann förbi stället jag hade som mål och satte upp ett nytt mål…att hinna till Bjärdakken. Här passerar jag det fina fritidshuset innan byn.

Grundbäcken vid fritidshuset rinner ut i Storvindeln Vindelälven.

Framme vid det nya målet upptäcker jag att jag har gott om tid så jag fortsätter vidare.

Här i Bjärdakken bor släktingar på farmors sida. Familjen Sorsén. De verkar ha en underbar utsikt över älven. Jag har faktiskt inte varit ner dit och kollat men hoppas att få kika ner på stranden ån gång.

Jag gick en kilometer till men vände om och gick tillbaka hit till kalhygget och fikade tills snälla Nina kom med bussen.

Det började regna där men jag hade tur med vädret under hela sträckan.

Ja det var den 25:te Luffenturen. Nu har jag inte så långt kvar till Sorsele. Jag får nog ta lite kortare sträckor framöver så det roliga inte tar slut för fort. Dagens sträcka blev ca 12 km.

I kväll bär det av till Ammarnäs igen, till Littfors på Ammarnäsgården kl.18.

Tack för att ni tittar in på bloggen! Ha det så bra så ses och hörs vi!

Riselouptevägen till Karlsgård fredag d 7 okt.

Den 15 och 16 maj gick jag den här sträckan – Luffen nr 6 och 7 på väg upp mot Ammarnäs

Jeribäcken  i oktober. Det var ovanligt mycket vatten för att vara på hösten. Det måste ha regnat mycket i fjällen.

Jeribäcken i Maj i vårflodstider.

När jag gick de här sträckorna i vår träffade jag på både renar och en älg. Nu i oktober såg jag inga djur.

Den här älgen såg jag i Maj från Riseluoptevägen mot kurvan innan Vindelberga.

Den 19:onde oktober 1919 tog jag den här bilden från parkeringen i Månäs. Här ser vi Granudden med Jibbmokken i bakgrunden

Nu under höstvandringen tog jag inte så många bilder. Den här dagen duggregnade det ibland och det fanns inte så mycket att ta bilder på. Jag fikade när jag kom till Långtjärnsvägen och gick sen vidare till Karlsgård. Jag gick ju två av vårens sträckor så det kan ha sin förklaring till fototorkan.

Jag kom fram till Karlsgård en halvtimme innan bussen anlände, så då hann jag både fika på en sten och prata med Erik Sandström en stund. Han berättade att det fanns tre hushåll med fast boende nu i byn och att de hade var sitt företag. En byggfirma, en elektriker som startar upp ett företag och hans eget sågverk som han haft i många år.

Sen kom Nina med bussen och jag åkte iväg till Nabbnäs för att fira helg.

Hej med er…..Vi hörs och syns!

Morgonen den 4:de oktober 2022 började i en tät dimma. Jag tittade på Sorseles Webbkamera innan jag skulle fara uppöver med bussen. Genom den brukar det gå bra att se vilket väder det verkar vara åtminstone så långt som vid Grannäs. Men den här förmiddan var bilden helt vit av dimma.

När jag kom till min startpunkt i Nedre Svarttjärn började dimman lätta.

Övre bilden är Jan-Erik och Anettes fritidshus och när jag gått en bit kom jag till starke Alfreds hus och lagård. Alfred bar som 14-åring stockar till ett ladubygge på axeln. Han var då dräng till sin morbror Otto som också var vår farfar. Det går många historier om Alfreds styrka mer eller mindre sanna.

Alfreds bror Arvid bodde en bit bort i det här huset som nu renoveras av Micke och Marie. Micke är ättling till Arvid.

På motsatt sida har Micke och Marie sina fritidshus där de tillbringat många somrar och påskhelger.

När jag passerat Svarttjärn är himlen så här blå. Det kommer att bli en jättefin dag.

Så här tät står skogen vid Långvika. Det skulle vara fint om det röjdes upp så att förbipasserande fick se Storvindeln och den mäktiga Jibbmokken. Jag tror att det är Sorsele kommun som äger marken där.

