Lars-Göran Halvdansson, coach mitt i livet
Visar inlägg från november 2011

Enkät om tabuämnen

 

Pratade med en bekant häromdagen och kom in på tabubelagda ämnen och laster. Hon fullkomligt älskade bulldeg och kunde lätt äta sex-sju bullar innan de var gräddade om de var färdiga i övrigt med fyllning och allt. Till den bakande makens stora förtret.
        Men vad fan spelar det för roll om jag äter bullarna på en gång istället för att ta dem tio minuter senare när de är gräddade? tyckte hon.
Och det här provocerade mig en del. Ganska mycket känner jag nu. Men fick mig samtidigt att fundera. Jag gillar också bulldeg och skulle mycket hellre äta dem färdiga men ogräddade.
Men Sofia skulle förmodligen döda mig. För så gör man ju bara inte.
Likadant är det med kaksmet. De flesta barn älskar kaksmet (jag också) men den ska man ge tusan i. Och ändå tycker jag, faktiskt, att en sockerkakssmet, (känner ni hur det vattnas i munnen?) är mycket godare än själva kakan. Men det är liksom inte okej nånstans att göra sig en sats smet och hiva i sig en deciliter istället för att göra kakan färdig och ta en bit.
Likadant är det med efterrätter. Jag fullständigt älskar konserverade persikor. Med glass. Gud så GOTT! Men det är ju liksom inte rumsrent. Nu ska det vara pannacotta gratinerad med myntablad och färska ekologiska jordgubbar, tiramisu eller chokladmousse med tranbär och granatäpplekärnor för att räknas liksom.
När jag var yngling brukade jag ta ett halvt paket vaniljglass, mosa det till det blev som en hårdare mjukglass och sleva i ett par skedar oboy som jag rörde om. Det blev en gudomligt god chokladglass. Men så kan man ju inte göra nu? Eller?
Bekantingen hade en annan last från förr som handlade om röran man använde för att göra drickchoklad. Innan Oboyens tid använde man kakao och för att få en förstklassig dryck kunde man först röra ut den i socker och grädde innan den blandades i mjölken. Hon gillade naturligtvis röran bäst.
Och istället för godis på lördag åt hon ett halvt paket pepparkaksdeg.
Men vilka hemliga sockerlaster har ni? Och vågar ni ge er hän åt dom?
Svara gärna om ni vågar :)
 
Okej som de är, eller? 

Vanebildande

 

Var och tränade för första gången på jättelänge i går. Förkylningar och nackproblem har ställt till det och till slut blev det till och med jobbigt att ta sig iväg. Det är fascinerande också hur snabbt man tappar kondition, det gick rätt tungt.
Men det som är bra är att alla de gånger som jag kommit igång att träna och sedan lagt av (och det är mååånga genom åren) har betalat sig. Trots ett långt uppehåll är det mycket lättare att komma igång igen. Jag har skapat mig ett slags vana att komma igång att börja träna. Nu ska jag bara förankra vanan att också träna regelbundet. Igen.  

Inga repriser på livet

Svooschh

Vad var det?
 
Ditt liv
 
Faan
 
Vaddå?
 
Jag som trodde att livet började när dan var slut, eller när skolan var slut, eller när jag fyllde 20, eller när jag fick barn, eller när jag skulle åka utomlands eller när jag fick pension.
 
*

Har stiftat bekantskap med en dvärg i boken jag skriver på. Och det som är så otroligt fascinerande med att skriva är att det lockar fram saker ur det undermedvetna som man inte hade en aning att det fanns där. Så idag sa han plötsligt så här, dvärgen:

”Livet går inte i repris. Inte den här dagen heller.”
Och det träffade mig rätt i magen. Att livet inte går i repris är en väl nött fras. Men att den här dagen inte gör det heller. Eller den här minuten. Det hade aldrig slagit mig så.
Så hur tar du tillvara på den här dagen. Kramar du hustrun och dina barn en extra gång eller ska det få vänta till i morgon?
Bokar du resan som du alltid velat åka på men där tillfället aldrig varit det rätta?
Tackar du kassörskan som alltid är så trevligt eller tänker du att äsch, hon sitter där i morgon också.
”Livet går inte i repris. Inte den här dagen heller.”
Kanske kommer tillfället aldrig igen. 
 
 

Damm och diamanter

 

Mitt i när det mesta känna bara bläääh och Jante har övertaget helt och hållet och belåtet hånflinar fram ett ”Vem tror du att du är??? Din genupssättning skiljer sig fullständigt från alla andra som lyckats i livet”, mitt i allt det landar plötsligt ett guldkorn som vänder hela perspektivet.
 
Eller var det en diamant.
 
I fantastiska bloggen Damm och diamanter tar i alla fall bloggerskan upp just skönheten i både vardag och fest och beskriver hur hon hittar små skatter bland tvätthögarna i tvättstugan.
 
Hur hon trivs i motsatserna och känner sig hemma överallt. Sminkad eller i mjukisbyxor.
 
