Den rostiga gamla skutan

Den gamla rostiga skutan var vind och skev, fylld med gröna alger därunder. Den hade tidigare gått på djupt vatten, nu var den strandad och loj. Tidigare med besättning hade vinden drivet den framåt. Nu stod seglen bara för syns skull och de gröna algerna blev bara fler. När skutans herre, som var en dam, ja en ren puritan med lära från den gamla kraken stod hon där bara och visade baken.

Likt ett lappkast började det blåsa fruktansvärt, men skutan var ju på land så till vilken nytta var det. Puritanen, jag menar damen tog sig för pannan och brast ut i skratt, vilken jäkla natt. Med två sjömän vid sin sida sov de sött trots det i sängarna blev blött. Precis som det skulle varit något nyfött. Till allas förvåning dök en liten skeppare fram, ur kölen längre ner under kvinnans barm.

Den fortsatta hiarkin var nu av en arvinge räddad, bara nu inte de gröna algerna ställer till besvär bekymrade hon sig över. Men egentligen vad gör det, bara vi får klöver. Lite hemmagjord soppa var allt som blev över och det slängdes bordsöver, till de gröna algernas förtret. Nästa dag var stämningen på topp, ja många löpte rent amok. Dans och sprudlande humör, den gamla kraken skulle nu rustas upp, först med en ny köl. Sedan allt det övriga, men hur gick det sedan. Jo, ledan tog över och den gamla skutan gick i sank.

Kvar blev endast den rödgröna röran, algerna som nu slåss om gunsten, precis som älgar när de har brunsten. Hur det sedan går vet vi först nästa år.