Efter mormors minnesstund skrattade vi en del åt roliga minnen från henne. Det gjorde att alla mina barn börjat fila på eventuella kommande tal för sina syskons och föräldrars tillställningar i framtiden. Examen, bröllop, födelsedagar eller minnesstunder. Det ingår att komma ihåg alla roliga utmärkande händelser och det tycks finnas en del sådana i familjen.

Pappa: Jag vet i alla fall vad jag ska spela upp på Julias bröllop.
Isa: Åh, jag vet också vad jag ska hålla tal om på Julias bröllop!
Julia: Mitt bröllop kommer att bli ett helvete!

Är det så man får barn att bo hemma resten av livet???

Jag fick många välmenta råd av Maggan i min begravningsblogg. Jag tar alltid råd och ifrågasättanden på allvar, för det är alltid nyttigt när någon utomstående ser saker ur andra perspektiv. Ibland är det väl så att det är svårt att sätta sig in i någon annans situation utan att man har alla pusselbitar. En del kan ju kräva sin förklaring förstås. Och allt kanske man inte kan lämna ut i en blogg av många olika skäl.

Nej jag är inte sjuk fortfarande. Jag är sjuk igen! Feber, halsont och förkylning. Sannolikt samma form av förkylning som mina barn haft de senaste veckorna. Bor man många under samma tak kan det ta ett tag innan alla är friska, när det trillar in baciller innanför dörren. Går det streptokocker i skolan så har man ganska många "införselvägar" när man är många i farten.

Den här julen skulle bli lat, ledig och skön. Jag är ytterligt tacksam att jag varit frisk och ledig under julen, med tanke på allt övrigt som hänt. Men det är svårt att förutse dödsfall. Och det är svårt att förutse när människor i ens närhet ska bli svårt sjuka.

Men en sak är säker – man rannsakar alltid sig själv. Vad kunde jag ha gjort för att undvika att den här situationen skulle uppstå? Faktiskt ingenting just nu.

Eller jo, det är klart. Jag kunde ha struntat i att åka till mormor när hon låg för döden. Jag kunde faktiskt ha sagt att jag behövde sova? Jag kunde ha nekat att hämta när de ringde från akuten. Kanske skulle jag ha sagt att jag hellre skulle städa hemma? Livet är fullt av mariga val. Jag gör mina varje dag och är jag inte nöjd med dem försöker jag förändra dem till nästa val. De jag kan påverka vill säga. För allt kan man inte påverka här i livet och tur är det?

Jag tror att min 14-åring som städade kök och vardagsrum och lagade mat i söndags när både min man och jag jobbade skulle bli rätt så förbannad över tesen att hon inte hjälper till tillräckligt hemma. Jag tror dessutom att min man kan utmana nästan vilken annan "gubbe" som helst vad gäller hushållsarbete. Annars kanske jag inte skulle ha någon fritid alls? Jag känner en hel del kvinnor som har det så. Tyvärr.

Maggan undrade också om jag verkligen hinner jobba heltid och om inte mitt arbete blir lidande av min livsstil?
Min spontana tanke är att det vore hemskt om mitt liv blev lidande av mitt arbete snarare. Eftersom jag inte har någon anställning i något annat än mitt eget företag och frilansar så arbetar den tid jag behöver för den lön jag anser mig behöva för att familjen ska klara sig. Ännu ett val. Jag ligger alltså varken arbetsgivare eller samhälle till last när jag tar mig ledigt över julen.

Maggan skriver också " På 70-talet var ditt valspråk vanligt men erkänn att det oftast är en ursäkt för att slippa det tråkiga arbetet!"
Livet är som sagt fullt av mariga val. Jag tror vi är många, framför allt kvinnor, idag som kan låta grytan stå med vatten i diskhon en dag för att istället åka på hockey och njuta av livet. Så på ett sätt har du rätt Maggan, det må vara en "undanflykt", men det är fortfarande ett val.