”Att njuta fullt ut, oavsett.
Att fundera över storheten i det lilla.

Det är jag. Yta och djup. Det är så jag vill ha min tillvaro.
Att ta skit och göra det till guld.”
 
 
Och med ens landar allt i den sköna sårbarhet som min coach pratade om i går som faktiskt är en positiv egenskap och som hon så klokt påminde om att jag kanske kan se snart igen.
 
Jag som varit stressad, nedstämd, uppgiven, tyckt att jag inte åstadkommit ett skit och känt mig som en vandrande bluff landar mjukt och varmt – i det som är jag.
 
Plötsligt kan även jag se storheten i det lilla, känna att det är helt okej och faktiskt väldigt väldigt skönt att vara sårbar. Och jag fylls återigen av kärlek till livet, till min familj, alla mina vänner – och till mig själv.
 
Och skit har blivit till guld. Tack vare en fantastisk blogg.
 
 

Hurves

Kallt som bara den idag. Minus 8,6. Fast egentligen är väl inte det så kallt med tanke på att det snart är december.

Hade tänkt mig ut och flugfiska regnbåge en sista gång i helgen då sjön var i alla fall delvis öppen men det sket sig. Hade varit intressant däremot då jag aldrig flugfiskat regnbåge til advent förut.

Nu blir det till att göra som Jesus i stället. Gå på vattnet.

Dra täcket över huvet

 

Skitdag idag. Kanske känns skönt för en del som möjligen fått uppfattningen att man är nåt slags ubermensch som bara skrattar åt allt.
Men ibland finns det dagar då man bara vill dra täcket över huvet och låtsas att man inte finns.
Sen trilskades barnen när vi skulle iväg och jag förlorade humöret. Så går man med dåligt samvete halva förmiddan för det också.
Men jag ska inte vara pyrig och ömklig så länge tror jag. Börjar bli rätt less på det redan.
 

Mot toppen

Det handlar inte om du knockas i golvet. Det handlar om ifall du tar dig upp igen.

Vince Lombardi

 

Ibland kan man bara bli så jävla frustrerad över de mål man sätter i livet som man inte tycks nå. Siktet är inställt ordentligt högt men ser man på livet nu så var det ju inte så här det skulle vara.
Ibland känns det som det inte händer ett skit.
Men så slogs jag av insikten att det är samma sak med mina mål i livet som det är med målen för många av de människor jag jobbar med.
Ibland missar de ett mål nåt grymt. Ibland också flera gånger. Det känns fruktansvärt surt. Men vad man glömmer är vad man faktiskt uppnått på vägen som man aldrig skulle uppnått annars.
Och jag insåg att det är samma sak med mitt liv.
 
 
När jag började kravla mig upp ur dyngan i ett riktigt skitliv för en oherrans massa år sen hade jag till en början inget annat mål än en desperat förhoppning om ett bättre liv. Men allt eftersom jag började må bättre själv sattes målen allt högre.
 
Jag är inte alls där. Än. Det är skitfrusterande i bland men när jag tog samma enkla modell som jag brukar visa andra och lade den på mitt eget liv såg jag väldigt tydligt vad jag faktiskt uppnått som jag aldrig skulle ha kommit till om jag inte siktat högt.
 
Jag är otroligt tacksam för det liv jag har men det fina är att tidslinjen tar inte slut.
Och jag säger som Sir Edmund Hillary när han ilsket skakade näven mot en bild av Mont Everest som han misslyckats med att bestiga.
- Du har besegrat mig en gång men du kommer inte att göra det igen. För du har vuxit allt du kan... men jag fortsätter att växa.
 

Tokbegåvat

 

Vet inte om det var för att jag älskar E-types musik eller om det var nåt annat men gårdagskvällens Så mycket bättre var det bästa på länge. Jag tänkte hur i hela världen ska Tomas Ledin, Lena PH och Mikael Wiehe (!) kunna gör nåt av E-types musik som är så jäkla peppande i både text och musik.
Men de lyckades! Och det var så härligt att se Martin Eriksson som ändå haft en jäkligt framgångsrik karriär sitta som ett barn på julafton och bli uppmärksammad av ett gäng ”tokbegåvade människor.”
Grymt bra program med både djup, bra musik och precis som Martin E-type Eriksson sa, tokbegåvade människor. Fan vad mycket vi har att vara stolta över i Sverige!

 

Våga och väx

 

-          Den som är rädd för att gå vilse hittar aldrig nya stigar.
 
Ulf Eklöf, medgrundare och koncernchef, Stadium

Stjärnor i vardande

 

Handboll i Umeå hela dagen med duktiga dottern i går. De har bara tränat sen i höstas och det här var första gången de spelade match men de är roliga att se på och duktiga för åldern och med tanke på att de så nybörjat.
Blev så sugen på mer så jag kollade in andra halvlek Sikeå-Jakobsberg när jag kom hem. Tyvärr blev det ny förlust för unga Sikeågänget som har en tung säsong.
 

 

 

Kannibalkrydda

 

Blom-mätning

Lina mäter Amarylisssen varje dag.

