I vår familj så är några egentligen oerhört allergiska.
Vi har provat att ha katt tidigare (en snygg och väldigt pratsam kattherre vid namn Setzer) men då han var korthårig så fungerade det dåligt för maken.

Setzer fick istället flytta till modern som trivdes jättebra i hans sällskap. Han följde med modern och hennes gubbe på alla serveringar som fanns i stan, väntade utanför tills de kände sig nöjda med kvällen och följde dem sedan hem.
När modern och hennes gubbe var på utlandssemestrar så hade jag den stora äran att vara kattvakt och det var en fröjd för örat. Setzer surrade på som om han aldrig fått prata tidigare.
Vad han sa? Ja du, det vet man inte men det måste ha varit oerhört viktigt och ibland så var han lite småsur om man kom försent. Då kuinde man få sig en utskällning.

Då maken faktiskt var allergisk mot Setzer så blev besöken hemma hos den ömma modern väldigt korta och mer sällsynta. Så tillvida att modern till slut tog det svåra beslutet om att omplacera gubben (katten alltså, inte hennes man. Hur skulle det se ut?).
Setzer lever och frodas i ett bostadsområde någonstans i Umeå. Förmodligen så surrar han på som vanligt.

När så barnen blev lite större så tog vi ett beslut om att införskaffa en liten Dvärghamster. Han fick det ståtliga namnet Zorro!
Zorro var ganska tråkig egentligen, men barnen verkade tycka om honom. Han satt mest i sin bur och var dödsrädd varje gång vi försökte gulla med honom.
Han gjorde definitivt INTE skäl för sitt namn.

När vi så flyttade till Paradiset så mötte jag av en slump min farbror på stan, han berättade att de fått kattungar som var flyttfärdiga och jag kände genast?Jaaaa!!!
Jag skulle bara dit och titta på dem, inte hämta hem någon då Maken fortfarande är så vansinnigt allergisk.
Detta till trots så föll jag för en fura för en liten grå dammtuss som verkade relativt obrydd om oss. Hon tyckte mest att vi var konstiga som ville gulla och kramas med henne.
Hon fick flytta hem till oss och jag tog ett egenmäktigt beslut att kalla henne Smilla.

Smilla, smilla, vilken karaktär hon är.
Världens största musjägare, men bara om dom är utanför huset. Inte inomhus. Då bryr hon sig inte nämnvärt. När vi dränerade så blev torpargrunden frilagd. Detta resulterade i att allt möjligt knytt kunde komma in och så även mössen. Jag vaknade en natt av att mössen satt och försökte krafsa sig in genom hallväggen. Tror ni att Smilla brydde sig?
Jag lyfte henne till väggen som mössen så förtvivlat försökte krafsa sig igenom, men hon bara gäspade, sträckte på sig och gick upp och lade sig igen.
Hon brydde sig inte så mycket om Zorro heller, hon kunde ligga på hans bur. Sovandes. Smillas blotta närvaro däremot gjorde att Zorro fick en hjärtattack och dog.

Så nu har vi alltså en katt, trots att maken (och nu även son nr:2) är allergisk. Smilla verkar de tåla trots allt. Det kan bero på att Smilla är världens farligaste katt, allergenerna törs inte visa utslag.

Kram, alla vänner, släktingar, kollegor kända & o(ö)kända

inte kan sova på grund av min nypåfunna energikick (man får sånt av att planera inför en fest minsann) så kan jag ju ta och uppdatera vad som händer i det Obbolianska renoveringshemmet. Det blev ju inte så mycket av det i det förra lite djupare inlägget.

Ja, vi (läs jag och lite mamma) har tapetserat klart nya köket. Det blev så snyggt.
Jag kanske skall ta och byta karriär?
Jag var förresten på en sån där yrkesjakt på Arbetsförmedlingen förra hösten. Där stod det två trevliga damer i medelåldern som skulle få folk att söka till L**nias yrkesförberedande kurser. Dom var jättefina men om jag vore dom, så skulle jag inte vara den som tog på mig ett sånt uppdrag. För fram kom det två yngre herrar som verkade lite intresserade av utbudet. De ställde lite småförsynta frågor och damerna…ja, de svarade på samma sätt tillbaka.
Va??
När pojkarna började gå därifrån så kunde jag inte hålla mig, utan jag ropade tillbaka dom och berättade mer om kurserna och sa att det var klart att de skulle söka.

