Livet går faktiskt vidare.

Tänka sig?

Det trodde jag inte i förrgår när jag satt i bilen och mitt avgasssystem rasade i backen.

Det är något visst när alla medkännande medmänniskor helt plötsligt lyfter blicken från marken för att undersöka vart oljudet kommer ifrån.

Alla människor som i vanliga fall tenderar att blint stirra i marken och knappt  orkar lyfta blicken för att kika sig för innan de går över vägen.

Alla dessa människor.  

När ett avgassystem rasar i backen får alla dessa människor något lystet i blicken och bara M Å S T E se vem som skämmer ut sig offentligt. Skammen tar dock inte slut där. Inte då. 

Alla dessa människor verkar tro att föraren av denna skamfyllda bil har begåvats med någon slags hörselnedfunktion för de bara måste påkalla förarens uppmärksamhet med vinkningar, rop och pekanden. 

"Hallå? Det verkar ha hänt något med din bil" "Hallå, det lever om som tusan om din bil, få det att sluta nu".

Just då, när J A G satt som förare av denna synnerligen skamfyllda bil ville jag mest av allt bara sjunka genom marken och dö en liten smula. 

Det kan man ju då inte göra, inte då. Jag sträckte på ryggen, (körde ytterst försiktigt för annars hade systemet rasat ännu mer och det ville jag ju inte) log och försökte ignorera befolkningen här "Öst på stans" värmande pekanden.

I övrigt försöker jag komma på vad jag vill göra med livet. Lite sent för det va? Egentligen.

Men, det är aldrig för sent att styra livet i den riktning du själv vill att det skall dras åt.

Om mitt liv innebär att jag skall köra omkring med trasiga avgasssystem så är det så. om livet vill att jag skall ställa mig på torget och sjunga högt så är det så (nej, jag kan inte sjunga).

Vad jag vill säga är;

Låt inte tanken på vad andra människor skall säga om dig styra ditt liv. Du har bara ett liv, gör det roligaste av det och skäms inte för den du är. 

Är du den som kör omkring med trasig avgassystem så är du det. 

Jag är jag och jag tänker ALDRIG ändra på mig, inte för någon. Jag älskar att vara jag.

Hej!

Kärlek!