Människan är ett märkligt djur. Å en a sidan kan man (och i det här fallet är man lika med jag) packa väskan, åka iväg till träningslokalen, byta om, tillbringa 45 minuter med att anstränga sig så svetten rinner i roddmaskiner och crosstrainers som inte förflyttar sig en millimeter hur mycket man än anstränger sig, vara nöjd under tiden för att man får ta i och närmast euforisk efteråt för att man varit så duktig och tagit hand om sig själv.

Men när man får skotta snö i en och en halv timme, förflytta kubikmeter vis med snö och faktiskt se ett reellt resultat och svettas så svettdropparna på gymmet känns som lite morrondagg i jämförelse då är man bara förbannad,

Kanske beror det på att man inte valt att ta fyspasset med snön. Att det är ett måste som bara ska göras. Men nog borde man tacka för träningspasset. Som dessutom var gratis.

Avslutade två fantastiska dagar med coachutbildning i går. Och kände det precis som jag hörde uttryckas en gång att när man tar stora kliv i utveckling och lärdom så kan det kännas som alla molekyler i kroppen lyfts upp ett snäpp, vridit sig lite och inte riktigt hunnit landa än.

Och så möts man av 1,5 timmes snöskottning när man ska ta hand om det. Inte allra bästa sättet.

Men dagarna var magiska med helt makalöst fantasiska människor i gruppen.

Och idag har vi coachkonferens hela dagen. Kommer inte att finnas en molekyl på plats efter idag.

Men när de väl landat så brukar slutresultatet bli otroligt bra!

Livet är en lite märklig företeelse. Fortfarande får jag nypa mig i armen ibland när jag tänker på resan jag gjort. Men ändå blir man lite blasé ibland. Tycker att det ska hända nåt. Att nu får det banne mig bli en förändring. Trots att livet idag är ett liv jag aldrig någonsin ens skulle kommit på tanken att drömma om för några år sen. Jag har verkligen gjort en magisk resa.

Och jag tänker på hur otroligt viktigt det är att komma ihåg att vara tacksam för det man har. Att sätta värde på allt det som finns runtomkring en som man faktiskt trivs med.

Men för den skull så parkerar man ju inte rymdfarkosten som är på väg mot stjärnorna.

Att trivas under resan, det är väl det som är grejen.

 

 

Sket sig med Forum förlag också. Fick i alla fall ett utförligare svar som handlade om att konkurrensen var stenhård (ingen nyhet) och att de redan hade ett par skribenter inom genren coacher/personlig utveckling.

Laddar om lite nu och ska göra en ny sökning på förlag som jag känner skulle passa. Men det finns inga som helst planer på att ge upp.

Jag har en historia som ska berättas.

 

 

Läsvärd, helt klart.

 

Ninna ninna ninna

 

Dagen boktips: 

Bluffen

Unni Drougge

 

Ska vara assistent på en utbildning för coacher i dagarna två med början idag. Lyllos mig. Det brukar bli hur bra som helst med härliga människor, nya insikter, glädje och en massa utveckling. Tänk att man skulle behöva bli så gammal innan man fattade sitt eget bästa. Men fantastiskt otroligt mycket bättre sent än aldrig i det här fallet.

Det här är helt enkelt det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Det är MER snö på gång. Upp till två dessi i kustlandet. Jag tycker att det är alldeles nog som det är. Vitt och fint och fluffigt.

Och jag undrar om det alltid varit så här? Det känns som om när snön liks kommer så kommer den i såna jäkla mängder på en gång.

Snart blir jag väl en sån där kalenderbitare som har koll på varenda centimeter och varenda temperaturväxling varenda dag sen 30 år tillbaka.

Eller inte.

Men det skulle vara rätt kul att veta. 

 

 

Städade av avställningsytan på en hurts jag har i kontoret häromdagen. På hurtsen står en typ papperssorterare (vet inte vad det heter men en sån som har tre fack som man kan lägga papper i) och bredvid låg en hög med papper.

Bunten jag sorterade bort blev nästa decimeterhög.

Vaffö blir de på detta viset?

Man är så rädd för att kasta saker så de samlas på hög och så hittar man dem ändå inte när man ska ha dem.

Men nu tar jag en yta i taget för nu jäklar ska stöket bort igen.

Nån som känner igen sig? Säg att det är det, snälla. Jag vill ju inte vara en slarver själv.

På tal om ”vadbrajagärdagen”. Författaren Blair Singer har i sin bok Bemästra din inre röst en fantastisk övning som helt enkelt handlar om skryt. ”Känn dig mytomspunnen, i åtminstone en minut.” 

Under en minut ska man tillåta sig att känna sig som en mytomspunnen figur. 

 

Det är skitkul. Och man får faktiskt kungligt efteråt.

 

”Lillröstn” kommer förmodligen att säga att jag har inte gjort nåt som är fantastiskt. Säg bara Stopp! Och skryt om vad som helst!

 

Prova får ni se vad som händer. Om ni vågar 😉

 

Ninna ninna ninna…

Bemästra din inre röst, Blair Singer.

Dagens mycket heta boktips

 

När blev det egentligen fint att trycka ner sig själv, vara blygsam och inte förhäva sig? Det kan väl inte bara ha varit Axel Sandemoses Jantelag som regerat under så lång tid? Om vi nu större delen av tiden går omkring och tycker att ”det där var väl inget” så hur skulle det vara om vi hade en enda dag per år där vi vände på alltihop? Vi har kanelbullens dag, pepparkakans dag, trafiknykterhetens dag, internationella kvinnodagen, internationella barnboksdagen och så vidare.

Varför inte införa Internationella Fan vad bra jag är!-dagen?