Själv fick jag mig en ordentlig tankeställare i somras när en av mina vänners mamma slog sig ner hos oss över en kopp kaffe. Kvinnan har passerat 70 år och hennes hem har alltid varit fullständigt fläckfritt. Hennes svepande blick över ovikt tvätt, en odiskad kastrull och pappershögen på arbetsbänken fick mig att sucka lite inombords. Jag trodde jag visste vad hon tänkte. Den här dagen tittade hon sorgset på mig innan hon tog till orda.
"När jag ser skohögen i hallen hos dig och hur alla trivs hemma hos er så tänker jag alltid på hur många timmar av mitt liv jag städat bort, helt i onödan"

Hennes dotter satt som förstummad. Jag också. Det var den sista människan på jorden jag hade väntat den kommentaren ifrån. Men jag lovade mig själv att aldrig på min ålders höst känna att jag valde disken framför hockeyn. Eller dammsugaren framför vännerna.

Och med detta struntar jag i tvätthögen och återgår till mitt febersnörvlande i sängen. Jag vill rekommendera en blogg som verkligen har fått mig att tänka till och uppskatta det jag har i livet. Vad är korta nätter och förkylningar mot det här?

Idag var begravningen efter mormor. Den var så fin den kunde bli, men ändå så oändligt ledsam. Så fort solisten inledde med att sjunga mormors favoritsång så bröt jag ihop. Alla sånger vi sjöng, kunde jag höra mormor sjunga vid spisen. Åh, vad ont det gjorde. Mina bröder, min svåger, min man och morsans sambo bar kistan.

Min dator stod uppkopplad med webkamera i Missionskyrkan för att min brorsdotter skulle kunna följa begravningen där hon befinner sig i Australien. Prästen var eld och lågor över det. Jag tror mormor skulle ha gillat det. Alla hennes barnbarnsbarn var så fina. Flickorna i svarta klänningar i olika modeller. Pojkarna i mörka kostymer. Från lilla Leo fyra år till storkusiner som min äldsta son och mina brorsöner. Jag vet att mormor skulle ha älskat det också.

På minnesstunden berättade en manlig vän till min mormor och morfar om när hon hade föreslagit att de skulle brottas en gång när de stod och diskade tillsammans i missionshuset i Hjåggsjö. Han var nog i 25-årsåldern då, hon måste ha varit i 40-årsåldern. Ja hur det nu var så brottades de och även om mormor var stark som bara den, så var han snäppet värre. Hon kunde inte brotta ner honom. När de stod där mitt på golvet sa mormor "Om det hade varit efter slåttanna hade jag tagit dig".

Jag skrattade så jag grät. Det var så märkligt att tänka sig att mormor ens skulle komma på tanken att göra en sån grej. Mina barn och deras kusiner hade dessutom skrivit ihop några små minnen om mormors brutala ärlighet, den gick faktiskt inte alltid av för hackor. Det fick 14-årige systersonen att viska till min yngste son: Du, Helga, hon verkar nästan ha varit en gangster, typ.

Gangster var väl att ta i, men det var onekligen kul att få minnas de där udda sakerna.
Sen åkte vi hem till morsan en stund, jag och syrran med familjer. Tillbaka i Nordmaling ringde jag kommunalrådet och gick igenom dagens arbetsutskott och skrev ihop några notiser.
Och sen föll jag i princip ihop. Ont i huvudet, ont i kroppen. Helt slut. Nu är jag småfrusen och tät i näsan. Barnen ligger i soffan och verkar inte heller orka med något annat.
Alla är helt tömda efter den här dagen.

Lillpojken toppar målvaktsligan. Men får man vara glad över det eller blir man ”åtalad” enligt Jantelagen då?

Dagarna rinner iväg. Det är en salig blandning av liv och död, sjukdom och vitalitet. Begravningsprogram och handblommor är klara och de mesta av kläderna strukna och upphängda.
Mitt i allt har vi som vanligt en massa hockey. Båda sönerna har match idag. Ena sonen och Leksand hade match igår.

