Isas svarta klänning ligger framplockad, liksom hennes svarta tights och finskor. Det är ingen vanlig skoldag för klass 8C.
Idag begravs Isas klasskompis Tobias som dog i skoterolyckan.

Klassen kommer att gå på begravningen i Trehörningsjö. Med gula rosor i händerna kommer de att sitta på en av bänkarna längst fram. Det kommer att bli många tårar, många tankar, många minnen.

Det kommer att bli en oerhört tung dag för många. Det skär i hjärtat över att de här 14-åringarna ska behöva uppleva det här. Inte begravningen i sig, för jag tror det är bra med ett avslut. Att våga vara ledsen. Jag tänkte mer på upplevelsen att förlora en klasskompis.

Igår återkom tankarna hela dagen av och till. Jag tänkte på Tobbes mamma och pappa, på hans storasyster. Vad tänker de en kväll som igår? Hur klarar man ens att tänka tanken att man nästa dag ska begrava sitt eget barn, eller sin 14-åriga lillebror?

Jag hoppas att dagen blir så fin som den möjligen kan bli. Att det finns någon ljusglimt i allt det svarta, för Tobbe och hans närmaste. Och till Dig Tobbe, som jag tror sitter någonstans och "ser" alla ledsna människor idag vill jag bara säga det som hans klasskompisar redan skrivit.
’ Du är så sjukt älskad och saknad’

Vila i frid 8C:s ängel

Jaha, Leksand gör det alla förväntar sig och sparkar tränarna. Själv tror jag inte särskilt mycket på den typen av krislösningar om det inte är så att alla spelare är emot tränarna. Och så är det inte, efter vad jag har förstått.

Jag är erbarmligt tacksam att TV4 vill behålla Bork för han och jag går inte ihop. Å andra sidan skulle det vara intressant att se honom som tränare för ett lag som han skällt så förbannat på under året. Jag tror faktiskt inte han törs.

Och för att vara solidarisk med mitt älskade Leksand som fallit så platt på is, så gjorde jag samma sak själv för en stund sen. Tro mig, jag gick så försiktigt över parkeringen att inget kunde få mig på fall. Ända fram till bilen. Och när jag bara har ETT enda steg kvar så släpper jag koncentrationen en millisekund för att plocka upp bilnyckeln.
Plötsligt händer det. Eller vad man nu ska säga.

Innan jag visste ordet av låg jag platt på marken med kameraväskan höjd över huvudet och min mobiltelefon i delar tio meter längre bort. Kameran höll, mobilen tycks fungera, mina byxor är sönderslagna och mitt knä skrapat och svullet. Jag är inte sugen på att gå på det alls faktiskt. VI får se om jag tar mig upp till min säng eller om jag får sova i soffan härnere.
Skit.

Dagens text handlar om hopp. Jag har lite kvar, men behöver nog hjälp från högre makter också om det ska finnas minsta chans för Leksand att spela elitserie.
Å andra sidan finns det mycket viktigare saker för Gud att syssla med.
I helgen var det konfirmation för en stor del av Isas klass, de som gått i vintergruppen. Som alltid blir jag glad när jag ser hur kyrkan faktiskt hänger med i tiden. Jag har bra erfarenheter av konfirmandledarna och tycker att det är högt i tak i kyrkan i Nordmaling i det här fallet. Och jag är helt säker på att eleverna idag kan viktigare saker än att rabbla katekesen.

Jag gissar att en del förfasades över min systersons bandana. För mig är den däremot att jämställa med ett hårband eller ett hårspänne på vilken tjej som helst. En personlig sak som han ville ha med sig genom sin konfirmation. Fine. Det kan väl inte vara hårbandets vara eller icke vara som är det viktiga?