Bakom kurvan finns Sejaur där jag bodde i 5 år och lite på helgerna sen 7 år. Jag går ner till Kent och Monika som bor här nu och pratar en stund. De undrar om jag vill ha kaffe men jag har inte lång stund på mig innan Nina kommer tillbaka från Ammarnäs med bussen. Så jag säger hej till dem och fortsätter.

Uppe på Tallbacken ser jag att Sörberg kommer fram ur dimman och där längst bort har en björn bajsat för några dagar sedan. Vi såg ofta björnbajs här på höstarna när de var nere på Tallbacken för att äta blåbär.

Precis här hade björnen kommit upp och det är precis dit jag vill gå för där finns min stadiga fikaplats. Det finns inte tid att gå ner för då missar jag bussen.

Men det var synd på en sån fin dag att åka ner till lägenheten. Jag ringer till busschauffören och säger att jag ändrat mig och vill åka med när hon kommer med nästa tur mot Ammarnäs istället. Jag kan ju sova i stugan där.

Om det är nån gång det är befogat att prata för sig själv så är det när man går i björnmarker. Så jag pratar lite smått med björnen och frågar om han ligger och sover bakom risbuskarna. Han svarar inte ens med en fnysning så han har nog lämnat platsen och befinner sig under Hällnäsbergen.

Nere på Storvindeln ligger dimbankarna kvar men det är inte länge förrän de försvunnit.

Här är min fina fikaplats där jag varit många gånger tidigare. Nu har  jag gott om tid innan nästa buss så här kan jag njuta av kaffe, mackor och sällskapet av en gråspett som flöjtade bakom ryggen. Jag hade aldrig hört lätet förut men lyckades få med en liten snutt på en film jag lade ut på Instagram. Och där fick jag hjälp av Göran Paulsson som bor i Skåne att identifiera den som en gråspett. Kul! Vi hade gråspett i Sejaur vid fågelmatningen på vintrarna men jag hörde inte då att den lät. Men nu kunde vi pussla ihop det via cyberrymden …så trevligt!

Starrtuvorna satte färg på stranden i solskenet.

Tallbacken gör rätt för namnet. Här var jag på väg mot Hällnäs, mycket nöjd över beslutet att ta nästa buss.

Vid en blick bakåt ser jag  Luletsåtse som jag passerade vid Gillesnuolegårdarna.

Skylten vid Hällnäs. Här på Hällnäsudden bodde en syster till farfar som hette Kristina ”Stina”. Jag har skrivit i en blogg om syskonen till farfar som flyttade neröver Storvindeln. Ulrika i Svarttjärn, Stina på Hällnäsudden, Matilda i Risnäs och Sofia och Karl-Fredrik i Forsnäs.

När jag luffade uppöver i våras fikade jag i gläntan till höger mellan nerfarterna till udden. Almer Önhall med familj bodde vid första nerfarten. Han var född i Djupfors.

Storsjö är en underbart fin by med vid utsikt över Vindelälven.

En vacker timrad byggnad vid vägen i Storsjö.

Storsjö sett från  Storvindeln med de björnrika Hällnäsbergen i bakgrunden.

Bäst att pinna på så att jag hinner riktigt långt idag. Jag satsar på att hinna till Vindelberga.

Här passerar jag Vuoksiktjärn…namnet kommer troligen från fågeln Lavskrika som här kallas Kocksika i Ammarnäs säger vi Gwocksika.

Jag hann passera Vindelberga med nån kilometer och stannade vid Riseluoptevägen. Där kom Randolf Hedman med bil och stannade och pratade en stund. Han är född i Storsjö i den stora Hedmanssläkten som jag också skrivit om i en tidigare blogg.

Ja då har jag klarat av mer än halva sträckan till Sorsele, gott och väl. Nästa pass blir när vädret och annat tillåter.

Ha det så bra alla ni…det är trevligt att ni tutar när ni kör förbi mig! En del stannar och undrar om jag vill åka. Tack det är snällt men jag vill gå alla steg annars är det ingen vits med Luffen.

Vi ses och hörs!

BILDEN OVAN är Hemfjäll en augustikväll med utsikt över Storvindeln och berget Jibbmokken till höger.

Hej igen! Idag gick jag en Luffensträcka från Gillesnuolegårdarna till Svarttjärn. Ca 6,5 km.