Tidimorron

Ingen sovmorron ida. Lina ska iväg på handbollscup i Umeå så väckarn ringde 06.45 som vanligt.

Jag som brukar vara morronpigg är trött som bara den.

Men nu åker vi.

Omvända världen

 

Nog är det rejält jäkla snurrigt i vädret om det kan lägga is på en sjö i slutet på november som sen åtminstone delvis tinar bort! Jag räknar med att kunna ta fram flugspöet igen och åka och fresta lite i regnbågsvattnet. Vissa vikar är öppna igen. Helt bisarrt. Men lycka för mig!
Annars har vädergubbarna snurrat rejält på Lottohjulet i år. Först skulle oktober bli varmare än normalt och november kall. Sen skulle november oxå bli varmare än normalt och resten av vintern kall. Nu ska tydligen hela vintern bli mild.
 
(Går iväg och kollar lite renmagar)
 
*
*
 
Om en månad ska jag nog med stor sannolikhet kunna tala om hur december vart.

Framgångsrecept

 

Den enda gång du inte har råd att misslyckas är sista gången du försöker.

Ruben Gonzales

Skitnödig? Inte då.

 

Hade en kollega på journalistlinjen på Strömbäck som väl inte riktigt hade samma musiksmak som jag. Hon tyckte Bryan Adams lät som han var skitnödig när han sjöng.  

Men 55 miljoner människor kan inte ha fel (vilket nästan är antalet gånger låten Every thing I do I do it for You  klickats på Youtube) ((och jag har INTE klickat alla dom)).
För övrigt har jag aldrig provat att sjunga skitnödig så jag har ingen aning hur det låter.
 
Hmmm. Man kanske skulle prova. Tänk om jag skulle låta som Bryan Adams!
 
(Tyvärr gick det inte få den låten hit då inbäddning var inaktiverad. Men den här går inte av för hackor heller.) 
 
 

Språkrebell

 

Kan nån förklara för mig varför vi skriver på ett sätt och pratar på ett annat? Vi skriver något och någonstans och dem, mig, sig och det, men när vi pratar så säger vi nånstans, nåt, dom, mej, sej och de. När man jobbade med radio fick man sitta och skriva om text till talspråk för att det inte skulle låta helkorkat.
Jag är väl lite av en språkrebell själv och struntar gärna i grammatiska regler om texten tjänar på det. Om nu inte sammanhanget kräver att texten ska vara helt korrekt.
Men varför krångla till det? Är det nåt slags arv från nån ålderdomlig svenska som liksom inte går att skaka av sig?
 

Hej och hå, fritt fall igen

 

Vad fan är det dags igen? Knappt har vi hunnit ur förra lågkonjunkturen innan nästa står för dörren. Men sanningen är kanske att vi aldrig riktigt kom ur den. Och att det sanslösa sätt som många av världens länder byggt sin ekonomi på med att bara öka sina skuldberg förr eller senare måste komma till antingen en krasch eller en smärtsam sanering. Men nog känns systemet otroligt sårbart när så mycket bygger på mänsklig psykologi istället får hårda fakta och saker som går att ta på. The butterly effect, fjärilseffekten, där en fjäril som viftar med vingarna i afrika kan påverka vädersystemen så att det till slut leder till en orkan i USA får liksom en ny innebörd.
En aktiemäklare på börsen i Japan nyser, kollegan befarar en ny Sars-epidemi och säljer ut allt han har för att leva loppan de sista dagarna i livet. Sekunden senare har reaktionen via all världens datorer spritt sig, börserna rasar – för att börserna rasar – bankerna blir oroliga för att börserna rasar och att världsekonomin verkar vara i gungning och slutar låna ut pengar, företagen kan inte investera och kickar anställda, Svensson och Smith och Yakamochi slutar handla för att företagen kickar anställda och att börserna rasar så företagen som inte längre får sälja kickar fler anställda, världens journalister tappar alla knappar på tangentbordet utom Caps Lock och
K R I S, allt bromsar in och börserna rasar allt mer.
        Allergisk, snörvlar japanaktiemäklaren till slut fram.
Men då är det redan för sent.
 
 

Lurad

Spegelblanhk sjö eller...

Isbelagd sjö!?

Jag visste om att det låg is på sjön men hade banne mig inte sett det om jag inte vetat om det och tittat noga. Men det finns ett två centimeter tjockt istäcke under vattnet som ligger på. Tur jag hade sett att sjön lagt innan annars hade jag väl åkt dit med flugspöet och fått en rejäl överraskning.

Morgonfilosofier

Alvin var i funderartagen i morse.

- Pappa. Visst får man svart tunga om man äter kol?

- Jaaaa...

- En kompis säger att man inte kan få svart tunga. Fast det får man om man äter kol. Grillkol.

Du, dröm eller mardröm?