Nå, det jag ville ha sagt var att jag var överkvalificerad för att söka till deras kurser. Däremot sa damerna att jag borde stå där med dom istället..He, he! Tack, men nej tack!
Synd, jag var lite sugen på att bli målare faktiskt.

Kram på er alla vänner, släktingar, kollegor kända & o(ö)kända

Vill ni läsa mer om hur livet kan te sig i ett Obbolianskt hem så kolla in

www.mariarosenknopp.blogspot.com

Där står jag faktiskt omnämd ibland…

Vad är det jag brinner för egentligen. När man pratar med andra människor så slås jag väldigt ofta av hur passionerade de är inför en del saker.
Hur de antingen vill förändra världen, eller bara det att de har en hobby som är deras Nr:1 i livet.
Jag har egentligen ingenting sådant.
Eegentligen så är jag ganska tråkig, jag sitter här ute i mitt eget paradis på jorden. Det största som händer är när brevbäraren kommer/inte kommer.

Jag tvättar flera maskiner varje dag, inte för att jag vill utan för att om jag inte skulle göra det skulle tvättstugan svämma över. Jag kör diskmaskinen en gång/dag (Pär kör den även han en ggr/dag). Jag kliver upp, tar mina barn till skola respektive förskola och kommer sedan till mitt arbete där jag sitter varje dag från 7:30 – 16:15.
Jag lagar samma mat varje vecka (fantasin tryter oerhört när man har fyra barn som oftast vägrar äta samma mat som sina bröder). Ser på samma tvprogram och går och lägger mig nästan samma tid varje kväll. Jag pratar knappt i telefon. Inte för att jag inte har några vänner utan för att jag orkar inte sitta och surra i telefon. Oftast så läser jag en bok när jag går och lägger mig.
Varje vecka samma sak, det är bara på helgerna som det händer andra saker i vårt Obbolianska hem.

Herre min gud & Skapare vad jag verkar tråkig när jag skriver det så här.

Jag måste skaffa mig en hobby. Men det kan ju inte vara vad som helst, det måste ju vara något som jag stolt kan berätta för andra.
Man kanske skall prova på glidflygning? Jag kan riktigt höra mig själv stolt berätta för folk att:
"Jag var ute och flög igår kväll. Rackarns vad Hääärligt det är att segla genom luften. Man känner sig liksom viktlös".

Eller, man kanske skall köra med lite bergsklättring?
" Nja? alltså, nu i helgen så tänkte jag försöka mig på K2, jag tog Himalaya förra veckan så nu vill jag ha lite utmaningar.

Eller varför inte lite fallskärmshoppning? Makens bror har det som hobby, men jag måste ju verka coolare än han så jag kör på lite "base Jumping" för er oinvigda så kan jag tala om att det är när man hoppar från byggnader istället för ett tråkigt och okontroversiellt flygplan.
" Näää, liksom, i helgen så hoppade jag från Turning Torso. Det var ganska lamt så nästa helg kör jag på Empire istället. Lite mer utmaningar för en sån som mig, jag är ju en riktig "Dare Devil?"

För om jag nu inte kommer på en cool och lite så där småfarlig hobby, hur kommer jag att bli ihågkommen när jag dör annars?
" Ja just det, Linnéa, det var hon som bara var så där vanlig, tråkig"
Eller:
" Linnéa? Vem var det?

Eller så nöjer jag mig med det jag har, hem, hus, barn, gubbe & en farlig katt!!
Eventuellt så vidgar jag mina vyer genom att börja läsa lite annorlunda litteratur!

Nu är min lunch slut så…Back to work!

Kram på er, alla mina vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!!

Tack så hemskt mycket mamma för att du kom förbi idag och hjälpte mig att tapetsera.
Ove, tack för att du klippte gräsmattan.
Ni är guld värda!
Halva köket är färdigtapetserat så i morgon tar jag resten.

Just nu känner jag mig bara mörbultad, söndersvettad och urlakad.
Vätskenivån ligger farligt under den rekomenderade nivån och batteriet behöver en ordentlig laddning.
Hur fixar en Obbolian detta då?
Jo, med ungarnas lördagsgodis, en folköl och tv-tittande.