Jag har numera en son som lyssnar på hip-hop och som mellan varven går omkring med mössa inomhus. Jag trodde aldrig jag skulle hamna där, men jag har fått bita i det sura äpplet. Jag vore en idiot om jag skulle lägga energi på att försöka få honom att se ut som jag vill att han ska göra. Ja, inom rimliga gränser. Man väljer sina strider. För mig är det viktigare att han respekterar kompisar och vuxna, beter sig som folk och har ett gott hjärta, än att han inte får ha mössa på sig inomhus.
I alla tider har ungdomar hittat sitt sätt att tänja gränser och revoltera. Det är bra! Det är deras jobb! Det för utvecklingen framåt.
Det är då det finns hopp.

Strax nedsläpp i kvaleseriematchen mellan AIK och Leksand.
Det är just nu jag ska försöka återta glädjen i hockeyn.
Ikväll spelar vi för Anti Jussi Niemi.

Två bästa backarna borta. Två juniorer får chansen istället. Det är bara att ge allt och se hur långt det räcker. Det är inte på liv och död längre. För mig.

Igår när jag var och handlade på Konsum kom en man i 30-årsåldern fram till mig. Där, mitt mellan timjan och vetemjöl klev han bara fram till mig och kramade om mig.
’Jag läser ju din blogg varje dag, så jag tänkte att du behövde en kram nu när jag läst att det har hänt så mycket jobbiga saker’ sa han.
Jag blev lite paff. Men tänk vad bra egentligen. Både att man kan beröra andra och att han faktiskt brydde sig.

Idag fyllde förresten både min bror och min syster år. 38 år båda två. Ännu en dag av tårtångest. Mycket tårta blir det…

Anton fyllde som bekant 13 år igår. Tonåring. Det sista lillbarnet. Man skulle ju kunna tro att det var mamma som skulle ta det hårdast men nejnejnej. Hans systrar krisar mycket värre.
Julia satte sig i soffan med en djup suck.
Julia: Mamma, seriöst. NU finns det ingen återvändo. Anton är tonåring!
Jag: Vadå ingen återvändo?
Julia: Vi måste skaffa en valp eller en bebis.

Jag ska fundera på saken när han fyller 40. Möjligen.

För övrigt blev dagen en orgie i Skellefteå-prylar eftersom han och pappan var i Skellefteå på match dagen innan. Själv var jag hemma och jobbade, bakade foccacia och tre sorters kakor till konfirmations-tonåringskalaset. Men tyck för all del inte synd om mig för det.

Efter en småstressig morgon med uppvaktning av son, strykning av linnedukar och hopslängning av ruccola-bönsallad så var det faktiskt skönt att sitta i kyrkan under konfirmationen. Både kusinen och Anton verkade nöjda med sitt hopslagna firande och det var skvatt omöjligt att äta igår kväll efter alla god mat man hade vräkt i sig.
Nu är det hela två dagar till nästa kalas. Mars är en hysterisk månad.

NU är vi inne i den andra övertidsperioden i den sjunde avgörande matchen i SM-slutspelet, mellan Skellefteå och Linköping.
Det innebär att jag har fem skrikande människor i min soffa.
Två av dem,Anton och Noel, kommer att vara ruskigt trötta i morgon bitti när det är skoldag. Som tur är har de friluftsdag. Och ingen skulle ju kunna vara så hjärtlös att man körde i säng dem en sån här kväll.

Vi får väl se om de sitter här när jag kliver upp i morgon bitti, eller om det inte är avgjort än.

Jag hade tänkt skriva en blogg om min sons födelsedag. Den får vänta en stund.
Just nu känns det än en dag som att den där smala linjen mellan liv och död är tunn, mycket tunn.

Leksandbacken Anti Jussi Niemi som jag skrev om igår har livshotande skador.
– Han har flera frakturer i ansiktet, okbenet och käkbenet är av, dessutom har han en fraktur som gått in genom bihålan vilket är en mycket allvarlig skada, säger leksandsläkaren Ronny Borelius till Dalarnas tidning.

