Igår var det stort Seniorvimmel på Stadshuset i Umeå. Hade trott att det skulle refereras i någon av dagstidningarna, men icke.

Vi pensionärer torde vara en stor och trogen grupp som prenumerar på ortsblaskorna. Borde man inte kunna få läsa om sådant som angår en?

Näha, vi pensionärer finns inte…

I morgon är det Stort Seniorvimmel på Stadshuset. Det blir massor av grejor att se och uppleva. ’Generationskören’ kommer att sjunga t ex. Seniorerna ska få lyssna på olika föredrag som gäller dem själva… Det blir nog bra.

Rutan och jag gör i ordning ett av borden i glasgången. Det är vår lokala pensionärsförening som ska presenteras.

Men…

Vi kommer inte att fullfölja vårt engagemang. Nä, för vi sticker till Faster Märta som har födelsedagsparty.

Gissa vilken fest när hon fyller 100! Wow!

Jag brukar läsa bloggar på VK som andra har skrivit. Josefins förstås. Hon är så briljant. Sen läser jag ibland politikerbloggarna. Inte för att jag är speciellt intresserad av vad politikerna har att säga utan mest för att någon rubrik har fallit för mina ögon.

Rutan har nyss varit här. Vi har käkat lite enkel middag, en paj med mycket rotfrukter för att dryga ut köttfärsen. Det är ju så man får lov att göra nu när maten blivit så dyr i ett huj. Nåja, vi kom att diskutera Anders S senaste blogg där han har lagt en en stor bild av ett "Rör inte min kompis-märke" men där står i stället "Argumentera inte med Tamara Spiric".

Rutan sa: "Är det nån sorts lekstuga i kommunfullmäktige om måndagarna?"

Ja, det kan man tro?

Kanske jag kan gå dit och lyssna. Det skulle vara intressant att se Anders ha den där handen framför sig i kommunfullmäktige som ett kom-i-håg.

Nu har jag emellertid gått igenom hans bloggar och ser att han talar osanning när han säger att han aldrig går till personangrepp. Tidigt lade jag märke till att gossarne på politikerbloggarna alltid tjafsar med varandra om småsaker. Det är garderober och?bla bla bla.

När det gäller att bemöta kvinnor särskiljer sig emellertid den gode Anders, det kan man lätt se.

Vad menar han tro med rubriker som FY FÖR FI OCH ANNA SJÖDIN?
Vad är ett klassiskt feministmanér för nånting?
Det var då ett misslyckat foto på Mona S som ängel. Förlöjligande, förklenande och verkligt fult gjort.
Sen vill ju Anders att unga kvinnor ska skaffa barn på löpande band. För samhällets och familjens bevarande? Bevare mig!

Men hu så tyst han är när det är tal om prostitutionen i Umeå. Däremot talar han om soptunnor. Ja, ja!

5 oktober 2007 skriver Anders om Genus! Man tar sig för pannan. En sådan djup okunskap som finns i de folkvalda leden. Gossarna borde verkligen gå kursen?

Ta Operaplan t ex.
Där står stora bussar parkerade över hela torget och de blockerar Vasagatan ända upp till vårt sophus. Det blir omöjligt för privattrafikanter att ta sig fram.

Jag har sett att även taxibilar har följt bussarnas exempel. Jag ska anmäla er!

Hallå! Vasagatan tar inte slut vid Operaplan. Den fortsätter faktiskt ända fram till Rådhusesplanaden. Dessutom är det förbjudet att parkera på Operaplan. Hör ni det?

Rutan bjöd på kalvfärsbiffar med pasta till lunch.

Sen är det det där med Jätteseniorkören. Den har ju egentligen inget riktigt namn ännu. Om en vecka har vi uppträdande. Hur ska det gå?

Så var det nån som sa att vi gärna fick se glada ut. GLADA!

Jag har varit tvungen att GÅ ända från Midgårdsskolan till Knäppvägen. Fy vad knäckt jag blev. Släpade mig fram efter älven på sörsidan och väl framme la jag mig bara på kökssoffan.

Alldeles matt.

Tur att jag fick glögg och kaka av Majsan. Sen jättestora räkor och bubbel. Vitlöksbröd och sås. Efterrätt: Pannacotta med italiensk ost. hjortron och jordgubbar. Prädikatvin…

En trist dag men ändå så trivsam och på det hela taget mycket lyxig.

Idag hade Rutan besök av Matilda, 6 år och mycket spring i benen. Vi hade konsertbiljetter till Operan. Klart jäntan skulle få följa med. Lite vuxenliv mår ungarna bara bra av.

Farmodern rustade med en godispåse.

Så gick vi då Grannen bredvid, Rutan och jag, tre bastanta damer och så lilla skuttande Matilda med godispåsen i högsta hugg.

Men vet ni vilken akustik det är i konsertsalen? Minsta prassel hörs ända fram till den violinspelande Kerti W och de andra musikerna i Avatartrion.

Jag kände mig föranledd att luta mig mot Matilda och säga några förmaningens ord om att man måste vara alldeles tyst när dom spelade så dom inte skulle bli störda för allt hörs så väl.

Jo, jo det visste hon. Hon nickade.

Men redan i första satsen av Pederecki hörde jag några tanter bakom mig tissla och tassla…Hm!

Konserten var underbar, särskilt de mera moderna styckena av Pederecki och Weir tycker jag. Mina ögon tårades, det var så vackert och så spännande.

Matilda klarade provet att sitta stilla så länge alldeles galant.

Sen blev det farmors pannkakor.

