Olja, bränsle och andra skadliga ämnen/lukter kan vara ett minne blott när de nya elbilarna slår igenom på allvar. Det kan vara livsfarliga miljöer dagligen vistas i den den snart gamla miljön när det gäller fordon (även inandning avgaser) reparationer och service för de som jobbar.
Det har redan nu börjat läggas om utbildningsmässigt på fordonslinjerna (tidigare kallade bilmek. bilelektr) med inriktning på elbilar. Här (Vilhelmina bl a) går det naturligtvis trögt med introduktionen från förbränningsmotorer till rena elbilar. Både vad det gäller försäljning och inriktning på service och reparationer. Nu säger man att det är i stort sett den elektriska delen man kan inrikta sina utbildningar på. Motorerna kan man inte och får i regel inte röra. Det numera kända märket KIA med deras e-Niro måste man ha en speciell utbildning för, en typ av licens utfärdat från företaget. Det kan gälla även andra märken. Jag vet inte så noga med det, men det är helt annorlunda än ge sig på de gamla kolvmotorerna.
Hur ser en en vanlig borrfluga ut, ungefär så borde också en elmotor på en elbil fungera. Jag menar mindre rörliga delar och komponenter som måste till för att motor och all övrig utrustning ska fungera. Så visst kan elbilsmotorn med tillbehör (det som kan finnas) behöva mindre underhåll. Fixar man nu bara strömförsörjningen, främst där det finns flest människor. Sundsvall och där nedanför till Skåne så…
Vätgas verkar bli det som kommer driva de tunga transporterna till stor del. Hur det sedan blir lagra el genom vätgas – eller det omvända – som man hoppas på om vindkraften i huvudsak ska vara källan återstår att se.
För de som bor ute i glesbygden och har de sämsta vägarna är kanske de gamla ”robusta eller beprövade” fordonen de enda som går att använda.
Stadstrafik och glesbygdstrafik med dåliga vägar går inte jämföra och ständiga reparationer är inte ovanligt och med folk som kan just detta. Detta kan vara en orsak till den skeptiska inställningen till de nya elbilarna.
Stad och land/glesbygd är inte samma sak
kommentar