 

Är du den person du helst av allt skulle vilja vara eller känns det som en fullständig utopi att ens komma i närheten ? Petra Liuski har ett litet test på sin blogg som bara tar några minuter att göra men som kan vara väldigt kraftfullt. Det rekommenderas!
Du hittar testet här

Mensaklubben

Tyckte jag var riktigt smart i går. Har bänglat länge med en mobiltelefon som inte riktigt tar emot laddning. Man får trixa innan den börjar ladda men det brukar funka till slut. Tills i går kväll. Då gick det banne mig inte.

Men så kom jag på att jag skulle kolla om Sofias telefon hade samma batteri. Och det hade det. Så jag kunde helt enkelt ladda mitt batteri i hennes telefon.

 

 

Historien upprepar sig

 

Var ute för ett par år sen och tog en sen novemberlax, en vecka före första advent. Kändes snurrigt att kunna fiska lax med fluga i slutet på november.
I år var det dags igen. Men den här gången blev det en novemberöring.
Alltid en alldeles speciell känsla att fånga fisk så sent på säsongen när man egentligen tycker att det är kört. Det ger liksom en känsla som bär en bit in i snön och mörkret.

Novemberlaxen

Onödanstidigtute

 

Förra året blev jag som vanligt tagen på sängen. Vinterdäcken åkte på i halvpanik och ymnigt snöfall.
I år var jag ute i god tid. La på dem redan innan det började snöa i fjol (mitten på oktober).
Så var är snön? Här vid kusten blev det minsann inget som stannade kvar av gårdagens nederbörd. Men vinterdäcken har behövts då det varit fläckvis halt och behövdes i går då det var snorhalt i regnet på vissa vägar.
Så det var väl tur i alla fall då, att jag var ute i god tid även om snön dröjer.

Loud N Proud

 

        Är det så här det låter när du är ensam hemma?
        VA?
        ÄR DET SÅ HÄR DET LÅTER NÄR DU ÄR ENSAM HEMMA?
 
Mamma kom på besök en dag och musiken var väl lite hög.
 
Men det är inte alltid så det låter då jag är ensam hemma.
 
Ibland spelar jag högt också.
 
 

 

Godiskaktus

Och godistroll

Årets julklapp!

Där satt den. Det här är julklappen jag vill ha. Om inte i år så ett annat år. Fasiken vad coolt att kunna ha en egen sjö! En alldeles egen LG-sjö som man kan husera kring bäst man vill!

Måste prata med tomten nu.

Detta inlägg är kopplat till denna artikel på vk.se.

Morgonfrid typ

 

Lördag morgon. Såå skönt. Även om jag vaknar tidigt och barnen vill ha frukost (Sofia brukar få sova då det är jag som är morronmänniskan, slutet på kvällarna brukar hon däremot få tillbringa ensam framför teven då det är hon som är kvällsmänniskan. Gå och lägg dig i sängen och sov i stället brukar hon vänligt uppmana mig) så är det så skönt att slippa logistiken med att få på barnen kläder och köra iväg de till dagis och fritids. Idag blir det städning (Jo jag vet hur det stavas) sökande efter adventsgran och en stunds författande.
 
Och en fantastisk låt
 
 

Godistroll

Såg att man kunde vinna en årsförbrukning Dajm via nåt reklamtjosan på Facebook.

Hur mycket är en årsförbrukning Dajm? En i veckan? Två? En i månaden? Själv har jag dragit ner på godiskonsumtionen då den förmodligen inte tillför kroppen någon som helst nyttighet. Bortsett från mörk choklad då, Petra Liuski  ;-)
 
Jag svarade inte heller på tävlingen då den skulle dela med sig av information och det var inte intressant.
 
Men fasiken också, nu blev jag sugen på Dajm...

Eftertraktad

 

Det har sina sidor att vara omtyckt. Bägge barnen ville ligga bredvid mig i sängen i morse. Och Lina ville absolut dessutom ligga bredvid Alvin också.
Försökte med min morgontrötta hjärna räkna ut hur det skulle gå till men hittade ingen lösning.
        Jag vet, sa Lina. En av oss kan ligga på pappa!
        Jag har en annan lösning sa jag. Jag stiger upp.
 
Godmorgon

 

Förmiddag då det hände grejer

 

Först en lärare som pratade om ämnet Livskunskap i skolan, sen ett gäng odlare som fick lära sig förädling av grönsaker och slutligen ett besök på ett nystartat musteri i Ånäset som precis fått fram de första färdiga flaskorna bärdryck i en satsning som ska ske över hela världen.
Och allt detta före (om än en något sen) lunch!
Finns vissa fördelar med att vara journalist ändå.

Krutgumma

 

Vår snart 82-åriga mamma gjorde en så kallad ballongsprängning i går. Hon hade tid på lassa klockan åtta, de gjorde en kranskärlsröntgen och sprängde två kärl som var täta på en gång.
Klockan ett ringde hon hem och berättade.
        Det där var väl ingen sak, tyckte hon.
Rena Star Wars tyckte brorsan om sjukvården som faktiskt har nästan osannolikt effektiva behandlingsmetoder i vissa fall.
Jag kan bara hålla med.