Man letar efter saker som kan ge energi, för det är så många energitapp runt omkring oss just nu. En solstråle var i alla fall Swehockeys målvaktsstatistik. Får man som mamma vara stolt över att man har en son som är ung, men som ändå så här långt ligger i topp i målvaktsligan i division 1 B? Får man vara glad över att han är seriens bästa målvakt?
Eller träder Jantelagen in då?

Det är intressant det där, att man ofta får uppleva att folk har svårt att glädjas åt andras framgångar, och inte minst åt andras barns framgångar. Det är oförståeligt när man själv är så himla stolt och glad över varenda kille eller tjej som tar sig fram från småföreningar i ens hembygd. Elithockeyspelare, snowboardåkare i landslaget, juniorfotbollsmålvakter i Sverigetoppen, länslagsspelare i olika former. De har alla slitit oerhört hårt för att komma dit.

Självklart är man lika imponerad av alla de som sliter i ur och skur, men som inte når ända fram. Livet är inte alltid rättvist.
Däremot har jag svårare att förstå mig på dem som inte vill lägga den tid och den möda som krävs, men som ändå gnäller för att de inte tar sig uppåt. Det är kanske det som frustrerar en allra mest? De som är supertalanger och har så mycket gratis, men som inte ids, eller som lägger av så snart de märker att de måste anstränga sig för att utvecklas. Just för att de är vana att alltid vara bäst eller kanske i alla fall alltid få spela för att någon har ett gott öga till dem.

Jag vet hur mycket Petter har slitit. Jag vet hur krokig hans bana har varit. Jag vet att han i flera års tid, som tonårsmålvakt, inte hade ett enda fast lag att spela i utan bollades runt mellan olika lag och olika föreningar. Jag vet att han vissa säsonger knappt har stått en enda match. Han har suttit i bussen 80 mil utan en enda minuts speltid. Gång på gång. Däremot har han tränat minutiöst. Och han har inte gett upp, just för att han vet att han utvecklas minst lika mycket på träning.

Jag vet att han var borta en lång period när han klev snett på foten på sitt idrottsprogram på gymnasiet. Jag vet att han under hela fjolåret och även i höst har haft sjukt ont i höften. Jag ser honom ligga på golvet hemma flera gånger om dagen och följa sitt rehabiliteringsprogram från idrottsmedicin minutiöst för att kunna göra sitt allra bästa. Jag ser honom ha ont och gå runt för att mjuka upp höften när den varit överansträngd efter matcher eller träningar.

Och jag vet att han haft flera omgångar halsfluss under den här hösten, ätit flera penicillinkurer. Jag har sett honom stå och huttra vid båsdörren som back-up-målvakt med feberblanka ögon, för att i värsta, värsta fall tvingas hoppa in.
Jag vet hur besviken han varit, hur besvikna vi varit över att han inte får vara frisk och hel och få chansen att se bevisa för sig själv hur bra han är eller kan bli om han hade haft maximalt flyt och hållit sig frisk och hel de senaste åren, när han trots allt har utvecklats från juniormålvakt till stabil senior i division 1.

Och kanske är det just för att jag vet allt det här, för att jag sett all besvikelse, för att jag hängt med i både tårar, ilska och frustration under så många år, som jag är så glad över att se hans namn där i toppen av tabellen. Min lillpojke.
Jo, jag är stolt mamma. Jag tänker fortsätta att vara det.

Ikväll var kvällen jag skulle komma isäng tidigt efter flera nätter med extremt lite sömn. Av olika anledningar somnade jag inte förrän fyra i morse och vaknade igen vid sextiden. Många malande tankar. Min 12-åring sover inte heller på nätterna. Han mår inte särskilt bra just nu och drömmer många mardrömmar.
Och just som man tror att saker kanske ska lösa sig, att man ska hinna klart begravningsprogrammet man håller på att skriva ihop, att man ska få ihop det andra textbladet man ska göra, att man ska hinna med livet i största allmänhet, ja då händer nästa oförutsägbara sak, halv elva på kvällen . Och så sitter man här när klockan närmar sig halv två och vet att i morgon bitti 5.30 ska man vara pigg och alert för fixa en annan sak man lovat, ja när man trodde man hade full koll på livet. Ibland känns det som att man bara hinner släcka elden kring fötterna.