Pär är på spelning i Dorotea, storuman, sorsele eller något liknande.
Jag vet inte faktiskt vart han är!

Jack är hos sin pappa inne i stan och Noah är på fotbollscup i Lycksele. Det är bara jag och småttingarna hemma. Konstig känsla, det känns som om det inga barn finns i huset, när två är borta.

Kram vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!!

…är absolut inte att leka med.

Vi i vår familj har haft äran att besökas inte mindre än tre gånger av Poseidons mantel.
Första gången var när vi fortfarande bodde kvar på Öbacka. Vi hade just tackat ja till en ny, fin lägenhet ’öst på stan’ och de nya lägenhetsinnehavarna skulle kika på Öbackalägenheten.
Tokig som man är så storstädade jag och bakom en staty som alltid stått i ett hörn fann Pär en spik som var till hälften ute.
Vad är detta ? Tänkte kära maken och drog ut spiken ’STRIIIIIL’ lät det och en fin, fin vattenstråle strilade upp och in i vardagsrummet.

-’shit’ tänkte Pär.
Stoppade snabbt tillbaka spiken och när de nya innehavarna kom så låssades vi som ingenting för att sekunden de farit snabbt som attans ringa rörmokeriakuten.
Halva vardagsrummet och halva köksgolvet fick brytas upp.

Spiken visade sig vara något som antingen de tidigare innehavarna satt dit eller något som lika väl kunde ha uppkommit när lägenheterna byggdes.
Nå, vårt fel var det inte, trots detta så levde vi med en stooor fläkt i köket/vardagsrummet i fyra veckor.

Andra gången var när vi just flyttat till nya lägenheten ’Öst på stan’. Vi hade just fått nya mattor lagda i köket men mattläggaren iddes inte dra ut diskmaskinen så han kapade mattan längsefter kanten.
Vi körde den medföljande diskmaskinen som vanligt men tyckte att den betedde sig konstigt.
Vad felet var upptäckte vi när vår nylagda matta började plaska när vi gick på den.
Hmm, inte vårt fel även denna gång. Trots detta…byggfläktar samt upprivet kök i 6 veckor.

Tredje gången var året efter vi flyttat till paradiset.
jag hade som vanligt lämnat barnen på dagis/skola och istället för att fara på skolan som min ursprungliga tanke var så stannade jag hemma med uppsatsarbetet.
Jag sitter i köket och hör hur det porlar och rinner, mentänker att jag är nog inbillingssjuk.
Efter ca: 10 minuter så går jag iväg för att se och när jag öppnar toalettdörren så forsar det ut vatten.

Det visade sig att något av alla våra barn glömt att stänga av vattenkranen, med korken i.
Resultat:
Vattnet rinner ned i källaren, i hela golvet och vi står med byggfläktar återigen. Denna gång så var skadan lite mer omfattande än de två andra gångerna så denna gång hade vi fläktar på i 8 veckor.

Vi har fortfarande inte rensat ut allt som vi fick nödflytta på från källaren till garaget. Det mina vänner, det är ett projekt för framtiden.

Som ni förstår så är jag lite nojjig för vattenskador nuförtiden.
Jag dubbelkollar alltid vattenmätaren. Ibland så kan jag vakna mitt i natten av att jag tycker mig höra vatten som rinner. Tur att maken finns där och lugnar mig.

Mina barn däremot, de älskar att driva med mig:
-Mamma, shhh!!!
-Vad ? frågar jag.
-Hör du inte?? Det är nog en vattenskada på gång snart. Bäst att du springer runt och kollar!!!

Ha, ha! Dom är roliga mina ungar.

Kram på er, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

Men ni kan ju läsa om ni är intresserade.
Annars så struntar ni i det.
Jag hittade denna hos en annan bloggare och kopierade. Inte svaren förstås, utan frågorna!

Namn: Linnéa

Piercingar: I öronen två. Jag hade tills för 5 år sedan en tungpiercing, men kom på att som 4 barnsmamma kanske man skall kunna prata utan att leka med smycket.

Tatueringar: 1 liten fågel som sitter på axeln, jag gjorde den när jag var 18 år tillsammans med en kompis. Hon gjorde en ros på ena bröstet. Rosen skulle vara enkel men jag skämtade så mycket med tatueraren så att varje gång han skrattade så fick hon en till liten knopp eller stjälk!
Min lillebror berättade för min mamma att jag tatuerat mig när vi satt i bilen, hon körde.
Tror ni att mamma höll på att köra av vägen? Ja!!

