Myndigheter och vårdinrättningar har under senare år tagit sig före att placera sin roll före sina uppdragsgivare, dvs oss medborgare. När man försöker ta kontakt med dessa storheter får man numera alltid svar av en spökröst som talar om för en att nu är det den uppringde som håller i taktpinnen. Man blir placerad i en telefonlista och rings upp vid en viss tid. De flesta tycker kanske att det är helt OK även om det är inte alltid passar ens egen kalender. Att omedelbart få kontakt med till exempel en vårdinrättning är hart när omöjligt. Ett exempel är morgonens försök att delge NUS feedback på min nya CPAP. ”Det finns tyvärr inga lediga telefontider tillgängliga för tillfället” blev det lakoniska svaret på mitt anrop till Andningsenheten. Visserligen är det påsklov den här veckan men alla ”telefontider” kan väl inte ha fått ledigt. Jag skickade iallafall ett mejl för att försöka reducera min tillfälliga frustration:

Hej!
Jag har nyligen bytt CPAP-enhet och konstaterat att den medfört förändringar i min sömnstruktur. Tyvärr har NUS personal inklusive Andningsenheten gjort sig oanträffbara vilket innebär att jag inte kan kommunicera mina iakttagelser till personal på avdelningen. När jag ringer säger rösten ”tyvärr finns inga uppringningstider tillgängliga”. Men nu är det så här – nämligen tvärtom – patienten (dvs jag) har bara den här tiden att ägna åt feedback till min vårdnadshavare. Alltså Moment 22…
//Pär

Gomorron!