Käftöppnare

 

Vanliga barn börjar prata nånstans kring 1,5 års ålder. Jag började prata när jag var omkring 40.

Nu kunde jag ju prata innan men jag sa inte så mycket. Jag tyckte helt enkelt inte att jag hade något vettigt att säga så jag valde att vara tyst.

En tidigare verkmästare på mitt jobb på industrin påpekade också just det här då han flera år efter jag slutat pratade med min mamma och frågade vad som hänt med Lars-Göran.

– Vaddå? sa min mamma.

        Han pratar ju.

Och nu bloggar jag på VK varenda dag och självklart kommer tankarna på om jag har något vettigt att säga egentligen?

Men det tycker jag att jag har, alltsomoftast. Och det har ju lagrats en del genom åren.

Och många läser och en del uppskattar och det gör mig jätteglad. Och kan jag bara göra en liten skillnad för nån enda någon dag så är det värt det för mig.

  

Vår bästa tid är nu

 

Pratade med dottern om svunna tider häromdagen. Om hur det var när jag var barn. Då fanns minsann inte mycket att göra. Inga tevespel, inga mobiltelefoner, svartvit teve och två kanaler.
        Du skulle ha varit barn på den här tiden pappa, svarade Lina.
        Är det bättre?
        Jaaa. Mycket bättre.
 

Okonstig

 

Jag är inte alls konstig. Faktum är att en förkrossande majoritet tycker som jag. Skulle det ha varit siffror i ett val så skulle segern varit historisk.
aftonbladet.se gjorde en undersökning om människor tyckte det var skönt att det var barmark och varmt eller om man längtade efter snön.
Och 76 procent tyckte det var skönt som det var. Så det så.
Långt senare kom jag på att 90 procent av landets befolkning INTE bor i norrland och att det kanske beror på att man inte gillar snö och kyla.
Så lite knäpp kanske jag är i alla fall.

Spenderar du livet?

 

Hörde nåt på ett seminarie i helgen som fastnade så in i bomben. Föreläsaren tog helt enkelt till ekonomiska termer och överförde det på själva livet och ställde frågan som landade med ett brak.
        Are you spending your life or are you investing your life?
(Spenderar du livet eller investerar du livet?)
Och hur är det egentligen? Spenderar du livet eller investerar du livet? Går bara dagarna på veckan på jobbet i en ständig längtan till helgen då du lever för några timmar innan en ny vecka tar över?
På så sätt spenderas livet och rinner bara från dig.
Eller investerar du livet för att få ännu mer tillbaka?
Kanske är det att ge hustrun en extra kram på morgonen och få samma bemötande tillbaka när du kommer hem på kvällen.
Kanske är det att ge kassörskan ett leende och förgylla hennes dag – och få ett leende tillbaka.
Kanske är det att se det som är bra i livet istället för det som är dåligt. Att trots att det är måndag och du inte vill vara på jobbet så har du kläder på kroppen, mat på bordet, en varm säng att krypa ner i och människor runtomkring dig som älskar dig. Tacksamhet över det man har är en investering i livet som ger mångfalt tillbaka.
Kanske är det att köpa den där boken eller skivan som du velat ha så länge men som du inte unnat dig. Att ge saker till sig själv är att uppskatta sitt eget värde.
Kanske är det att söka det där jobbet du inte riktigt vågat söka, eller kursen du inte riktigt haft modet att anmäla dig till.
Kanske handlar det om att säga nej till något du egentligen inte vill göra men som du gör ändå för att du vill vara andra till lags.
Eller kanske det är att våga säga till dig själv varje dag att du är en otroligt värdefull och fantastisk människa som bidrar till en bättre värld bara genom att finnas.
Listan kan göras hur lång som helst. Och vad det handlar om är vad du gör för att få det du verkligen vill ha i livet.
Och frågan kvarstår:
Spenderar du livet eller investerar du livet?
 

Back in the saddle

Hade ju tänkt uppdatera bloggen även i helgen men det sket sig å det grövsta.

Har haft en fantasisk helg i Stockholm med underbara vänner och fantastiska människor. Men vi blev som vanligt, känns det som, sittande på Umeå flygplats i flera timmar i fredags då planet vi skulle åka med fick vända precis innan landning i Umeå. Nåt fel på klaffarna så landningsbanan skuke inte räckt till.

Jädrans tur i alla fall att man inte var med på det planet. Va surt att behöva vända och åka tillbaka precis innan landning.

Hustrun är dyngförkyld och nu är det riktigt allvarligt för hon erkänner det. Vanligtvis brukar hon bara fräsa och säga att hon bara har ont i halsen när jag frågar om hon är sjuk fast det märks tydligt att hon är hängig. Själv är jag utslagen vid 36.9.

Svordomsprojektet går hyfsat. Helgen har inte kostat mig mer än en tia. Och då tar jag nog ändå till. (En krona i svärburken för varje gång tungan slinter) 

Fick som vanligt ett fantastiskt mottagande av barnen också som tindrade med ögonen och visade med hela kroppen hur mycket de älskar sina föräldrar.