Jag skiter fullständigt i om vi har en back borta resten av kvalserien. Jag skiter väl i om Leksand går till Elitserien just nu. Jag mår bara så illa över Niemi och hans stackars familj.
Och jag hoppas att resten av hockeysverige också kan skänka dem en tanke och inte bara fortsätta mjäka på med sitt ’ni tycker alltid så synd om er’
Kan vi enas om att höja oss en smula i det här och tänka lite annorlunda för Anti Jussi Niemis skull?

Konfirmation och födelsedagsfirande är avklarade. Och jag sitter och lyssnar på webradions matchreferat från Rögle-Leksand som kan bli en dyr erfarenhet för Leksand.
Och då hör jag ändå på skånska radion, så den är inte ens leksandsfärgad.
Janne Huokko påkörd med hjärnskakning som följd, Anti -Jussi Niemi inkörd i plexit i en fulgrej av Tjärnqvist så han låg utslagen på isen i en blodpöl innan han bars ut på bår och som kronan på verket åkte Per-Anton Lundström på matchstraff och spelar inte mer idag. Det innebär att Leksand tappar tre backar och har flyttat ner en sån playmaker som Mikael Karlberg på backen.
OM de tar poäng här så är det närmast ett Jerring-pris-läge! Man kan ta en förlust borta mot Rögle i kvalserien, men man har inte råd att tappa sina två bästa backar ur spel, kanske för fler matcher framåt. Ingen av påkörningarna gav en enda utvisningsminut. Domare Rönnmark har totalt tappat matchen. Det går inte att hålla en hög nivå, dvs tillåta mycket, när matchen får den här karaktären.

Såg Västerås vinna över Växjö och såg tacklinegn nordmalingskillen Peter Öberg åkte på. En ful knätackling med en lårkaka för Peter som följd. Gissa om han kommer att ha ont ikväll. Hockey är hårt, det ska det vara. Men just nu känns det väl som att vissa spelare tillåts lite väl mycket.

I morse innan jag åkte till ishallen var Isa ute och hämtade tidningen. Hon ville läsa Tobias dödsannons innan hon åkte till stan. Hennes klass gjorde en egen som var i tidningen idag.
Just i det ögonblicket insåg jag att för exakt en vecka sedan, samma tid, var Tobias fortfarande en vanlig 14-årig kille som sista dagarna på sportlovet skulle ut och göra det han gillade – åka skoter.
Kanske stod han exakt då i hallen och fixade med blixtlåset i sin skoteroverall. Kanske letade han sin ena handske. Kanske tog han just emot ett sms på sin mobil där någon undrade om han var klar snart. Det enda jag vet är att han precis just då var vid liv. Det var han inte när dagen var över. Då hade hans sista skotertur slutat i tragedi.

Klockslagen har följt mig hela dagen på ishallen. Varje timme har jag undrat hur hans sista dag i livet såg ut.

För exakt en vecka sedan var en alldeles vanlig 19-årig kille i Nordmaling vid liv. Den lördagkvällen var hans sista kväll i livet också. På söndag hittades han död i sitt rum, hemma hos föräldrarna. Helt utan förvarning för alla runt omkring. En vanlig 19-åring som förmodligen drabbats av ett ovanligt sjukdomstillstånd. Ett år yngre än min Petter, de gick i samma hemvist på högstadiet. Också där är det ett par vanliga föräldrar, en vanlig storasyster och massor av släkt och vänner som står frågande inför vad det finns för mening med allt som händer. Precis som vi alla runt omkring.

Det har verkligen varit svarta dagar här i Nordmaling.

I morgon konfirmeras många av Tobias klasskamrater. Min systerson är en av dem. Min Anton fyller dessutom tonåring. Det känns som att man liksom lever i någon sorts gränsvärld mellan liv och död just nu. Det har plötsligt blivit så tydligt att det går fort att kliva över gränsen.