Veckan före jul och jag har inte handlat en enda klapp än. Jag vet inte riktigt när jag skall hinna heller, jag nattjobbar, dagjobbar, sover, äter och skiter. Däremellan skall jag försöka hinna med något barn som pockar på lite uppmärksamhet och lite vänner och..? ja, listan kan göras superlång.

Att jag dessutom tänkte till och födde två barn i december, en tre dagar före jul och en fyra dagar efter jul? Ja, det tyder väl på att jag gillar det här med framförhållning och ingen stress?

Sen? Det här med att köpa julklappar och födelsedagspresenter? Vad ger man? Jag kan ju inte liksom ge dem mindre eller sämre presenter bara för att de råkar fylla år i årets absolut värsta månad. Jag kan inte heller säga: Nä, ni får ingen tårta, mamma hinner inte. Nä, ni får inga besök, mamma hinner inte, nä, ni får inte ha något kalas, mamma hinner (orkar) inte.

Vad vore jag för sorts mamma då?

Min lilla pappa har fyllt år. Japp, i december. Min lilla lillebror har fyllt år, japp, december. Min lilla mamma fyller år, jajamensan, ni gissade rätt – deceeeember!

Detta är i särklass den absolut värsta månaden av alla årets 12. Det sjuka är att jag vet ju om den, den kommer ju varje år. Jag borde vara mer förberedd. Lik förbannat så kommer den som en total jävla överraskning varje förbannade år.

Sen, när den första chocken lagt sig över att det faktiskt är jul snart kommer nästa stressmoment. Vad i hela helvetet skall man köpa till dom? Det är ju inte så att dom nöjer sig med lite papper och en penna eller bara kärlek? Nej då. Är det jul/födelsedag så ska dom banne mig ha finfina klappar. Önskelistorna toppas av ”en egen gamedator”, eller ”eget rum” eller? Nä, det är nog bara det dom önskar sig. Främst en egen dator.

Så, jag tror jag tar lönen jag får från mitt 57% vikariat och köper dom varsin en sploinkans ny fin dator. Så klart jag gör det.

NEEEJ! Det tänker jag inte göra, i år tror jag att jag skall plocka lite kottar, köpa en tändsticksask och säga: Var kreativa för fan, skapa! Dessutom får dom dela på det (skall jag vara ärlig så kommer jag inte att göra så, jag kommer att köpa dom fina klappar och presenter men det låter ju lite häftigt när jag skriver så, eller hur? Som att jag inte alls curlar mina barn. De får dock ingen dator, sorry kidz).

Just nu lyssnar jag på denna, det tycker jag att ni skall göra ni med:

Hej!

För exakt 30 år sedan denna dag föddes min lillebror Andreas. I mina ögon den tjockaste bebisen i hela världen. Även om han naturligtvis var rätt söt med sina runda kinder och sitt lilla hårfluff.

Han har gjort saker. Han har spolat ned sin fars väldigt dyra, fina miniräknare (för er som inte vet så var en miniräknare den tidens datorer, det visar lite på hur synd det var om oss, eller om det är tvärtom? jag vet inte). Han har ritat penisar i mina fina seriebokssamlaralbum. Han har slitit isär en tv bara för att kunna se hur den såg ut inuti.

Varje gång han gjort något busigt hemma så tittade han med sina glittrande blå oskyldiga ögon och sade till mamma: Nä, det var inte jag…det måste ha varit Linnéa. Åsså fick jag skäll.

Men, det är lugnt. Det går bra. Han visade faktiskt sig växa upp till en alldeles ypperligt fin ung man men flickvän (fästmö till och med då de gifter sig snart) och ett otroligt empatiskt sätt att vara som person.

Jag hade tänkt skriva mycket, mycket mer. Jag hade tänkt skriva mycket, mycket bättre.

Men, du får nöja dig med detta fina lillebror.

Grattis på D I N dag.

Jag och min lillebror pussas. Det om något är väl kärlek?

 En väldigt klok person sa till mig en gång för rätt länge sedan om sitt liv som ensamstående: "jag försöker att göra det mesta själv. Försöker jag inte det, utan tar till hjälp hela tiden så är jag inte ensamstående, utan bara ensam"

Jag försöker att leva efter hans devis. Ibland, stundvis är det jobbigt. Vissa saker kan jag inte. Vissa saker har jag aldrig gjort. Exempelvis som när jag skulle byta däck på min bil för första gången.

Mitt ex hade tjatat på mig i evigheter att jag skulle komma över till honom så skulle han lära mig. Jag visste att han skulle försöka få mig att göra det själv. Jag skall erkänna, jag var inte ett dugg sugen på att lära mig sådana dumma saker. Herregud, i vissa avseenden är jag tydligen så lite feminist så det skriker om det. Jag vill INTE byta däck på en bil. Det är skitigt, smutsigt, tungt och säkerligen förbannat tråkigt.

Nå, jag tog mig i kragen och stod där, iklädd min fina kjol, mina snygga strumpbyxor och fumlade lite tafatt på den där grejen man använder för att lossa bultarna (feel free att gärna informera mig vad det heter) så säger han till mig: – Kom igen nu, jag kan hjälpa dig att lossa de första bultarna så kan du göra resten själv.

Smarta jag tänkte genast att "hallå, jag har varit gift med honom i en herrans massa år, jag vet hur han fungerar. Jag petar lite tafatt och gnäller så tar han över också går det hela fort och smidigt. Jag får vinterdäck och han får känna sig duktig"

Jag underskattade honom helt. Han har vuxit under detta år.

När jag kör min vanliga standardrutin med : Ååhh, nej…jag kan inte, det är så svårt. Jag är inte lika stark som du. (Japp, jag är inte stolt över att erkänna det, men jag körde den grejen, slå mig inte). Då tittar min 6 -årige son på mig och säger "men mamma, jag kan hjälpa dig. Jag gör det åt dig mamma "och så snurrar pojken upp bultarna lika lätt som han slickar glass en varm sommardag. Samtidigt som mitt ex skrattar åt mig och säger "Nädu Linnéa, detta får du fixa själv…"

HJÄLP

Vad ger jag honom för bild av en kvinna? Vad ger jag honom för bild av det kön hans mor har? Att vi inte klarar av samma saker som en man kan? Att vi faktiskt Ä R det svagare könet? I alla avseenden? Jag som kämpat och klappat mig lite för bröstet och tänkt att jag minsann uppfostrar mina barn till den bilden att mamma och pappa är lika bra på samma saker.

Smack, rakt i ansiktet fick jag det serverat. Jag lär mina barn att en kvinna kan komma undan med det mesta om hon spelar svag och leker hjälplös. Där föll alla mina avsikter att slippa undan den extremt tråkiga uppgiften att byta däck.

Jag bytte däcken. Jag blev skitig. Jag tror dessutom att jag fick en reva i mina strumpbyxor. Men det var så värt det. Jag var faktiskt stolt över mig själv när jag var klar.

Nå, det jag egentligen ville komma till var vad min kompis sa, han den där kloka människan.

Jag försöker leva så, jag vill inte uppfattas som ensam. Jag är ensamstående med fyra fantastiska killar. Som jag tänker lära att mamma lika gärna kan använda tvättmaskinen som att laga ett par trasiga jeans, laga mat, trösta ledsna pojkhjärtan, till att byta däck på en skruttig liten bil. Jag kan det mesta själv.

 Personligen så lyssnar jag på denna numera.