När jag skulle hämta min man på NUS idag så hade han för övrigt förökat sig. Han kom ut i sällskap med en synnerligen blek ung man med en spypåse i ena handen och en näve stift inopererade i den andra. Systersonen är alltså opererad idag. Han mådde väl inte riktigt toppen efter narkosen. Och just när min syster skulle skicka hem honom med bussen för att själv kliva på sitt skift på ambulansen i Umeå, så stötte hon på min man i centralhallen så vi fick med oss systersonen i bilen hem istället. Ibland sammanför gudarna oss alldeles perfekt. Det är skönt när någonting fungerar över förväntan ibland.

Allt är ju inte rosor ens på ens bröllopsdagar, det är det som är säkert. Dels är jag hyfsat öm i ryggen efter en riktig vurpa när jag skulle kliva ur badkaret på hotellet. Tjong bara så låg jag som ett frimärke på ett hårt, glashalt golv, där jag först passerat toalettstolen med högersidan innan jag landade. Aj, säger jag bara.
Jag vet inte om det var då jag bet ihop tänderna så det knakade. Lite väl hårt tydligen, för några timmar senare fick jag en lätt molande tandvärk. Den höll i sig hela dagen igår för att sedan formligen explodera framåt midnatt när vi landade hemma.

Fem förlossningar utan smärtlindring. Det gick hur bra som helst. Men det här. Jag har sällan varit med om en sån intensiv smärta. I morse hade jag värk från ögonbrynet ner i underkäken. Bihålorna ömmande när jag "knackade" på dem. Jag började fundera på om det var en inflammation i hela käken och om det helt enkelt inte hade med tänderna att göra? Var börjar man felsökningen? Det ilade inget, tvärtom var det skönt att borsta tänderna. Det bara molvärkte konstant.

Jag ringde tandläkaren helt frivilligt idag. Det besöket var nog tandläkarens trassligaste idag.
"Var har du ont"
"Där och där och där och där" svarade jag.
Jag kände mig som jag tror att barn känner sig när man frågar var de har ont. Helt opålitlig var jag. Och smärtan flyttade liksom runt sig.

Röntgenplåtarna gav inte mycket ledning för den stackars tandläkaren heller. Ingen varbildning, men en sådär fem-sex tänder att välja på som såg okej ut, men som ändå kunde ha någon liten spricka någonstans. Snacka om felsökning. Hon knackade tand efter tand, men hur lätt är det att känna sånt när det molar i hela huvudet. Allt gjorde ju ont.

Till slut var hon rätt säker och borrade ur tanden efter en gigantisk bedövningsprocedur. Ja i alla fall i mina öron. Med ögonen såg jag inget för jag knep ihop dem samtidigt som jag försökte koncentrera mig på att inte rycka loss armstöden med mina krampaktigt fixerade och inte ett dugg avslappnade händer. Hon fyllde igen den med något illasmakande klet och la på något hårt lock.

Nu är jag bedövad i hela huvudet tror jag, det skulle sitta i till fem ikväll. Sen får jag nog bereda mig på att ha hyfsat ont några timmar. Om ett par veckor ska den rotfyllas. Oh my. Gissa om jag gruvar redan. Det blir premiär för en sån åtgärd för mig. Shit vilken braklandning i vardagen, efter en sån skön helg.

Som vanligt när vi tycker vi har gott om tid och låter allt bara flyta, så missar vi en del väsentligheter. Som mattider till exempel.
När jag hade följt Leksandsmatchen på nätet, Pär lyssnat på Skellefteås match i webradion och vi båda samtidigt sett Rögle-HV71 så skulle vi göra oss i ordning och gå ut och äta.
Hur mycket är öppet en trettondagsafton i Östersund efter 22.00?
Inte mycket. Faktiskt inte ens McDonalds.

