Lite sen upprördhet

Läste Kerstins blogg här bredvid. Vilka tråkiga kommentarer hon fått. Så orättvisa sådana. Vet att hon stortrivs med att jobba med människor och är väldigt omvårdande i sitt sätt. Försöker hela tiden se till så att sin omgivning mår så bra som möjligt genomi ord, handling och väldigt ofta med ett leende.

Besökte henne i början på veckan i hemmet och då stod hon och bakade sockerkaka för sin egen lön. Detta på sin fritid för att sedan besöka sin arbetsplats utanför sin ordinarie arbetstid och överlämna kakan till de gamla och personalen. Utan att ens själv smaka på kakan utan endast förvissa sig om att de hon bryr sig om, de gamla, att de får lite guldkant i tillvaron.

Kerstin är inte ensam. Omsorgen kryllar av dessa välfärdshjältar som ger mer än de får tillbaka enligt min uppfattning. Blir lite upprörd när jag läser en del kommentarer som klankar ner utan att riktigt veta, utan endast utgår ifrån den egna svarta själen och en vanföreställning om att det bloggas på arbetstid på datorer som inte får användas privat vid rast eller fritid och dessutom att de inom vården har för lite att göra.

Så länge åldrandet och människans hälsotillstånd varierar över tid kommer vårdpersonal alltid att ha mer eller mindre att göra under ett dygn som exempel. Vi får nog acceptera att barn och gamla är som snällast när de sover och lite mer krävande andra tider på dygnet. Och att inget dygn är den andra lik.

Alla får ha en dålig dag, när det inte känns lika roligt i livet eller i arbetet. Den fråga jag ställer mig är snarare är hur ni bittra, elaka, född och uppvuxen i en dålig dag som skriver kommentarer, hur ni fungerar på era arbetsplatser och på er fritid i vårt samhälle? Inser att ni inte kan vara många för då hade vi alla suttit i en insnöad grop utan eld, frusit och gnällt oss möjligen varma.

Tacka vet jag Kerstin. Fler av henne. Hon värmer! 🙂

En jävligt trött Oskarsson som inom 5 min ska drömma om något trevligt. Näst sista natten för övrigt, sedan 2-skift. Måste köpa fler väckare om det ska gå att få liv i denna kropp innan lunch i framtiden. Lovar att försöka i alla fall.. 😉