Längd: 160 cm

Skostorlek: Hm.. det varierar. Mellan 37-39 beroende på vart skorna kommer ifrån.

Hårfärg: Jag tror att min riktiga hårfärg är ’cendré’ a.k.a Råttfärgad. Jag har färgat mitt hår så länge att jag inte sett hårfärgen sen jag var 14 år.

Är du kär i någon: But of course, alltid min man och mina barn:-)

Önskar du att du bodde någon annanstans: Nej, men jag brukade önska det & nu bor jag någon annanstans.

Tänker du på självmord: Ehh? Nej.

Tycker andra att du är attraktiv: Förmodligen inte. Ja, det skulle vara min man då:-)

Vilket shampoo använder du: Dove

Vilken parfym använder du: Kommer inte ihåg vad den heter. Den doftar gott i alla fall.
’
Vad är du rädd för: Att något hemskt skall hända min man och mina barn. Jag är även dödligt rädd för vattenskador.

Gillar du att tvätta: Absolut inte, men jag måste ju göra det.

Gillar du Berg-och-Dalbana: Jajemensan.

SENASTE…

Film du hyrde: My Best Friends Girl. Helt ok.

Film du köpte: Jag tror att det var ’Bee movie’

Låten du lyssnade på: Jag kommer inte ihåg..

Låten du hade på hjärnan: ??

Personen du ringde: Min son.

TV program du tittade på: 2 & en halv man.

Personen du tänkte på: Min son.

FAVORIT…

Mat: BLÖTA Mmm, så gott!
Eller spenatsoppa:-)

Låt: ’Mina kärleksbrev de vill jag ha igen’ -Peggy Lind

Sak att göra: Läsa böcker, förmodligen!

Sport: Sport?

Dryck: Vatten, kaffe & Rödvin, i den ordningen.

Kläder: Kjol, linne och kofta.

Film: Ja.. jag vet inte riktigt.

Bil: Den bilen som har fyra hjul och kör framåt!!

ANTAL…

Gånger du varit kär: Många gånger.

Gånger ditt hjärta brustit: Jag tror kanske tre gånger. Nu räknar jag även de stackars förälskelser jag hade som tonåring.

Hjärtan brustit på grund av dej: Ja..jag vet inte. Kanske några?

Ärr du har på kroppen: Många småärr och ett stort från min blindtarmsoperation.

SENASTE…

Bok du läste: Rödluvan av Unni Lindell, rekomenderas varmt.

Personen du fick mail av: Always the lovely Mrs K.

Personen du fick brev av:Oj, Det var nog från Veronica när hon var i Usa…? Nej, det var från J när jag var i USA!! Hmm, det var ett tag sen.

Personen du fick sms av: Ja..maken kanske?

Gången hela din familj åt middag tillsammans: ITisdags, Maken gjorde Spenatsoppa!!

På mitt avdelning så är det bara män, samma som hemma med andra ord. Skillnaden är bara att männen på min avdelning är oerhört tystlåtna av sig. Det är inget fel med det, man vänjer sig ganska fort faktiskt. Jag som dessutom har fyra ganska högljudda pojkar hemma
tycker ofta att komma till jobbet, är som att komma till himelriket, tyst och lugnt.

I dag hade PBU med sig sin dotter. Helt plötsligt så blev det med ens rätt surrigt på den annars så tysta avdelningen. Dottern, som är 7 år kammade mig, satte upp mitt hår i olika tjusiga tofsar och sa hela tiden vad roligt det är att kamma dig.

Mina pojkar dom kammar aldrig mitt hår. Till min stora sorg måste jag erkänna, för det är såå skönt. Men nu kan jag lova att mitt hår har blivit kammat för några år framöver.
Synd att jag inte blev förevigad på bild så jag kunde visa upp några av flickans kreationer.
Så tack lilla E för att du hälsade på din pappa på jobbet. Det var så roligt att få träffa dig.

Jag arbetar ju som sagt på dagarna än så länge i allafall. Men maken är hemma.
I dag har han och Affe tagit en tur på MAXI för att införskaffa en badpool!
Affe & hans bröder har gjort saltmortaler, snurrat och aldrig har det väl ljudit så glatt i Sörjäla.

