BM 55 – den råe dragaren

I min uppväxt och omkring och förresten på de flesta ställena i landsbygden/glesbygden var skogen inkomstkälla för många. Dessutom kunde man också ha djurbestånd, oftast 5-6 kor var vanligast, en gris som levde av avfallet, kanske även några höns. Hästen var i det närmaste passé vid den här tiden. Motorsågen fanns men väldig tung och klumpig och långt från driftsäker i jämförelse med dagens skapelser som är utomordentligt förnämliga som även används för kvistning. Yxa och handsåg används sällan idag. Då var det de vanliga verktygen som användes, eller svansen, en grovtandig handsåg som krävde en del kunnande för att få den bra. Både filning och skränkning var nödvändigt vid jämna mellanrum. Skränkning det var hur mycket tänderna skulle vara vinklade i sidled. Det var jätteviktigt ha vassa verktyg, likaså yxan. Det var faktiskt lite av en konst ha kunnande i det och det tjänade man mycket på vad det gällde producera så mycket som möjligt, det var ju det man levde av.

När väl skogen var nedhuggen, träden kapade i olika längder och kvaliteter skulle de också forslas och på den tiden till närmaste vatten för vidare färd genom flottning. Några vägar fanns inte som idag, det var mestadels vintervägar och allt timmer från skogen och dess avverkningar som skett under vintern måste ner i vintervägarna tinade sönder. Det kunde vara bråda tider på våren, trots den var mycket senare än nu, man höll på ända in i maj. Speciellt gällde det vara ute tidigt på morronen kanske redan vid 3-4 tiden när det frusit till om natten. Det fanns olika traktormodeller man använde och många kunde krångla och det var långt ifrån de som fanns idag. Det var på den så kallade basvägen timret från avverkningen skulle forslas på. Några hjälpmedel för lastning fanns inte då, först lite senare så det var genom handkraft man var tvingad lasta sin doningar. Det skulle var ”full i pinnarna” även med råge också. Man fick inte vara allt för klen lasta upp allt timmer och den sista delen över huvudet. tänk de tunga sågstockarna som vägde åtskilligt.

När detta var gjort då fick traktorn göra resten. Jag vet hur imponerade man var över den som hade en 55:a, en Bolinder Munktell, BM 55. Man pratar om ”svängmassa” inom elproduktion, här med 55:an pratade man om svänghjulet, det skulle vara det enormt stora svänghjulet som gjorde 55:an var en oerhörd segdragare. Fanns det bara en tillräckligt stark väg, så den inte gick igenom kunde man i princip haka på vad som helst. Nackdelen var att den var tung och relativt osmidig på så vis.

Bilden 55:an ”sommarutrustad”. Först kom kedjorna på de stora drivhjulen för vinterutrustning. Sedan kom något som hette ”halvband” där man satte ett hjul extra mellan fram- och bakhjul. Då kunde ett rejält gripband av järn läggas både över det stora hjulet bak och ett mindre mellan fram- och bakhjul. Oftast såg dessa traktorer och vanliga jordbrukstraktorer ut på det sättet och det som användes vintertid.

Längre fram 60-tal började lastkranar komma i lite olika utföranden och blev en oerhörd lasta timret. Sedan det extra hjulet jag nämner, kom man nu på att sätta hydraultuber på som kunde lyfta hela framvagnen och att det blev nästan som helbandare. Vid extrema snödjup förbättrade det otroligt för att ta sig fram. 55:an var dock inte idealisk för att den just var så tung och klumpig. Det fanns andra traktorer som var bra mycket bättre i det avseendet. Den engelska David Brown hade ett mycket bättre system i det fallet som den svenska importören lät bygga till och om. Hydraultuberna på 55:an tryckte framåt och att därmed bandet sträcktes hårt för att ens lyfta traktorn fram. David Browns system var annorlunda och tryckte neråt och traktorns framvagn lyftes därmed enkelt. I båda fallen fick man styra med ”styrbromsarna” som sköttes med fötterna. Smidighet och framkomlighet speciellt i djup snö där var 55:an närmast chanslös mot den smidiga David Brownen.

Den var ändå en härlig tid, folk visste inte om något annat och framtidstron var ett måste, trots att många dagar kunde vara riktigt jävliga ut. Sönderkörningar, reparationer och med det stillestånd. Kalla vintrar med mycket djup snö var vanligt och ibland kunde det ta en hel dag innan man fick igång traktorn David Brown hade ingen motorvärmare utan en skruv på insugningsröret som kunde lätt kunde skruvas upp där man sprutade in eter. Jag vet den gick igång även – 40. Ville man förebygga köldstarter kunde man även ta in batterierna i värmen under natten. De flesta av dessa människor som då kämpade hårt ligger nu i graven. Men heder åt dessa.

På en välutrustad skogstraktor satt det även spel längst fram som användes vid speciellt svåra förhållanden som kunde leda till fastkörning. Då var spelet bra man kunde dra ut vajern till närmast bästa träd och med spelets hjälp dra traktor och last vidare.

Säsongen var definitivt slut efter den så kallade ”bäckskaren” en tid efter den.