Bägge farbröderna i Kussjön

De är som härliga på något outgrundligt sätt. De är födda någon gång före eller under kriget som satte Europa i lågor. I en tid då varken människan varit på månen men strax efter att Columbus upptäckte Amerika.

Nu hade de bägge tagit en paus i skrapandet av farmors hus. Huset ska inom snar framtid målas. De hade skruvat upp ljudet i den ena farbrorns parkerade bil och just lyssnat färdigt på damernas höjdhopp i OS när jag försiktigt närmade mig dem.

De tittade ett tag på mig. Är det inte en Dan, Åkes äldstpojken såg de ut att tänka. Efter hälsningsfras och lite småsnack så tänkte jag ge mig ut i det okända. Att påstå något. Det brukar få de mest oanade konsekvenser, diskussioner och diverse komplicerade funderationer genom att påstå något i deras närvaro. Och jag lär mig aldrig.

Påstod att han som sprang och vann 100 och 200 meter på friidrotten från Jamaica hade gjort det bra. Iaktog dem under tystnad medan deras medvetande tog in påståendet. Kallar det ett påstående då jag aldrig lyckats få rätt i deras närvaro. Det har alltid stannat vid ett påstående. T.o.m månlandningen skulle kunna vara ett påstående då det knappast går att bevisa en kväll i Kussjön.

Mja, börjar den ena farbrodern, den där Jamaicanen som vann 100 och 200 meter var ju som skapt för att springa, långa ben och på så sätt skulle en förlust vara dåligt med sådana förutsättningar. Insåg min begränsning i sådana argumentationer och sa: -Jamaicanen blev säkert inte ens glad över att vinna Guld med sådana goda förutsättningar. De nickade instämmande och jag påstod inget mer. Konstaterade bara att allt var som vanligt. Påstår åtminstone det.