Anton har sett hockey med mig i kväll. Mellan första och andra perioden lutade han sig mot min arm och sen tittade han chockat på mig.
’Vad är det som dunkar?’ undrade han
’Det där är väl inte din puls mamma??’
Han såg rent olycklig ut. Men det är ju ingen ide att ljuga. Det var ju min puls.
’Mamma VET du hur fort den dunkar? Den dunkar sjukt snabbt. Är inte det farligt?’

Well, vad ska man säga om det.

Det där var alltså i periodpaus medan Leksand ledde med 1-0 . I den tredje perioden fick han inte sitta bredvid mig, för då hade han fått panik om han känt min puls sista fem minuterna när Leksand pressade konstant för att fixa en kvittering. Som naturligtvis inte kom.

Nu har den lugnat sig något, även om jag känner att den stiger när jag tänker på Södertäljes målvakt Henrik Karlsson som är en dryg J*el. Jag kommer aldrig att försvara honom (så målvakt han är) om han så får båda händerna avslagna. You had it coming, skulle jag säga. Karma.
I samma mening kan jag ju skicka Kudroc till samma varma plats som Karlsson. Spelare som crosscheckar målvakter (som bekant inte ens är tacklingsbara) i halshöjd är jag inte särskilt imponerad av. Just där skulle jag ha velat ha Roman Vopat tillbaka i Leksand, för där hade han kunnat göra en insats på Kudroc med sin världsberömda If you do that again-replik på broken english: I will rip his fucking head off.

Och till alla ni män som klagar på era fruar för att ni inte får se hockey ifred utan har någon som sitter och pratar oavbrutet matchen igenom har jag bara en sak att säga. Var glada att ni inte är gifta med min man. Nästa gång hämtar jag silvertejpen. OM det räcker med att tejpa åt munnen på honom vill säga. Alternativet är att tejpa fast honom ute vid lyktstolpen

Vi har ju ganska högt i tak hemma. Vi kan nog skämta om allt, så länge vi har koll på att det är just skämt. Humorn på Trädgårdsgatan är ganska?ja svart, mellan varven.

Idag sitter vi kring frukostbordet och Anton berättar vad han önskar sig i födelsedagspresent.
Han vill ha en tröja som det står "Det svarta hotet" på.
Jag förstår direkt att det måste vara en av Skellefteå AIK:s nya supportertröjor.
Men det finns andra som sitter i egna tankar den här morgonen.

Isa: Varför ska du ha en sån?
Anton: Den är skitcool.
Isa: Jamen vad står den för?
Jag: Det är en Skellefteå-tröja. Det svarta hotet. Tänkte du att den skulle vara rasistisk eller vadå?
Jag: Som att N ( Antons afrikanske kompis) skulle traska omkring i den och skrämmas eller?
Isa: (surt) Skellefteå är väl både svart och gult?!?! Varför då det svarta hotet??
Jag: Det lät kanske farligare än "Det gula hotet"
Isa: (här får hon en skratt-attack) Som en tröja för kineser då eller?
Anton: Men kineser är väl inte gula?
Isa: Nej, men de har ju lite annan hudfärg.
Jag: Man sa sånt när jag var liten, att kineser var gula, afrikaner svarta, indianer röda osv.
Anton: Ja men jag tänkte de är ju inte gula som typ i Simpsons?

Visst är det där ändå ett tecken på att världen har förändrats lite grann till det bättre sedan man själv var liten? Min yngste har aldrig tänkt på någon med asiatisk bakgrund, som vi fick lära oss att tänka i min barndom.

Här skuttar mina tankar iväg till presumtiva Leksandströjor. "Det vita hotet" Hur lät det? Eller "Det blå hotet"? Förstå vilka etniska och politiska följder det kunde få.

För mig är det mesta hotfullt just nu i kvalserien. Där finns Röda hot, Gröna hot, Svarta, Gula, Blå hot. Och efter Frölunda -Luleås omdiskuterade domartabbe finns det nog även Svart-vita hot.

Imorse fick jag ett sms från en Luleåsupporter.
’Mitt tog slut igår och ditt börjar idag’.

Ja, idag börjar kvalserien. Som om jag skulle ha glömt det. Fredag den 13:e.
Vore jag inte skrockfull sedan tidigare så kunde jag absolut bli det idag.

