Den senaste höstdimman har haft väldigt svårt att försvinna ur min åsyn, de stjärnklara nätterna till trots. Hela omgivningen har sedan dess haft ett gråaktigt skimmer över sig och det har varit svårt att få riktig skärpa i blicken. Men så ikväll, när jag med ficklampan lyste mig fram i mörkret på gården kom jag på orsaken till besvären. Varje gång den svepande ljuskäglan reflekterades mot något föremål och dessa reflexer passerade mina glasögon hajade jag till. Det verkade som om luften var fylld av luddiga fladdermöss som cirklade runt huvudet. Men så spektakulärt var det nu inte. Sanningen att säga känns den mörka hösten ännu tristare nu sedan jag putsat bort det som orsakade fantasidjurens aftondans – nämligen det beslöjande filtret på mina glasögon. I min ålder har man sett det mesta av den omgivande världen och då kan oputsade glasögon ibland vara en tillgång. Oskärpan eggar fantasin och förhöjer den avtagande livskänslan. 😉