På återbloggande

Be careful out there

/LG 

 

Inga svärord här inte

- Jag säger inget svärord. Jag säger bara Gävle. Det är ett land.

Alvin Halvdansson, fem år.

En till klassiker

 

Pratade med femåringen när jag borstade tänderna på honom i går.
– Jag har varit till tandläkaren idag, sa jag.
– Har du? sa han. Vad fick du?
– Jag fick inget. Det får man inte när man är vuxen. Jo jag fick betala drygt niohundra spänn, sa jag.
– Fick du!? 
 
(paus)
 
– Sugit.
 

Tjuvstart

Tjuvstartade Fars dag i morse. Jag och Sofia är bortresta i helgen så barnen hade sista chansen att fira idag.

Jag älskar att ligga och lyssna på tisslet och tasslet som pågår i köket när fika och presenter förbereds. Då vet man att man blir ompysslad.

Fick mig ett rejält skratt när ena presenten öppnades också. Kan bli dyrt det här...

 

Finkulturens död

 

Någon intellektuell P1-lyssnare har jag aldrig varit men ibland känns det som det finns gränser för hur den mer opolerade kulturen ska få ta plats i mitt liv.
Men för somliga verkar det vara kört innan det ens börjat liksom.
Dessvärre rör det sig om min egen son som sjöng hela vägen till dagis i går morse.
        Jag älskar Rix Morronzoo! var den enkla refrängen.
Inte för att jag föraktar Rix FM själv. Jag gillar musiken. Men grabben är fem. Vad ska det bli av honom?
 
När vi liks är i farten kan vi köra på med en cover från Norge. En del vill säkert strypa mig då originalet kommer från Bruce Springsteen och det här kommer från Norge!. Men jämarns vad de här grabbarna kan sjunga.
 
 

Med stövlarna på

Jag dör nog med stövlarna på, sa hotellkungen Hilding Holmqvist, 75, när jag frågade honom hur länge han tänkte hålla igång och jobba.
Han var precis i färd med att hålla koll på senaste projektet som var Stadshotellet i Skellefteå. Och koll hade han där han gick runt på hotelet och hälsade på varenda hantverkare. Koll in i minsta detalj.
75 bast och banne mig med mer energi än vad jag lyckas uppbringa trots att jag är ett kvarts sekel yngre.
Vilken kontrast mot människor som längtar livet ur sig tills de ska gå i pension.
Men när man väl hittat nåt man brinner för så vill man ju inte sluta.
Själv vill jag dö med vadarskorna på.
 

 

Vakande ängel

 

Trodde jag skulle bli riktigt jädrans blöt häromdagen. Åkte ut till inplanteringsvattnet och vadade som vanligt ut på bästa stället. Iklädd vadarbyxor och med vatten upp på halva låret stötte foten till en stor sten. Jag tappade balansen, foten liksom gled runt stenen och jag satt mig på arslet rakt ner i vattnet. Och hann tänka att nu blir jag jäkligt blöt. Vattnet är svinkallt, en natt med rejäla minusgrader så ligger det is. Nu är det bara att packa ihop och åka hem.
Men ibland finns den där. Den vakande ängeln. Rumpan hann inte mer än ett par decimeter under ytan innan den landade precis på den stora sten jag just halkat runt. Och där satt jag. Som på en pall. Tjugotalet meter ut från land i drygt meterdjupt vatten. Helt torr. Glad och tacksam.
Och fick fisk sen också.
Men det är en annan historia.
 
 
Risk för ofrivillig badning

Hjärnkoll

 

        Idag är det bara att sätta igång hjärnan, sa Lina i morse.
        Jaha? sa jag.
        Eftersom det är skoldag. Mycket matte.
Först tyckte jag det lät charmigt. Men på vägen fortsatte hon prata om hur fullt det var i huvudet och att det kändes trögt att komma igång efter lovet.
Jag lugnade henne med att det var likadant för mig. Efter en ledighet är det jättejobbigt att komma igång igen och starta igång hjärnan.
Men samtidigt måste jag hålla koll på det här. Matten jobbig – i ettan?
 

Svar på tal

 

Pratade jobb och drömmar med äldste sonen i går. Han är less på att skruva säger han.
Redan sa jag då han blev färdig bilmekaniker i juni.
Men man blir väl less på vad man än gör sa han.
Då fick jag tänka efter. Jag tror ju inte det. Om man gör det man verkligen verkligen brinner för så tror jag inte att man blir less.
Men jag vet ju inte helt säkert.
Jag blev less på att stå på verkstan men det var inte konstigt för det är nåt jag verkligen inte hade fallenhet för.
Jag blev till slut less på att skriva i tidningen även om det länge var (och fortfarande ofta är) skitroligt.
Men jag fullkomligt älskar att jobba som coach och tror inte att jag någonsin kommer att bli less på det då det är mer ett kall än ett jobb. Jag gör det jag verkligen älskar.
Men jag kunde inte säga helt säkert om jag kommer att bli less på det för jag har inte hunnit prova det så länge.
Men pojkrackarn höll på att göra sig själv arvlös med sin nästa kommentar:
– Du kanske inte hinner bli less. Du är ju ganska gammal nu.
 