Så därför funderar jag på att bryta alla tabun nu direkt.
Strunta i att mina Leksands-sockar ligger i tvätten.
Inte sitta i matchtröja framför TV:n.
Låta bli att tända de vita ljusen med blå stjärnor, som står på bordet.

Utmana ödet liksom.

Jag har medvetet hållit en låg profil inför kvalserien. Jag har kommit upp i en ålder när jag plötsligt fick mina betänkligheter. Den sista matchen jag såg, mellan Leksand- Malmö, var en rysare. Leksand slog ut Malmö ur kvalserien på straffar. Jag hade sån hjärtklappning att jag mådde rent fysiskt illa. Och den matchen var egentligen helt betydelselös för Leksands del, eftersom vi redan var klara för kvalserien sen länge.

Så hur blir det ikväll och de följande matcherna dessa fruktansvärda och samtidigt enormt roliga veckor på året? Kommer jag överhuvudtaget att överleva? Jag vet flera som dött av hjärtinfarkter på hockeyarenor. Borde jag tänka mig för?
Skulle jag klara av att styra bort alla tankar på hockey, låta bli att se matcher och sen läsa resultatet någon dag senare ?

Förmodligen inte.

Så nu går jag runt, runt, hemma. Sådär som jag avskyr när sonen gör. Magen bubblar. Tankarna flaxar. Jag kommer inte att få mycket gjort idag. Det är verkligen kval.

Cam impingement. Det är vad sonen lider av. Idag kom nämligen röntgenbeskedet från den idrottsmedicinska expertisen.
Ni som läst min blogg flitigt vet att stora målvaktssonen har haft ett jobbigt år med sin höft. Många dystra dagar. Många sjukgymnastbesök. Många naprapatbesök. Ont,ont,ont. Smärtlindrad för att klara elitträningen. Ultraljud, ström, värme, akupunktur.
Och olika teorier om vad som är fel. Ett jobbigt år helt enkelt.

Idag fick han bekräftat att det definitivt inte är inbillning. Det finns en anledning till att han har haft så ont.
Jag har försökt fatta och förenkla. Höftkulan ska ju rotera i en grop i höften. Den ska liksom passa in där som en pusselbit i ett pussel och snurra runt alldeles friktionsfritt. Men på sonen har det av någon outgrundlig anledning vuxit ut en benbit där. Och den benbiten skaver när kulan ska rotera. En kula med en pigg på passar inte i en rund grop. Det är som att försöka trycka in fel pusselbit i ett pussel. Och vad värre är. Den kommer att förstöra höften om det inte åtgärdas, oavsett elitidrott eller inte.

Just hans exakta typ av skada var ganska ovanlig. Men det går tydligen att operera med
Titthålskirurgi om man har flax. Det är bara det att det inte är så många som vill göra det än.
Men det finns en. Engelska fotbollslandslagets läkare.
Det är ju inte så himla svårt att räkna ut att den mannen inte direkt är arbetslös.
Så nu väntar sonen på att hans läkare ringer Englandsdoktorn för att kanske, kanske få möjlighet till ett ingrepp.
Om han inte gör något åt det kommer hans höft att krascha totalt. Och när man är 20 år lär man ju behöva sin höft några år till. Typ ett helt liv.

Får han nu inte göra en titthålsoperation så verkar det bli att snitta upp höften och offra ett halvår på rehabilitering. Ja, enligt en sammanfattning av de tusen ortopedutlåtanden jag krånglat mig igenom ikväll. Jag ska försöka att inte måla F på väggen utan hoppas att det här löser sig smidigt. Doktorn kan komma. Från England helst.

Äldsta sonen var på hockey i Skellefteå igår med flickvän, lillebror Anton och hans kompis N. I morse skulle jag skjutsa ett skidutrustat barn till friluftsdagen och Anton passade på att kasta sig in i bilen för att slippa promenera till skolan.

Anton: Ja just ja mamma, du är skyldig Petter 40 kronor.
Jag: Va? Jag?
Anton: Ja N skulle betala Petter 40 kronor men han la pengarna där istället.

Här hinner hockeymamman tänka massor av saker om var ’där’ kan tänkas vara. Var kan han ha lagt 40 kronor? Det enda jag kommer på i hasten är att han måste ha lagt dem i Tifo-bössan i Skellefteå. För er som inte vet är det en sparbössa som supportrar samlar in pengar i för att göra häftiga Tifon på matcherna. Exempelvis stora banderoller eller fyrverkerier och sånt i klacken. Jag ser N framför mig, helt betagen av matchstämningen och fullt beredd att stoppa ner 40 kronor till tiggaren i Skellefteå AIK-tröja.

