Finns det mod i föreningarna

Vägen är lång eller mer rak i det norrländska inlandet. Påminner om färden genom öknen i USA men här finns en annan växtlighet och en lång backe att bestiga. Vinterdäcken är på men det känns inte isigt på vägen när jag provar att dra skosulan mot vägen.

Men man vet, det kan vara förrädiskt och småhalkigt. Lite varstans.

Är idrotten bekväm?

Jag använder dagen till reflektion. Något som ofta inte hinns med, att stanna upp och invänta sin egen skugga. Tempot är högt, hetsigt och beror mycket på min personlighet. Jag väljer att ha mycket i luften, mycket på gång men lika ofta latar jag mig för att hitta jämvikten.

Lutar sig idrotten också tillbaka?

Nytt år och nya utmaningar och i grunden så är utmaningarna desamma för föreningar som för var en av oss själva. Jag vill så gärna att föreningar ska bedriva en sund barn- och ungdomsidrott. 

Men så är det inte alltid. Jag tänker på en välkänd idrottsläkare som idogt försöker få till en förändring. Vederbörande får ofta besök på mottagningen av barn och ungdomar som söker hjälp. Det är överbelastningsskador och stressfakturer, men vad värre är, vid mer efterforskning upptäcks även hård och sträng (psykiskt ansträngd) träning. När läkaren påtalar detta och inget händer så anmäler hen till berörda instanser.

Reaktion – kritiken riktas helt mot hen som person istället för att angripa problemet.

Inte ens läkaren lyckades

Om inte en idrottsläkare, expert inom skador orsakade av yttre och inre påfrestningar, får gehör, reaktion och en ändring, hur ska då en idrottsförälder, styrelseledamot eller en tränare få sin röst hörd?

Det bedrivs mer än ofta en sund barn- och ungdomsidrott och där det osunda är en liten procent. Men det bör verkligen synas. Hur synar man idrotten, vem går igenom hela händelseförloppet i neutral anda utan eget intresse?

Nej, det är mer än inställning om att ”Vi håller det inom familjen, vi blandar inte in någon utomstående för då kommer fasaden att krackelera”! Idrotten granskar sig själv, specialförbundet granskar sina idrotter och det är inget fel i det egentligen. Förutom att de inte är en neutral part utan är insyltade i det hela. Det blir inte trovärdigt.

Kunskap enda vägen

Jag har läst kommentarer, fått mail och intressanta tankar angående osund barnidrott. Blivit ibland redigt ifrågasatt vad jag kan göra för att minska det osunda. När jag idogt upprepat betydelsen av utbildning får jag det hett om öronen och en nedvärderande ton skapas. ”Tror du verkligen på utbildning”, sagt mer som ett påstående än en fråga.

Men jag håller fast vid lösningarna:

• Utbildning av styrelser – hur bemöter man, vad gör man, hur går man vidare och gör rätt. Styrelsen måste visa vägen och betona föreningens värdegrund.
• Utbilda ledare – hur de bemöter sina aktiva, hur mognaden ser ut för barn och vilken träning som är mest lämpad. Och även hur de bemöter föräldrar och utomstående som kritiserar.
• Utbilda unga ledare – ge ungdomar möjlighet att förstå varför de bör göra si eller så. Varför det är smartare att låta träffen/träningen bli utvecklande och rolig än korrekt.
• Utbilda föräldrar – jag upprepar lite från min förra krönika. Föreningens värdegrund är dess styrka som föräldrarna bör veta om. Idrotten fostrar! Och är det inte så att idrotten bör fostra alla idrottsföräldrar. Så att de får en grund att stå på.

Jag är medveten om att utbildning inte är vad föreningen vill ha i första hand. Man har inte tid, ser inget behov fast det gnisslar lite överallt, tycker det är besvärligt. De vill inte, ser inte sin del i det hela utan gör som de alltid gjort. 

Men utveckling är kunskap.