Separera

Av , , 22 kommentarer 2

Om man separerar kroppen från huvudet och transplanterar in en ny kropp – hur mår man då? Accepterar man att få en ny kropp av tacksamhet för livet eller tycker man inte om den och känner sig fången i den?



När jag träffar min svåger så brukar vi ibland grotta ned oss och diskutera delikata små ämnen som får resten av sällskapet att gäspa och gå i säng. Vilket uttryck ’gå i säng’.



Ja i alla fall, Vad TROR ni? I detta fall kan man bara tro för man vet ju inte. Vid första tanken var vi överens att människan är mycket ’hjärna’, att livet sitter i hjärnan. Därför borde man kunna acceptera att få en ny kropp nu när vi utgick ifrån att den var snygg, väl fungerande och matchande med det övriga.



Nästa steg – men man säger ju att människan är kropp och själ. Rent vetenskapligt (han är forskare) så är vi inte bara hjärnan utan vi kommunicerar ju med hela kroppen via vårt nervsystem och våra fem sinnen (sex enligt dem som har ett utvecklat sjätte sinne). Synen, hörsel, känsel, smak och lukt har ett väl utvecklat transportsystem via nervsystemet.



Dvs; då är vi ju inte bara en hjärna utan känner mycket via kroppen. Men om man får en ny kropp, sänder hjärnan ut (i vårt huvud) mer signaler än mottar den mest från den transplanterade kroppen? ALla små receptorer som skickar signaler till hjärnan.



Om man ser på vissa sjukdomar så kan vår hjärna spela oss en rejält spratt angående vår kroppsuppfattning också. Tänker på människor med ätstörningar som ser sig själv så tjock att de måste gå tvärsover genom dörröppningen för att rymmas fast de är som små sparvar i storlek. Då är inte hjärna särskilt pålitlig.



De som har drabbats av t ex halvsidesförlamning genom stroke har ibland svårt att fatta att den där ’kalla, orörliga handen’ som ligger på mitt knä är MIN. Det är helt obegripligt att få det att koppla och svårt att acceptera.



De som har förlorat en kroppsdel och som har fantomsmärtor brukar få använda ’spegling’ för att minska och få smärtan att försvinna. Hjärnan tror fortfarande att man har kvar t ex sin hand. Sätter man fram en spegel som speglar den andra handen – där man skulle ha sin hand. Fattar ni – man tittar i spegeln och ser sin hand (som är den som man har kvar) och hjärnan tolkar det som om man har en hand och minskar på smärtan ju fler gånger den tolkat synintrycket.



Fantastiskt, eller hur. Hjärnan – vår mentala förmåga är så oändligt stor.



Jag ska i alla fall vara tacksam för att jag lever. Hur jag ser ut är inte så viktigt, allt beror på hur jag tar det, hur bra självförtroende, självkänsla och självinsikt jag har.



Nästa följdfråga; men hur blir jag ?jag?hur formas jag till den person jag är?



Utan förebilder – utan någon/några att göra efter, avspegla sig i och följa?..hur blir det då?.



Ja, natten är lång. Frågan är om någon av oss blev något klokare. Ju mer vi grottade ned oss i frågeställningarna desto svårare blev det att riktigt bestämma sig för man tycker?



Om man separerar kroppen från huvudet och transplanterar in en ny kropp – hur mår man då?

Frågan som var så självklar att svara på i första stycket har nu blivit – SVÅRT

 

Min BOK – framsida

Av , , 10 kommentarer 6

Så här kommer min nya bok att se ut när den kommer ut i handeln.
Som vanligt är det ingen lattjolajban bok utan en med mycket tankar, arbete, erfarenhet och vånda.

Men nu när den är skriven så får det gå som det vill med den. Jag behöver inte fundera över att skriva den utan kan uppta min hjärna med något annat..
PLANKSTEK. mums..

Boktips – gammal bok

Av , , 1 kommentar 2

Tisdagarna med Morrie (Originaltitel: Tuesdays with Morrie) är en självbiografisk roman från  1997 av den amerikanske författaren  Mitch Albom.  

Boken handlar om ett flertal möten mellan författaren och dennes gamle lärare från  collage, Morrie Schwartz, 16 år efter deras avsked vid den förres examen 1979. Mitch Albom lovar då sin lärare, som han blivit mycket god vän med under studietiden, att han skall besöka honom igen. Karriären tar dock överhand, och först 1995, 16 år senare, när han ser en intervju med Morrie, om dennes insjuknande och döende i  ALS, bestämmer han sig för att infria sitt löfte. De sista mötena mellan Mitch och Morrie blir en samling samtal om det goda i livet, mellan en klok äldre man och en ung man som i karriärens jäktiga tempo behöver påminnas om det han en gång lärde sig av samma återupptäckta samtalspartner.