Jag: Så han la 40 kronor i Tifobössan???
Anton: Va?
Jag: La han pengar i Tifobössan???
Anton: (mycket förvånad) Näe det skulle N aldrig göra.
Jag: Inte? Jag trodde du tänkte säga det?
Anton: Tror du han är så dum att han skulle göra det?? Han är ju ingen idiot.

Här vaknar Isa till liv denna morgon.
Isa: Är du medveten om att du just medgav att bara en idiot skulle stödja Skellefteå AIK? Yeah. Det har vi länge vetat.

Var han hade lagt pengarna? Jo N hade skrapat ihop 40 kronor i småpengar till hockeybiljetten och Petter ville inte ha betalt i enkronor, så pengarna hamnade i min "parkerings-pengapåse" och så är jag plötsligt skyldig 40 kronor. Det kallas valutaflöde eller nåt.

Isa gick iväg till skolan med tunga steg. Idag på morgonen ska alla samlas och för hennes klass blir det en mycket speciell och ledsam dag. Idag blir det påtagligt att hans bänk står tom. Han kommer inte tillbaka.

Vi har förberett så gott vi kunnat. Vi har pratat, gråtit, pratat mer, försökt svara på frågor. Anton har inte sovit mycket senaste nätterna och funderar mycket på saker kring själv olyckan, men också om vad som händer nu med alla i hans familj. Vad som händer med de stackars killar som var med vid olyckan, hur de känner och tänker. Och hur alla runt omkring ska kunna leva vidare med det.

På en 12-årings självklara vis försöker han hitta lösningar för att hantera det här ohanterbara som händer runt omkring just nu. Som att be mig prata med föräldrar som har skoter och be dem sälja den för att de måste inse hur farligt det är att hans kompisar åker med och ibland kör.
Även om han vet att det här inte hade något med ’buskörning’att göra, så är reaktionen att försöka hindra att det här hemska ska kunna hända igen. Och då spelar det mindre roll att jag förklarar att man ju inte slutar att åka bil även om det händer många trafikolyckor.
’Jag skulle inte kunna leva med att jag råkat köra på en annan människa’ sa han igår kväll när han låg i sin säng.
Vi pratade om det där med val. Vad har man för val utom att leva vidare? Alternativet finns inte ens. Inte för någon.

När vi kom hem från Stockholm igår kväll ville han omedelbart åka till sin kusin som också var klasskamrat med pojken som dog. Han ville se med egna ögon hur kusinen mådde . Att han levde. Tillsammans tog de en tyst minut klockan 20.00 som de flesta andra gjorde i Nordmaling igår kväll.

Vi pratade om hur skoldagen skulle bli idag. Barnen har, hur hemskt det än låter, viss vana av krishantering i skolan. Vi har tvingats lära oss det i Nordmaling. Anton vet hur man fick prata och ställa frågor när hans klasskamrats lillebror drunknade. Isa har varit med om att många, både syskon och föräldrar till klasskompisar och vänner, har gått bort. En del har valt att ta sitt liv, andra har blivit sjuka eller förolyckats.
Och vi levde med det här i familjen på nära håll, en lång period när min väninna Eva till slut dog i cancer och hennes två småflickor, som var i mina barns åldrar, blev moderlösa.

Ingen av oss har heller glömt vad som hände den 5 mars för sju år sedan, på min dotters 15-årsdag. Vi minns när hon kom hemspringande från fritidsgårdens filmnatt gråtande för att något hemskt hade hänt. Jag minns hur jag kastade mig ur sängen med en dålig känsla i magen när jag hörde hennes gråt i dörren. Hennes klasskamrat hade blivit hämtad på filmnatten och något hade hänt med hans storasyster, men ingen visste riktigt vad. Bara att det var något fruktansvärt och att någon sagt att Sofie kanske var död. Den svarta nyinlagda nyhets-stripen på Internet bekräftade det ofattbara direkt. Fem handbollsungdomar döda i bilkrasch. Två av flickorna från Nordmaling. Jag blev som fastfrusen framför bokstäverna.

Det här pratar vi om varje födelsedag 5 mars. Att den också är en dödsdag.
Precis som alla andra dagar egentligen. Det är en ganska kuslig tanke att tänka sig att precis i det här ögonblicket är det någon som dör och som lämnar ett enormt tomrum och mycket sorg efter sig. Varje dag, igen och igen och igen.