Själv tänker jag på min violinspelande mamma som träget tränade i hemmet medan vi fyra skitungar höll för öronen och gjorde grimaser. Stackars mamma!

En härlig eftermiddag kan läggas till livets tråd och nu har det redan blivit mörkt igen.

Jag säger då bara det: TOONTRACK MUSIC AB!

Dom går och vinner… Årets Exportföretag 2008.

Killar som envist jobbat i motvind, framåt, framåt. Wow, wow och stort GRATTIS!

Har ni varit med om hur en del upplevelser kan sätta sig fast i ens medvetande, tar plats på så sätt att tankarna återvänder nu och då under dagar och nätter.

En sådan upplevelse har jag nyligen varit med om. Den vill verkligen inte lämna mig i fred så nu måste jag berätta.

Det var i lördags som jag tittade upp till Gammlia och Bildmuséet.

I källaren finns Galleri 60.

En ung konstnärinna, Fanny Carinasdotter, ställer ut bilder från Umedalen, det gamla sinnessjukhuset som förvandlats till ett modernt bostadsområde. De ursprungliga husen som förr hyste olyckliga människor, inrymmer nu kontor, skolor, SPA-anläggning och galleri. Gräsytor och skogspartier har blivit till en Skulpturpark som står sig väl i internationella sammanhang.

Den stora salen i Galleri 60 är fylld av bilder, hängande och liggande på väggfasta hyllor. Tystlåtet berättar de om förr och nu. En liten litteraturhylla samlar skrifter och intervjuer från personer som haft anknytning till de gamla husen. Skötare, intagna och andra arbetstagare.

Jag går därifrån påtagligt berörd.

Var det så dåligt? Var är alla olyckliga nu? Har det blivit bättre?

Många frågor förföljer mig, men visst området är fantastiskt vackert, ett fint ställe att bo på…

Minns ni Nuder? Hur han kallade fyrtiotalisterna för ’Köttberg’ Det fick han äta upp…

Sen kom lilla Sabuni och vips hoppade en groda ur hennes mun. ’Fyrtiotalisterna, ja de är ju som en stor propp’.

Idag var det en yngling som sa till mig: ’Du är som en typisk fyrtiotalist. En jävla kärring!’

Jaha…det var ju inte särskilt snällt sagt.

Jag hade ju bara, helt riktigt, påpekat för den unge mannen att han ställt sig före Rutan och mig i kön på det där fiket på gågatan som man åker rulltrappa upp till. Vi går dit nån gång då och då för det är ett bra ställe.

Jag har funderat sen dess hur det kommer sig att ’Fyrtiolist’ har blivit ett skällsord som man kan använda hit och dit om man själv är ung och har framtiden för sig. Mitt hopp står till våra invandrade ungdomar, för det vet ju alla att de får lära sig med modersmjölken att respektera de äldre. Så hoppas jag det framväxande släktet anammar den seden så man i framtiden slipper att bli illa behandlad.

Fast det är klart att sånt tar tid och det är kanske en utopi. Förmodligen är det så vid det laget att både Rutan och jag och Nuder och Sabuni och kanske även den vedervärdige ynglingen har gått ur tiden för längesen.

Men visst kan man hoppas på en bättre värld.

Halloween och sånt i all ära men igårkväll var Rutan och jag på födelsedagsparty. Det var livat!

Medelhavsmeny med många läckerheter. Vin, bärs, kaffe. kaka, drinkar, extra allt… Presentbord, tal och sång. Alla, i stort sett alltså, hade ridstövlar med nitar på. Förmodligen sista skriket i modeväg. Så småningom uppkom något som heter Karaokee, en apparat med tusentals titlar och arrangemang. Sen var det bara att kliva upp på scen och sjunga ut. Födelsedagsbarnet är särskilt förstjust i dylikt. Själv blev jag ganska tagen av tekniken.

Rutan och jag bildade kvartett med födelsedagsbarnets mor och hennes väninna och rev raskt av ’Dagny’, Owe Törnqvists gamla dänga. Vi fick inte ens några applåder… Nej, det var inte populärt. Här var det lite hårdare tag som gällde. Något bättre lyckades vi med ’Proud Mary’ men då var vi förstärkta med ett par ungdomar med rejäla röstresurser.

En söt liten tös vid namn Lena hade en idé om att alla Lenor på kalaset skulle gå upp och sjunga en liten sång om just Lena. Det verkade OK tyckte jag, men var vi bara två?

Energiskt började jag leta efter fler. Det kunde väl tänkas att några bar det vackra namnet som andranamn.
Frågade en av brudarna som jag känner.
– Heter Du Lena?
– Nej, jag heter Anna – det är du som heter Lena.

Hon såg medlidsamt på mig som om jag tappat vett och sans.

Någon Lena-sång blev det inte. En stor-guld-lockig kille stegade upp och tog micken, rev av en låt i bästa Joe Cocker-anda och wow. Vem var det? Huset riste, applåderna visste inga gränser.

Jag klev fram till baren och tog en drink i stället. Den smakade utmärkt. Sen gjorde jag några menlösa försök att få med nån på ’Sex and drugs and rock and roll’.

Till slut kom nån och ryckte i mig.

– Gammfolket ska gå hem.
Det var jubilarens moder.

Jaja, jag vet, man bör veta sin plats. Klockan var ju nästan midnatt och bordsgrannen påstod att han skulle förvandlas till en Groda om han inte begrep att lämna salen före midnatt.

På hemvägen mötte Rutan och jag en Jultomte utanför Operan. En sådan märklig natt!