 

Magiska ögonblick

När jag skulle lägga i säng Alvin i går föll blicken på en lapp jag har på anslagstavlan vid datorn.

- Ve du vad det står?, sa jag. Världen blir bättre för att du finns. Så är det!

-Är det? sa han. Varför då? 

-För att du är en så härlig kille.

Och grabben blev alldeles till sig. Helt salig. Jag som tycker att jag bekräftar mina barn, kramar dem och verkligen visar hur mycket jag tycker om dem trodde inte att reaktionen skulle bli så stor. Mren det blev den och det var helt magiskt.

Tänk så otroligt mycket vi kan göra med så lite. Som att tala om att världen blir bättre för att just du finns.

 

 

Kuvertmassakern

 

        Vi fick kuvertöppnare av din bror i går, sa Sofia häromdagen.
        Och han tyckte precis som jag. Din mamma också.
 
Känner mig plötsligt lite ensam här i världen som struntar fullständigt i HUR ett kuvert öppnas eller hur det ser ut när det öppnats. I alla fall i det Halvdanssonska släktet så verkar jag vara i minoritet när det gäller synen på HUR ett kuvert ska behandlas.För mig är det liksom viktigare ATT det öppnas.
 
Hmmmm. Man kanske skulle prova en sån där kuvertöppnare ändå.

 

Förödelsen

Lägger väl ut en bild på bucklan då.

Och skickar med ett förtydligande från Sofia som säger så här: 

-DET VAR INTE JAG!

För övrigt har hon humor, min kära hustru. Skadan var betydligt värre än hon trodde men hon tog det med galghumor och sa till mig: 

-Du ska få en grindstolpe i julklapp.

 

Åt helvete gick det

Vilken tur att jag bestämt mig för att lägga ner svordomsprojektet. Och åtminstone tillåta en del kraftutryck.

De behövdes i går.
 
Hämtade en hylla hos brorsan och backade upp på uppfarten. När jag skulle köra ut var jag osäker på om det stod en staketstolpe närmare bilen än den jag såg. Så jag tänkte att bäst man kör ut ordentligt innan jag svänger.
 
Det stod en stolpe närmare. Och jag körde ut för lite.
Jag manglade till höger bakdörr utav bara helvete.
 
Rackarns eller himla otur passar liksom inte in i sammanhanget.
Satanshelvetesgudförbannatjävlars FAAAAAN! är liksom mer passande.
 
Men jag är otroligt glad över hur mycket jag faktiskt utvecklats de senaste åren. Visst kändes det skitsurt och jag svor som bara den. Men samtidigt så accepterade jag bara att nu är det så här och det går inte göra något åt. Så varför förstöra flera dagar med ett dåligt humör? Det är klart att det kommer tankar då jag önskar att det aldrig hänt. Om att tänk om jag svängt åt andra hållet eller hållit ut mer. Men jag kan inte ändra på det hur gärna jag än vill.
 
Däremot har jag lärt mig att välja hur jag reagerar.
 
Hade det varit för några år sen hade jag mått skitdåligt väldigt länge. Och fått andra i min omgivning att må skitdåligt också. Men nu kan jag bara släppa det.
Det är som det är. Och det bästa jag kan göra är att bara acceptera det.
Och banne mig det funkar och det är så skönt!
 
 
 

Svordomsprojektet

Jag lägger ner. Projekt Sluta svära är dött och begravet. Jag känner helt enkelt att jag behöver kunna uttrycka mig på ett sätt som känns ända in i märgen ibland. Annars lever jag inte fullt ut.

Men för att nyansera bilden så har jag ändå lärt mig nånting viktigt. Och det är att jag faktiskt vill lära mig att svära mindre.

En positiv effekt av det blir att när jag då tar till en svordom så blir den än mer kraftfull. I nuläget så har det liksom gått i alla fall lite inflation i kraftuttrycken.

Känns lite som en upgradering faktiskt. Ett liv mer i "svordomsbalans". 

 

Ovanlighetspålägg

Vad vill du ha på mackan? frågade jag sonen i morse.

Vindruvor! blev svaret.

Det fick han.

Fan också

Fick ett brev jag inte ville ha i postlådan i går. Ica förlag som på sedvanligt manér och två rader sa tack men nej tack till mitt manus.

Och fast jag har manuset hos fler förlag och fast jag vet att jag kommer att få flera nej så kändes det. Som fan. (Å nu svär jag och tänker fortsätta med det.)
Och så börjar tvivlen komma. Är det tillräckligt bra ändå? Är historien så viktig att berätta som jag tycker?
 
Men jag har ett grymt stöd i mycket kompetenta människor jag känner. Manuset är bra. Och budskapet otroligt viktigt.
 
JK Rowling (Harry Potter) blev refuserad tror jag tolv gånger. Idag är hon rikare än drottningen av England.
 