Till slut hittade vi en liten pub som serverade mat till midnatt och där slank vi in och åt vår bröllopsmiddag. Sen gick vi hem till Scandic genom ett ganska öde Östersund och la oss i hotellsängen för att se Sverige få pisk av Kanada i Junior-VM.

Idag blir det hockey i Klanghallen när LN91 möter Östersund på bortaplan. Alltid kul att se nya ishallar. Sen drar vi hemöver och riktar in oss på ett år till. Pär kom på igår att nästa gång firar vi silverbröllop. Jösses. Är det då vi ska slå på stort? Åka till Leksand?

Jag känner mig lite som producenten för "På spåret". Vi befinner oss nu i en kall stad med anknytning till dunder och klumpar. Eller nåt. Hela vägen hit kunde jag minsann se hur aldrig tidigare skådade byar, berg och vägskyltar flimrade förbi som de gör i TV-programmet.
Var vi är? Tja, såhär såg utsikten ut från mitt rimfrostade hotellfönster i morse? Någon som hittar hit?

Vi tog oss i alla fall igenom IKEA och lämnade varuhuset som ett fortfarande gift par. Trots tre timmars köksavdelning.
Efter ytterligare några timmars kylslagen bilresa anlände vi slutdestination igår kväll. Och här var det kallt. Fruktansvärt kallt. Kinamat, bastu och sangria till en av mina favoritfilmer kändes nästan som om jag planerat det alldeles själv.
Galen i Kärlek med Jack Nicholson och Diane Keaton har en suverän dialog och är mer än en romantisk komedi. Dessutom har vi nu bara fem kanaler att välja på, och en TV, så min man fick lov att se den igen han också.

Sen mer eller mindre föll jag isäng på mjuka bolster och sov som en klubbad till klockan fem i morse. Man skulle ju kunna tänka sig att jag var pigg och utvilad till min bröllopsdag idag, men jag tycks kunna sova enorma mängder.

Nu har vi hunnit äta jättegod hotellfrukost och sovit en stund till, så nu ska vi göra stan innan alla hockeymatcher vi ska ha koll på börjar. Leksand-Troja, Skellefteå-Förlunda, Sverige- Kanada. Efter 24 år ihop vet man hur man vill fira sina bröllopsdagar.

I morgon har jag varit gift i 24 år. Det är en lång tid det. Mer än halva mitt liv har jag frivilligt delat säng med en annan människa. Det är väl värt att fira?
Och ska man nu ändå liksom sammanfatta de där 24 åren så har det naturligtvis varit upp och ner. Vad passar då bättre än att fresta på förhållandet ordentligt såhär dagen innan en sån bemärkelsedag, med att åka på IKEA i rearuschen?

Om vi klarar oss igenom det, så ska vi sova tillsammans på hotell i natt ’någonstans i Sverige’. Så nu lämnar vi ett kaosartat hus, vi låtsas att vi inte har fem barn hemma, med kompisar och flickvänner som sover över och min bror och hans fyrapersonersfamilj.
Det ser ut som en orkan har dragit fram här och min sista impuls nu var att städa upp lite.
Den försvann fort. Nu åker vi.

Min lillebror är trummis och en rätt duktig sådan dessutom, säger recensenter och musikförståsigpåare. Mina barn tycker det är coolt när han briljerar med sånt som när hans hardcoreband var förband till Hellacopters på Kalasturnen till exempel.

I jul briljerar han på annat sätt. När de där små fåniga trummorna till Rockband var uppställda i vardagsrummet gick min bror raka spåret till trummorna och drog igång Iron Maidens Run to the hills på expertnivån på spelet.

Expertnivå är alltså det mest avancerade man kan komma till, för er som inte är så insatta.
Mina barn var mäkta imponerade. Jag också onekligen. Det går så sjukt fort. Bror var mest förbannad för att trumpedalerna inte står stadigt och för att det är en helt annan sak att spela på små fjantiga Rockbandtrummor än på sitt eget fläskiga trumset i en replokal i Göteborg.

Så nu vill Anton börja spela riktiga trummor. Suck.