Nu har jag nästan gått halva sträckan tillbaka till Sorsele. De blå prickarna är höstluffen och de röda vårluffen.

BILDEN NEDAN

En bild på det vackra Hemfjäll från sjösidan. Jag glömde min mobil hemma i laddaren idag och de foton jag tog med kameran har jag lyckats radera. Men det behöver inte vara något minus. Jag har många bilder från den här trakten sedan jag bodde i närheten i 7 år.  Det kan ju vara intressant för er att få se trakten från sjösidan istället.

Där efter vägen nedanför huset passerade jag idag och hade ganska bråttom. Jag ville hinna till Nedre Svartjärn innan Nina skulle komma med bussen från Ammarnäs.

Nästa ställe jag passerade var Övre Svarttjärn som det nu heter. De här husen finns på Lerudden.

Det här är Sjul Jonssons del av Lerudden. Nu äger hans ättlngar stället.

Sjul Jonsson med familj.

Brudslöjan norr om Övre Svarttjärn har brusat både för Sjul, hans familj och alla som genom tiderna har bott i trakten.

Utsikt över Storvindeln-Vindelälven från Brudslöjan.

Utsikt över Hemfjäll i vintertid. Fjället i bakgrunden heter Båtsoiåive, det hänger ihop med Guongern i Ammarnäsfjällen. Det som ser ur som en liggande 2a i mitten är vägen upp till rengärdet Kraipe.

Karl-Erik och Ros-Maris gård i Svarttjärn. Där uppe vid vägen väntade jag in Nina som kom med bussen från Ammarnäs.

En vårvinterkväll i april. Solen har gått ner bakom Peruken Hemfjäll.

En augustikväll.

Tack för att ni tittat in på bloggen! Nästa Luffen startar i Nedre Svarttjärn någon dag när jag har tid och vädret är skapligt.

Vi ses och hörs!

Det blev en eftermiddagsluff den här gången från Björkheden till Gillesnuolegårdarna 30/9. Någonstans mellan 5 och 6 km. Det var mulet och började skymma så jag tog inte många bilder. Därför spär jag på med lite bilder från tidigare besök på de platserna.

Här har jag kommit fram till Hilberts avan inte långt ifrån Björkheden där jag startade.

Den här bilden är från samma plats en septemberdag. Nasen och Stor Sandberget i bakgrunden.

Någons fritidshus vid samma plats.

I år som tidigare år har sångsvanarna börjat samlas här för att hitta föda innan avfärd söderut.

Fast jag inte har så lång tid på mig för den sträcka jag tänkte gå så måste jag ändå gå ner till kyrkplatsen i Gillesnuole för en fikarast.

Det är för fint här för att bara passera. Den här bilden är från en fin sommardag. Här vid bordet fikade jag en stund.

Det är lätt att dröja sig kvar länge här och börja grotta ner sig i ställets historia. Jag har skrivit flera bloggar om Gillesnuole tidigare om ni vill läsa så sök i arkivet.

Kyrkan eller kapellet måste jag få visa.

Vid kyrkhelgerna samlas folk här och njuter av samvaron och kaffeservering i kyrkstugan.

Fina Ella-Kari Skum från en helg när sameföreningen bjöd på fika.

Skifferstensspisen i präststugan.

Jo det är lätt att bli kvar vid kyrkplatsen i sina minnen och funderingar om hur det var förr. Den här bilden är från i våras när jag gick samma sträcka på väg upp mot Ammarnäs.

Älgen som stod vid kurvan jag nu  nyss passerade stod inte kvar nu i september. Den har nog stora horn nu.

Här vid Gillesnuolegårdarna inväntar jag bussen. Längre hinner jag inte. Under tiden tittar vi på några bilder från tidigare besök här.

När man  hittar såna här handlingar i kyrkoarkiven kan man också förbruka några timmar i fantasins värld.

Gillesnuole 1:2

Gillesnuole 1:3 . Jonas och Anna Öhmans gård.

Ja nu kommer bussen, jag hinner inte berätta mer just nu. Jag lämnar er tillsammans med älgen som håller på med veden bakom Jonas Öhmans ladugård.

Tack för att ni tittat in på bloggen! Nästa Luffentur börjar i Gillesnuole och slutar där jag tröttnar.

Vi ses och hörs!