Jag har inte ambitionen att bli rik på den här boken. Blir jag det så bra, men det är inte det som driver.
 
Det som driver är att jag ser och hör så otroligt många människor som skulle kunna åstadkomma så mycket mer, ha så mycket roligare och må så mycket bättre i sina liv.
 
Och när de läst boken kommer de att förstå de.
 
 
.

Från barn och fylltrattar

kommer sanningen.

Har ju lovat att försöka börja svära mindre. Och brorsan tog påpassligt upp det under en paltmiddag hos modern i går kväll. Funderade liksom hur det gick. Halvt skämtsamt sa jag att det gick jättebra!
Varvid sjuåriga dottern utbrast:
– Du skulle bara höra hur det låter därhemma!
 
F-n också.
 

Falskspeleri straffar sig

Programledaren proffsbloggaren och författaren Alex Schulman har lite problem att tvätta bort sitt förflutna. Tidigare kände han att han var tvungen att ropa och skrika i bloggen för att nå ut, vilket han också gjorde, både ropade och skrek – och nådde ut. Men nu vill Schulman inte riktigt kännas vid den bilden även om den envist hänger kvar.

”Det finns en skara människor som fortfarande har bilden av mig som en elak cynisk bloggare. Den bilden lever ju kvar och finns kvar men det är ju inte jag.” säger Alex Schulman i en intervju i Aftonbladet.

Vad Alex Schulman hävdar att han gjort är att han haft karaktärer i olika roller och byggt upp en persona som inte varit han då han varit elak och cynisk exempelvis i sina bloggar. 
 
”Men de som tror att jag är jag var jag än syns de tycker nog att jag är en idiot och det kan jag förstå.” säger han.
Nu får han ofta börja på minus tio i kontakten med människor och sedan jobba sig upp.
 
Alex Schulman lyckades i sitt uppsåt vilket var att synas men nu har han alltså problem med att tvätta bort en roll som ”inte var han”.
 
Själv får jag frossbrytningar av det han säger då jag tycker att det är otroligt viktig att vara genuin. Jag strävar jag efter att vara jag i alla sammanhang och så genuin som det någonsin går. Och det är också så jag vill att människor jag samarbetar med ska vara.
 
Nickelback lyckas däremot bra att spela en roll däremot när man leker ZZ Top.
 
 

Kotbrytning

Varit till naprapaten igen (Michael Johansson, Umeå rygg och ledklinik). Mycket bättre nu men fortfarande lite låsningar. Men nu trodde han att jag skulle klara mig bara jag sköter mig och tänker på hur jag sitter. (Och inte hänger med huvet över tangentbordet som nu...)

Han hittade en krampande muskelnuta bredvid en kota som han masserade för att få det att släppa och det gjorde så djäääävulskt ont. Och inte gav han sig heller människan förrän det helt plötsligt släppte.

Men det blir jäkligt bra. Tur att det finns duktigt folk. :-)

 

 

 

Kalasbra

Spågubbarna hade hotat med en november kallare än normalt. Men hittills verkar abborrfenorna, renmagarna och kaffesumpen ha ljugit väderoraklen rakt upp i deras fårade anleten.

Men mig gör det inte, tvärtom. Det är mörkt som i en sopsäck och snön skulle definitivt förändra den saken. Men jag föredrar faktiskt blött, mörkt och VARMT framför ljust, fruset och KALLT.
 
Så det så.
 
 
Nice!
 

Märkesfantast

 

Snart är den full, tröskeln som Alvin klistrar märken från frukt på. Det började för flera år sen då han helt plötsligt tog loss ett märke från ett päron eller äpple och satt det på tröskeln när han gick förbi. Vi tyckte det var rätt charmigt så han fick hållas och har också gjort det i omgångar.
– När den där blir full då ska vi ha kalas, sa han i morse.
 

Superatlet på tjugo minuter

”Det här är det snabbaste, lättaste och roligaste sättet du provat för att få den kropp du vill ha.”

Tänk att vi går på det där hela tiden. Den här gången var det en slags platta som skulle göra träningen så supereffektiv så det skulle gå lätt som en plätt att bygga atletkroppen. 
 
Det finns inga lätta sätt att få det man strävar efter om man siktar högt. Vill man ha en atletkropp så krävs det en jädrans massa stenhård träning och mycket disciplin när det gäller kosthållning.
 
Vill man tjäna mycket pengar så krävs det alltid oerhört mycket hårt arbete.
Vill man utvecklas personligt och få bättre självkänsla och självförtroende så krävs det en väldig massa jobb med sig själv.
 
Men.
 
Därmed inte sagt att det inte är möjligt. Det går att bygga en atletkropp, tjäna ohemult mycket pengar eller få ett fantastiskt självförtroende och en superbra självkänsla.
Om man är beredd att göra jobbet.
 
Tyvärr så ger vi oftast upp bara för att det inte visade sig vara så lätt som vi trodde. Och tror att det inte är möjligt.
 
Men det är det.