Just här, just nu är det sorgen efter en pojke i åttonde klass. En klasskompis. En lillebror till Julias gamla klasskompis. En son till ett par alldeles vanliga föräldrar som vi. En kusin, en granne, en lagkamrat. Det är många som är ledsna just nu.

Vi hade just ätit middag hos min bästa väninna i Stockholm när vi fick ett oerhört sorgligt bud.
Isas klasskamrat dog idag i en väldigt tragisk skoterolycka under sportlovsfirandet.
Min syster ringde mig och bad mig prata med min dotter, men jag hann inte ens ur köket innan hon fått sms från en klasskamrat och kom förtvivlad emot mig. Det är så fruktansvärt sorgligt.
Hans storasyster har gått i Julia klass och för oss alla så finns det knutpunkter till pojken och hans anhöriga.
Av förståeliga skäl har det varit många tårar och mycket ledsenhet här ikväll.

Nu tänker vi på Dig, din mamma och din pappa, din syster och dina närmaste. Ingen kan förstå, ingen kan förklara. VI hoppas bara att du har det bra just nu i din himmel.
Det är bara så oerhört ledsamt alltihop.

På onsdag åkte jag och den övriga familjen till Stockholm för att överraska min dotter som fyllde 22 på torsdag. Vi smög in hos min kompis ( som numera kallas extramorsan) som bor ett par kvarter därifrån för att sova där över natten och sen gratta med fika på säng nästa morgon.
Och nog blev det en överraskning alltid! Vi gick dit klockan nio, och då var dottern i riktig djupsömn efter en hård och våt utekväll med sin kusin och lägenhetskompisen med pojkvän som just kommit hem från Thailand. Vi stolpade in hela familjen med varm choklad med vispgrädde, smörgåsar och paket, precis som vi alltid gör på födelsedagarna hemma.
Lillebror har allt filmat med sin mobil.

Hela dagen var en strid ström av gratulanter. Vasaloppsmorborn, vasaloppsmostern och vasaloppskusinen kom förbi för att hämta "partykusinen" och fortsätta till Göteborg för att hälsa på "pappakusinen" och lilla kusinbarnet. Extramorsan och extrabrorsan kom och en hop med klasskompisar från journalistutbildningen var också där.
"Ja, nu ser ni hur vi firar födelsedagar i Norrland" upplyste Sofia sina något tagna kurskamrater.
Kvällen firades på Olearys med Skellefteå -Linköping.

Den mest uppseendeväckande presenten var nog Sofias kusin som föddes på Sofias födelsedag. Grattis Anders, Maria och Vincent till en dotter och lillasyster!
Vi börjar bli så många att det är lika bra att rationalisera firandet!

Min arbetsplats är ockuperad under sportlovet och Lips kan ta knäcken på vem som helst. Jag undrar om de valde den här låten med flit?

Sportlovet går inte direkt obemärkt förbi när man jobbar hemifrån som jag. Plötsligt är ens arbetsplats helt ockuperad av barnen. I måndags när jag kom hem efter en intervju och skulle sätta mig och skriva ihop texten och dessutom rada ner kommunstyrelsen däremellan var soffan ockuperad av en hop tonårstjejer som körde Lips. En sorts Karaoke på Xboxen alltså.

Jag försökte hålla ihop min hjärna och mitt humör så gott det gick. Lagom till det brölade hela gänget till Liza Nilssons "Himlen runt hörnet". Ja,det är förmodligen där den ligger denna vecka.
Och ni vet väl hur texten går?
"Det känns som mina eeeeeeeensamma dagar, för alltid är öööööveeeeer"

Där satt den. Rub it in my face. Det var exakt min sportlovskänsla.

Jag har just läst mitt månadshoroskop.
"Det kan bli mycket av fest och nöjen och det är precis vad du behöver efter en tuff tid. Du känns het på det sociala planet och hamnar kanske i centrum på mer än en tillställning"
Fokusera på: Att roa dig.
Lyckokastet: En flirt
Bäst vibrationer: I baren

Något säger mig att jag har en del hinder att ta mig över först. Som till exempel att ens ta mig till en tillställning. Eller att gå ut och roa mig. Eller orka hänga i en bar.

Är det ingen som kan komma hit och roa mig och flirta lite med mig så kan jag bjuda på en grogg vid köksbordet??