Stressen över köket fortskrider som vanligt, med en liiiten skillnad. Nu börjar det faktiskt bli klart. Eller, klart & klart… allt är ju relativt. Men jag ser ljuset.
Vad är det som saknas då?

Jo, en vägg till pelaren samt kakel till densamma.
Spackla klart väggarna.
tapet på väggarna
Kakel
Inredning till skåparna ( det fixar vi sen)
Det inbyggda vitrinskåpet
Färg på alla lister och dörrkarmar…

Jag har säkert missat något men som ni ser så är det inte så mycket kvar.
Tjooohooooo!!

Kram på er alla vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

I dag har jag sprungit terrängbanan som finns här i Obbola, supernajs med mycket upp & ned, sandstigar blandat med myrstigar.
Om inte denna ger resultat så gör inget det.
Jag är i vilket fall som helst heltsåld på den.

Lördagen den 4/7 så skall jag & maken fira vårt 10 års jubileum som gift par (helt galet, 10 år, vad hände?)
Jag känner mig lite stressad faktiskt, jag har inte hunnit få ut alla inbjudningar, huset ser ut som total katastrof och tänk om ingen kommer??
Det kanske inte finns någon som vill fira att jag och maken stått ut med varandra så pass länge? Tänk om jag fixar all mat, vin & sen så står vi där med skägget i brevlådan, ensamma??
*gaaahhh*

Nej, jag måste verkligen skicka ut alla inbjudningar, om jag postar dem i morgon så kommer de ju på fredagen?!

Kram från världens mest stressade människa!

Att få gnälla av sig när allt känns som mörkast är verkligen guld värt.

Jag vill inte vara den där ledsna, sura, gnälliga människan som bloggar om gnälliga saker.
Jag är inte sån, egentligen. Jag är glad, positiv och känner mig nästan oftast på ett strålande humör.
Men, även solen har sina fläckar:-)
Ibland så blir det bara för mycket, även för mig.

Jag kom på när jag hade skickat in det tidigare inlägget att folk kanske kan känna sig illa berörda av det inlägget. Det var inte min mening. Jag vill absolut inte heller peka ut någon.
Vad jag egentligen ville ha sagt var att jag inte missunnar andra att de får mycket hjälp med deras renovering. Jag är ärligt glad för deras skull!!

Ja, varför är man inte miljardär, tror ni att jag skulle slösa mycket tid på att renovera själv då?
Nehepp, jag skulle minsann leja bort ALLT då. Kanske till och med riva kåken och bygga nytt. Jajemensan, det skulle jag göra. Inga skeva vinklar som det är i vårt nuvarande hus.
Man kan inte ens sätta upp en tavla utan att se till att den är sne då alla väggar är sneda.
Charmigt förvisso, men roligt??
Nope!

Kram!!

Nu börjar jag verkligen misströsta.
Min käre make har ju som ni säkert kommer ihåg lovat mig att köket skulle stå klart tills midsommar…
Så blev då inte fallet, nu siktar vi in oss på vårt bejublade jubileum som äger rum om ca två veckor.
Men jag tror faktiskt inte att vi kommer att hinna.

Maken gör som sagt ALLT själv, jag hjälper till i den mån jag kan men i övrigt så från den minsta spik till den största kakelplattan görs av Herr Olsén själv.
Han är jätteduktig, jag säger inget annat men jag kan bli lite avis på alla andra som får all hjälp dom behöver av sina föräldrar (inget ont om dig nu mamma, jag vet att du skulle hjälpa till om du kunde).
Andras föräldrar fixar och trixar men vi får göra allt själv.
Nu kan vi iofs klappa oss på axeln efteråt och säga att vi varit duktiga, men vad är det värt när vi kryper på knäna av trötthet och uppgivenhet?

Jag vet att vi får skylla oss själva som köpte ett hus med renoveringsbehov, men till vårt försvar, vi har gjort väldigt mycket (även om det är vansinnigt mycket kvar).

Nej, förlåt att jag gnäller. Detta skall ju inte bli en gnällblogg.
Nu skall maken på repning, jag kasta Affe i säng och sen skall jag måla klart skafferiet.
Hmm, kanske till och med hinns det med att målas insidan innan sängen ropar på mig?

Kram på er alla mina vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända