Kategori: Robertsfors

Kråkans själ

Av , , Bli först att kommentera 10

Min pappa hade flera tama kråkor som barn.

En av dem ”Petter” färdades  med uppåtvindarna över åkrar,ängar och skogslandskap.
Med frihet under vingarna, med en tro på att människor är goda och själsfrände med  ett litet ulligt tjuvaktigt väsen.

Kråkan tam och trygg med en ung pojke med ett hjärta av guld. En pojke som mot sitt förstånd gav den lilla kråkan
ett rejält portion snus, djurets tillit gjorde att den med sin näbb hackade i sig något som skulle göra den gott.

Tyvärr blev det den lilla kråkans nedgång. Yr i huvudet sökte sig den lilla fågeln, för att undkomma den brinnande
och berusande ämnet som snabbt fyllde hennes kärl och ådror, till vattenhon i ladugården.

På morgonen ropade pappa på sin kråka, luften var så tyst, inte ett endaste vingslag ljöd i den arla morgonen och han
anade oråd.

Han hittade sin vän, som brukade sitta på hans axel i vattnet i hon. Fjäderpennorna nedsänkt mot botten,
dunet fuktigt och smutsigt, kråkans huvud så litet och de små mörka ögonen tomma…..

”….för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt att finns det liv är det aldrig för sent”

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

Bli först att kommentera

När de själva får bestämma

Av , , Bli först att kommentera 1

Framför mina ögon skapades en klockren förening utan att de inte ens var medvetna om det. Det började med de kaxiga tjejerna, skriver Lisbet Olofsson och ser möjligheter.

När ungdomarna får bestämma själva kanske det ändå blir bäst i alla fall. Lisbet Olofsson funderar på ett nytt sätt att hitta idrottsledare, Foto: TT

 

Det är som att gå tillbaka i tiden, jag har den där känslan i kroppen när jag stiger in. Sveper med blicken över vyn och den är så igenkännande att jag får snabba flashbacks. Vidgar näsborrarna och förnimmer även den där lukten som är så karakteristiskt. Ibland har jag drömt om att vara tillbaka i denna värld så inristad och viktig är den för själen. Vid ena sidan står alla små skåp med nyckellås, fasta bänkar och stolar, stengolv som gör klickljud när mina skor når den. Jag har just klivit in på skidgymnasiet i Lycksele.

Här bestämmer de själva

Skolidrottsföreningen (skol-IF) är barn och ungdomars egen förening. Här idrottar de på sina egna villkor i anslutning till skoldagen och inte på skoltid. Tanken med en skol-IF är att ge alla barn och ungdomar möjlighet till en enkel, rolig och billig fysisk aktivitet. Föreningens grund är eftermiddagsaktiviteter och återkommande tävlingar där alla kan vara med. Skol-IF drivs av barn och ungdomar med hjälp av ett vuxenstöd.

Detta innebär att det är stor omsättning på människor i styrelsen och det krävs återkommande utbildningar för vi vill ju mest av allt att eleverna sedan fortsätter in i föreningslivet.

Jag har en vision, en vision som jag inte får något hugg på. Har dryftat den då och då men ingen verkar haka på och orkar ta i saken. Själv har jag ingen möjlighet eftersom min spelplan är att utveckla och utbilda föreningar. Det finns inget utrymme för att vara kreativ, skapa och utveckla en ny utbildning.

”Ett tvärtom-perspektiv”

Så nu får du ta del av den och dissa eller hissa den. I dag finns möjlighet att gå gymnasiet med inriktning att starta och avsluta ett UF företag, entreprenörskap.

Jag vill att det ska finnas möjlighet under ett år att starta en förening, lära sig förenings- och styrelselära men i ett ”tvärtom” perspektiv.

Först ett gemensamt ämne att samlas kring som t ex bättre bussförbindelser till/från skolan, olika träningsformer/prova på, makeup, göra en skoltidning, olika spel eller egentligen vad som helst som intresserar. Sedan läsa av gruppen vem som har fallenheter för olika poster och börja där. 

Självklart vill jag att min idé ska föda fullfjädrade styrelsemedlemmar, ledamöter och arbetsgrupper som går vidare in i idrottsvärlden men inser att idén är så genial att vilken förening som helst kan bildas. Innan året är slut har alla fått möjlighet inom sin förening att sitta på alla

Eller varför inte ungdomsgården?

För många, ja väldigt många vid eftertanke, var jag lärare i det ämne som ungdomarna själv fick välja fritt i en termin.

Jag minns inte vad jag kallade ämnet men det gick ut på att mina elever fick lära sig hur man sätter ihop ett aerobic/gympa pass på 30 minuter under en termin. Det var bara tjejer som ville vara med och efter hand kom det fler och fler. De delades upp i små grupper och skulle vid slutet av terminen köra ett pass för lärare/föräldrar/syskon.

Det var underbart att se hur de kaxiga tjejerna ställde sig först och tragglade steg som skulle passa till musiken. Efter någon månad hände det något i grupperna och de blyga, taktfasta, fantasifulla ungdomarna tog helt över. De växte med uppgiften och skapade stegkombinationer och rörelseglädje som sällan skådats. Det skapades en öppenhet/gemenskap som värmde mitt hjärta.

De började prata om vad de skulle kalla sin grupp, vilka rörelser skulle de göra, om de skulle ha vissa kläder på sig, vilken låt/takt kunde passa bäst till dessa steg eller övning, kunde någon ta med sig fika nästa gång, vilka ville leda passet och vilka skulle avsluta.  

För att kunna köpa likadana tröjor i gruppen började det tillverkas prylar i skolans färger som sedan skulle säljas för att finansiera dem. Det var pärlhalsband, ommålade gamla klädhängare, pennställ (glasburkar) som doppades i rätt färg, skosnören som infärgades och det var ingen brist på fantasin när det gällde återbruk.

Tänk om…

Framför mina ögon skapades en klockren förening utan att de inte ens var medveten om det.

Några agerade som ordföranden, delegerade och hade övergripande koll. Några skrev ned vad de hade tänkt göra och skissade ned passen eftersom de växte fram – sekreterare. För att kunna få in pengar till tröjorna så måste grejerna, färg m.m vara så billigt som möjligt för att kunna säljas med vinst. Och tröjorna kostade x-antal kr för hela gruppen så det krävdes att få in pengar – kassör.  Passet delades in i olika delar och delarna i sin tur fick en ”ledamot” osv.

Tänk om jag då hade förstått och tagit detta till en högre nivå, att synliggöra deras arbete med att lägga till lite förenings- och styrelsekunskap. Att utbilda föreningsmänniskor med ett brinnande intresse som drivkraft redan i skolåldern.

Tänk om detta är en väg att gå för att få fler intresserade av föreningslivet.

 

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Bli först att kommentera

Politikers själ

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag förstår om och om igen varför jag tappar ork när det gäller att lyssna, läsa vad olika politiker tycker och tänker. 75% av allt man säger är att attackera, prata illa, smutskasta och nedvärdera vad alla andra partiledare, politiker och människor tycker. Och sedan tycka att de har ALL rätt att göra det

Gränserna suddas ut och jag tycker så ILLA om när högt uppsatta människor, vald av svenska folket, begår verbal våldtäkt på sina medmänniskor inom politiken. Rena personangrepp, mobbing på den största nivån. Jag SKÄMS på deras bekostnad, håret på armarna reser sig och jag tittar bort och försöker neutralisera min hjärna.

Nu kan man diskutera hårt vad jag menar med ’baktala’ för dessa personangrepp sker ju helt öppet och inte alls i skymundan – utan mer som något man tar till för att få andra att tappa greppet och själv vinna mark.
Jag låter mig inte luras av moderna metoder av ’härskartekniker’, vinnande av åsikter pågrund av ’munhuggnings’ ordval och ett bizzart ordförråd. Jag ser det mer som brist på respekt, brist på hyfs & etik & moral och en orgie i ordbajserier där själva ordet har förlorat sin verkningsgrad.

Vi funderar hårt över:
– Varför mobbas barn i skolan?
– Varför utsätts våra ungdomar för trakasserier, förföljning etc via nätet?
– Varför används nedsättande, nedvärderande och elaka ord, ’könsord’, sexuella antydningar och direkta personliga angrepp mot människor?

Ja, vi lär ju oss en hel del av våra politiker, eller hur?

” ..donera min organ till politiker….* 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

Bli först att kommentera

Har ungdomarna fått svara

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Barn tävlar jämt. Fortast fram till bilen, först att svälja mackan, ”jag gjorde flest mål” och ”jag vann” hörs ljuda och genomsyra kvällar som helger. Och det ska nu upphöra…

Ungdomsidrott – på vilka villkor? Föräldern, ledaren eller rent av tjejen eller killen själv? Svaret är självklart. Foto: TT

 

Ämnet är högaktuellt, fotbollsförbundet vill slopa mål och poäng upp till 13 års ålder, det ryker om det. Vissa väljer att ignorera frågan men alltför många vill inte ens kännas vid, diskutera eller tänka över den. Rubriken lyder: Etik och bredd – toppa laget och/eller låta alla spela.

Har ni frågat dem själva?

Många har åsikter, men hur många har frågat barnen om verkligheten, så de vet hur de tänker. Har du själv ställt frågan?

Svensk idrott är tydlig med sina riktlinjer och säger att om vi verkligen vill vara en idrottsrörelse som siktar mot att så många som möjligt, ska vilja/kunna och få vara med så länge som möjligt så krävs en så bra verksamhet som möjligt.

Men om prestationen tar över och vinsten blir viktigare än själva idrottandet. .. 

Hur rimmar då detta med att man vill toppa lag och bli bäst? En hel del studier, många idrottare som i intervjuer, små videoinslag berättar att de sysslat med många olika idrotter innan de specialiserat sig når inte ut till de som verkligen behöver lyssna på det. Och inte bara lyssna utan ta diskussionen, vända och vrida och värka fram en gemensam syn, tillsamman med de som har kunskapen om ämnet.

En gång för alla

Ola Svensson, föreläsare om barn och ungdomar, leder oss en kväll och vi lär oss. Han betonar att det i dag finns en avsevärt mycket högre medvetenhet om hur en sund barn- och ungdomsidrott ska bedrivas. Det skär genom hela idrottsrörelsen och tveksam verksamhet uppmärksammas på ett helt annat sätt än tidigare.

Men trots att kunskapen finns är det fortfarande ständigt en utmaning att få den att tränga ut till alla lag och träningsgrupper. Om en förening inte är sammanhållen utan lagen blir satelliter är det kombinerat med en viss risk att enskilda tränare går sin egen väg, efter sin egen övertygelse och åsidosätter föreningens policy och idrottens gemensamma riktlinjer. 

När det gäller selektering blandar vi ihop talang med tidig mognad. Det finns inget samband mellan att vara en duktig idrottare som 14- eller 15-åring och att vara en duktig idrottare i vuxen ålder. 

I alla tänkbara sammanhang upprepas den vetskapen, men misstagen upprepas också…

Att inte bli vald

I genomsnitt är 80 procent av de uttagna spelarna födda första halvåret. Så ser det i princip alltid ut, för procentuellt skiljer det ju ganska mycket i ålder mot de som är födda sent. Sen kan det skilja upp till fyra år i verklig fysisk mognad mellan två jämngamla spelare

Barn som drabbas löper en högre risk att få känslor av otillräcklighet, oförmåga och utanförskap. Det kan i sin tur leda till sämre självkänsla och självförtroende. Inom idrotten vill vi behålla så många som möjligt så länge som möjligt och då är det här inget bra recept. 

Vem minns inte hur de blev valda som en av de sista i skolan när man skulle tävla i gympan. Hur de inte tillhörde de duktiga och blev nästan över till slut.

Vi vet att barn (och vuxna) som känner sig kompetenta och upplever samhörighet med större sannolikhet trivs i ett sammanhang och vill vara kvar där. Dessutom, eftersom det inte är belagt att det ens blir bättre elitidrott, blir den potentiella förlusten tredubbel. Inte nog med att barn far illa och inte får möjlighet att idrotta länge, det är också en rent dum metod för att få fram de bästa idrottarna.

Varför det då?

Man får skilja på yttre och inre motivation. Yttre motivation är något konstlat och kortsiktigt, ofta skapat av oss vuxna. Om man satsar på utslagning och enbart resultatfokus, får du oroliga spelare som inte vågar av rädsla att slås ut. Inre motivation handlar om processen och att utvecklas, den är mycket mer långsiktig.

Det blir tyst i hela salen. Flertalet rynkar ansiktet, andra stirrar tomt ut och några skakar på huvudet och sedan kommer både frågorna, bekräftelser på att det är på ett visst sätt och utropen som är aha-upplevelser.

Men de som tränar mest bör väl få spela match?

Varför det, frågar Ola, inte i min värld i alla fall!

Det blir sådär tyst och avvaktande igen i några minuter, sedan är diskussionen igång igen. Jag tänker inte avslöja utgången av den utan lämna dig med frågan.

Åter, har du frågat barnen om vad idrott är för dem och varför de går till träningen?

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Bli först att kommentera

Vi känner igen oss

Av , , Bli först att kommentera 2

Där och då, vi har varit en del av det någon gång. Kanske tillhört de som skriker eller att vi valt att vara tysta och passivt medskyldiga, dvs inte sagt något. Så finns de som agerar och protesterar mot gapandet. De borde vara fler. För hur många gånger har domaren ändrat sig…

Om det går så långt som till varning eller om domaren ser rött. Detta eviga protesterande mot domaren… Foto: TT

 

Senast i allsvenskan – Anders Svensson gormade som bara den i slutskedet av matchen Elfsborg-IFK Göteborg. Blev det bättre, ändrade sig domaren, har han eller hon nån gång gjort det, kommer vederbörande att göra det nästa gång?

Unga gör som…

Och nu, på en plats, när, var och hur som helst i Sverige.

En läktare eller bara en bänk, en match, mycket viljor.

Det är enkelt att veta vem som hejar på vem och sorlet ökar när laget närmar sig målet. Klubborna rörs yvigt, fötter som snabbar på och bollen som tar en helt annan bana. Sedan ben, klubbor som trasslar in sig i en snabbvändning och resulterar i ett härvelkors men även i ett hysteriskt skrattanfall från de inblandade.

Tränaren som ropar ”Bra tänkt, Snabba ben, Upp på fötterna nu och Kom igen!”. Publiken som uppmanar och applåderar när de inblandade kommer upp på fötterna igen. Det är vad jag väljer att höra, jag vänder mig med rodnande kinder och en klump i halsen när jag hör det andra. Det där som skär i kroppen, som förminskar och nedvärderar och kan få vem som helst att bli både ledsen och uppgiven.

Avarterna, så vanliga

– Håll för fan reda på fötterna!

– Ni är en bunt med sopor, gå hem!

– Spela inte som krattor!

– Krossa dem, ta den lille på högerkant för tusan!

Det haglar av större oförskämdheter som jag inte vill nämna. Buande! Jag sitter stilla, känner olust och avväger om jag ska påtala det hela. Jag vill ju inte få en snyting!

Det är då som droppen får bägaren att rinna över.

– Domarjävel!

En ung domares eldprov

Jag kan inte låta bli nu. Det är barn på planen, 12-åringar som ser det som en lek och tycker detta är roligt. De ler, skrattar och har roligt. De är i olika mognadsfaser, olika vridmoment, olika hävstänger vilket gör att koordinationen av armar och ben är en utmaning.  De gör så gott de kan.

Vid kanten står en ung kille som agerar domare och får höra ”domarjävel” hela tiden. En ung person som har ett intresse i idrotten, som gillar spelets hetsiga, snabba och pulsen. Som själv valt att prova på att bli domare, som är utbildad av förbundet och som för att växa och bli bättre och bättre måste få komma sig ut och döma matcher. 

Spelarna som rättar sig efter domarnas beslut eftersom det är så roligt. De som inte ser med nitiska ögon, som formligen förföljer domaren för dåliga snabba beslut och som inte skulle klara av att döma i tio minuter. I en match för 12-åringar!

Vi är alla här för att ha roligt. Spelarna har roligt, ledarna njuter av att se hur speluppfattningen har blivit bättre och publiken (de som tillåter sig) får se barnen utvecklas i idrotten, hur de kämpar, svettas, får springet i benen ur kroppen, hur de jobbar inom laget och uppför sig mot andra.

Uppmaningen

Det är då jag får se DEN, skylten som sitter uppe. Jag tar ett stort andetag, börjar med de som sitter bredvid mig. Knuffar lite på dem och pekar på skylten.

– Titta på den, visst är väl det där bra?

– Ja, vad smart av ”dem” att sätta upp den men de där (pekar) borde verkligen se den.

Fine, vi har helt plötsligt en gemensam nämnare här och jag får hjälp att uppmärksamma fler på skylten. Jag bävade men knackar en av de mer fientligt inställda och pekar med fingret  på skylten. Döm om min förvåning när jag ser att personen hejdar sig en stund och en lätt rodnad börjar visa sig på halsen. En harkling och jag frågar:

– Har du sett den där?

– Öhh, nää, vad menas med den?

– Ja det som står, att vi måste tänka på att visa respekt och hänsyn till alla på planen.

– Men det gör väl alla…

– Jasså, så du hejar på båda lagen, skriker inga dumheter mot någon eller skäller på domaren.

Personen blir ställd, så ställd att jag blir lite obehagligt berörd och är nära att säga:

– Äsch du menade nog inget illa 

Det händer något på läktaren, fokus flyttas helt plötsligt från planen till skylten. Sorlet förändras, det hummas, harklas och det går liksom en känslomässig våg genom hela arenan. Plötsligt blev luften lättare att andas, glädjen spirar åter i magen och det känns så bra helt plötsligt.

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Bli först att kommentera

Bokens själ

Av , , Bli först att kommentera 0

En ny bok, direkt från tryckpressen, ouppslagen med stela vita sidor med skarpa kanter. En bok där själen sitter i bokstäverna, i uttryck, i  språkmelodin och vad man kan ana mellan raderna. En gammal bok med nött pärm som doftar läder, cigarr och något annat mustigt. Där själen även sitter i bokens hantering. Många händer som hållit ömt i den, många fingrar som vikt sida från sida, med lätt bultande hjärta och ögon som vandrar rad efter rad i sökandet efter slut på stora livsöden.

Lösningen på vem som dräpte, vem som är far och hur livsöden bundits samman.Det behöver inte vara sant, det behöver inte ha en större mening.

Ögats förmåga att låta synen ta del av bokstävers skarpa kanter som bildar ord och meningar, triggar våra känslor att reagera. Tillsammans med min själ, mina tankar och känslor så skapar hjärnan bilder som får historien så mycket mer levande än om det hade varit på film.

 

”….Oh I wonder wonder who, be-doooo who
Who wrote the book of love..”
https://youtu.be/RQRMV5wD55Q

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

Bli först att kommentera

jejer är med, som drillflickor

Av , , Bli först att kommentera 1

När jag pratar om hur mycket lustgas man packar i en kompressor (4-1, dragracingmotor) får jag prata högt så alla hör och ingen tror att jag stöter på karln. Det är motorsport – och jämställdhet.

Lisbet Olofsson med sina kärlekar, en Roadmaster -48 (grå) och en Buick Special -57 (tvåfärgad)

 

Jag kör in en av mina kulturskatter på över två ton, blänkande krom, linjer och järn som får en designer att tappa andan. Ett varv på fjädringen är borta och jag får passa mig när jag smyger in över gräs, rötter och gropar inne på området. Jag väljer parkering bredvid en annan som är mer stor, vräkig och enfärgad. I min enfald tror jag att jag gör mig bättre bredvid men vet innerst inne att det finns de som föredrar den bredvid. Jag är motorintresserad, fått det venöst från min far och det går inte ur mig och har även tävlingsledning A i licens.

Då passar det minsann

Vad som fångar mig särskilt och med varmt hjärta är när en av mina föreningar står för underhållning på motorträffen. Föreningen –  Åsele drill, 20-års jubilerade 2013 och otaliga unga flickor mellan 13 och 21 år har tränat stenhårt för att kunna bjuda på bästa möjliga show vid större evenemang. Ja ni läste rätt, unga flickor – inga pojkar. Varför det är så vet jag inte eftersom föreningen från och med 2015 är associerad medlem till Gymnastikförbundet och jag har inte hunnit träffa dem.

Drillmamman Kristina Bäck såg att några tjejer ville göra annat och gruppen Rockatjejs bildades och man tränade in Rockabilly drill i olika former.

Inom motorvärlden finns ojämställdhet så det ryker ur öronen men på en helt annan nivå. Här blir man förvånad när tjejer, kvinnor och kärringar brinner eller jobbar för motorsport vilket räknas till väldigt manligt. När jag pratar hur mycket lustgas man packar i en kompressor (4-1, dragracingmotor) får jag prata högt så alla hör och ingen tror att jag stöter på karln.

En annan sorts jämställdhet

Jag blir van vid att hålla tillbaka och att killarnas prestationer ofta värderades lite högre och alltid var/är lite viktigare – allt via attityder, fördelning av träningstider och ekonomi. 

Men jag vill att unga tjejer, kvinnor ska känna sig lika viktiga som killar. Varken mer eller mindre

En annan sorts jämställdhet

Jag har hållit på med friidrott. Som ung slog det mig hur ojämställt det var inom friidrotten.

Det ojämlika var inte mellan tjejer eller killar utan mellan de olika friidrottsgrenarna. Jag var ”kastare”. Vi ingick inte i friidrotten så naturligt utan fick träna för oss själva, på en annan plan än de andra eftersom våra redskap kunde ställa till med skador – på andra. Även på tävling hänvisades vi till andra arenor som hade kastbur utan publik. Friidrottsarenan beträddes när vi stötte kula och kastade spjut. När en av tjejerna kastade utanför kastsektorn och nuddade en längdhopperska som förirrade sig för nära uppkom en ovanlig situation. Funktionärerna skällde upp kasterskan så hon vägrade kasta något mer!

”Där borta får ni hållas”

Det finaste man kunde göra var att ”hoppa”, längd och höjd. Håruppsättningar, fot om fot instegning till planka, uppvärmning med hoppsasteg och spring genom planka, av och påklädning som en ritual som mer var en uppvisningsrit. De ägde hela planen och vi andra fick rätta in oss efter dem. Publiken nära som hejar på som gav bekräftelse och tränare som stod bredvid. Jag tittade storögt på och funderade varför kastgrenarna inte var lika ”fint”.

På Veteran-SM hade inget förändrats. Kastburen stod ensam på en plan bredvid och vi +35-åringar fick varken publik eller orosmoment i folk som passerade oaktsamt över plan(slägga och diskus). Sista gången jag var med gick spjuttävlingen första kvällen (av tre), schemat hade överskridits och jag frågade om inte grenen skulle skjutas upp till nästa dag. Vi var de enda som var kvar, sent, mörkt ute med dagg. Rubtanbanan blev fuktig och halkig och jag gled lite. Nio mm spikar ger inte vika, inte heller rubtan utan jag slet sönder inre vadmusklen. Hade det varit någon annan gren hade de skjutit upp det.

En jämställd idrott är en förutsättning för framgångsrik idrottsutveckling. Det övergripande målet för idrottens jämställdhetsarbete är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på alla nivåer och inom alla områden (2017) men hur kommer vi oss dit?

Idrott, oavsett

Jag har inga direkta svar men när jag läser sportsidorna har jag så svårt att fatta vilken sport man skriver om när det inte står. Vad jag helt klart har förstått är att fotboll och hockey tillhör herrar för annars heter det damlag (damfotboll) eller damhockey.

Som Anna Galin sa: ”Ett enkelt första steg är att benämna idrotterna likvärdigt. Antingen kallar vi det damidrott och herridrott, eller rätt och slätt för idrott – men det behöver vara samma förutsättningar och benämningar oavsett kön”.

Eller Hanna Marklund: ”De signaler som skickas i samhället och idrotten påverkar i allra högsta grad. Det vi växer upp med och lever med blir vår norm och bild av hur det ska vara. Men ibland kan det vara befriande med en ovanlig bild”

Jag kan bara hålla med.

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Bli först att kommentera

Arbetets själ

Av , , Bli först att kommentera 1

När vi träffar en annan människa så har vi en tendens att rätt snabbt fråga om vad han/hon jobbar med. Många identifierar sig med sitt jobb eftersom det är en vanligt återkommande fråga som man ställer och får.

Man lever för sitt jobb, jobbar gärna övertid, jobbar gärna på helgerna och märk här att de kan ha familj, släkt och vänner. Men det är jobbet som betyder något, man känner sig behövd och duktig när man får prestera. Det är då de blir riktigt levande – att vara ständigt uppkopplad via mail, att vara ständigt nåbar på mobiltelefon under dygnets alla timmar.

Så blir man varslad – arbetslös.
Svårt är att kunna ersätta sitt behov av kontroll med en känsla av tacksamhet för livet – jobbet är ju livet!!

Den lilla människan inom oss, som egentligen är enormt osäker och skör, kunde gömma sig bakom en fasad och behövde aldrig visa upp sig eller känna sig hotad så länge man har ett jobb.

Arbetslöshet innebär att när man själv är hemma så:
– Mannen/kvinnan är på sitt jobb (om man nu inte blir arbetslös båda två)
– Barnen är på dagis/skolan
– Ingen telefon som ringer
– Inga mail som ska besvaras
– Ingen människa som ber om något

Det är tyst, man inser att ingen behöver mig längre. Man är förbrukad och kan inte ens försörja mig och min familj. Den där lilla människan inom mig känner sig totalt värdelös och hon /han har i hela sitt liv försökt ge sig själv ett värde genom att prestera och jobba.

Jag känner SKAM eftersom jag inte kan behålla mitt jobb, jag är rätt värdelös???..

 

” Nu har han stämplat sen strejken tog slut
men hur blir det nu, när han har stämplat ut
Vem vill ha honom nu, han som snart gjort sin tid
Vem vill ha en femtio års halvinvalid
Så sitter det folk nere på busstation
i min egenålder, med förtidspension
Han som har slitit sig krokig och krum
får sitta med värken, bitter och stum

Och där ute i natten, över djupsvarta vatten,
har tankarna vandrat på sin irrande färd.
Vandrat på nattgammal is,
tankar, om arbetets värde och pris.”

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

 

Bli först att kommentera

Göra sitt bästa…

Av , , 1 kommentar 1

Vad jag tycker illa om uttrycket … GÖRA SITT BÄSTA..

Har du tänk på vad du menar med meningen ’GÖRA SITT BÄSTA’.

För mig betyder det att att alltid vara på topp, alltid prestera sitt yttersta, pressa sig varje gång till utmattningsgräns.

En maratonlöpare som varje träningspass, varje tävling presterar sitt yttersta.

Är det vad du vill dina arbetskamrater, din familj och DINA BARN ska utsätta sig för??????

Att hela tiden ligga på gränsen till att vippa över i allt de gör?

Inte undra på att det föds sjukdomar som utbrändhet.
NÄR FÅR VI BARA VARA – UTAN ATT PRESTERA MAX…

 

Bildresultat för prestera

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

1 kommentar

Idrott är så mycket mer

Av , , Bli först att kommentera 0

olen gick ned, kinderna kändes heta, isen knakade under mina skridskor och det var då tankarna kom. Bär också den svenska idrottsmodellen?

Konsten är att få fler människor att förstå idrott. Att inte bara se stjärnor och stora penningbelopp. Idrott är så mycket mer. Foto: TT

 

Jag möter många idrotter, utvecklar och utbildar föreningar, men får vända mig till specialförbunden när det gäller det specifika. Det är spännande och intressant men tid att grotta ned sig finns inte. Min önskan är att specialdistriktsförbunden gör som specialförbunden, alltså samarbetar mer med sina föreningar.

Skäletm är enkelt – ibland vet inte den ena vad den andre gör och det kan smälla rejält.  Och föreningen kan hamna i kläm.

Blir det för mycket av de go…idrott?

Mitt uppdrag som idrottskonsulent kan tyckas vara enkelt och självklart men tittar man närmare på svensk Idrotts riktlinjer mot 2025 så är det komplext.

Svensk idrotts strategi 2025 (fastställdes vid Riksidrottsmötet i maj 2015)

Livslångt idrottande. Svensk idrott ska vidareutveckla verksamheten så att barn, unga, vuxna och äldre väljer att idrotta i förening under hela livet. Svensk idrott ska nå fler idrottsliga framgångar internationellt

Idrottens värdegrund är vår styrka. Alla lever och leder enligt svensk idrotts värdegrund

Idrott i förening. Svensk idrott ska vidareutvecklas, samverka med andra aktörer och ge goda möjligheter att idrotta i förening

Idrotten gör Sverige starkare Idrottsrörelsen är en ännu starkare samhällsaktör

Idrott en livsstil

Mina tankar om dessa rubriker är endast mina och ska nu inte förväxlas med strategin.

Livslångt idrottande är spännande. Jag som var veteranfriidrottare tills min inre vadmuskel brast tycker detta är fantastiskt. Men erkänner också att det blev flera år av hopp där jag tränade andra innan jag återkom till tävlandet.

För mig är det tre olika aspekter, den ena där verksamheten ska vidareutvecklas så att man hittar sin plats hela livet i idrotten. Den andra är att ta till vara och hitta verksamhet för vuxna. Den tredje att skapa idrottsliga framgångar internationellt.

Jag väljer att lämna ”skapa idrottsliga framgångar”. Jag känner mer för att vidareutveckla verksamhet tillsammans med föreningar för att undvika utslagningar och icke tillhörighet. Idag så ser vi att alltför många lämnar idrotten, inte bara när man byter skolan utan för att man har ingen känsla för sammanhanget.

”What´s in it for me”. Var kommer jag in, känner gemenskap och är en i gänget.  I gänget som lattjar och passar boll nere på sjöisen!  Känslan när man kan passa bollen i 20 minuter mellan varandra utan avbrott, utan tanke på bandy eller hockey. Bara en tillfredställelse att vara en i gruppen som klarade det.

Ett bättre liv, helt enkelt

Den stora möjligheten är att hitta nya idrotter för att inkludera fler. Hitta det som ungdomar vill göra, låta dem utveckla nya sätt att röra på sig men enligt helt andra regler. Kanske dessa inte gäller om två veckor, kanske utmaningen ligger mer i att hitta på något nytt och vara i ständig förändring.

Idrottens värdegrund är vår styrka – föreningens värdegrund är dess styrka.

Idrotten fostrar! Två ord som används i otaliga sammanhang men vad betyder det egentligen?  Om idrotten fostrar så bör barnen komma med en bra grund att stå på. Jag funderar både högt och brett, kan lika gärna ha fel men är det inte så att idrotten bör fostra alla idrottsföräldrar.

Att fostra barn är inte det lättaste. Jag har förstått det av de föräldrar som alla har sin tro på vad som är bäst för deras barn och som fnyser lite åt de som inte gör som de. Det är lätt att stå bredvid och betrakta, ha åsikter och vara proffstyckare utan att ha hela situationen klar för sig.

Och utbilda föräldrar

Var och en är övertygade om att de gör sitt bästa och ger sina barn vad de behöver.  Skulle det inte vara på sin plats att idrotten tar tag i saken, vill inte kalla det för ansvar, och fostra i vår tur de bästa idrottsföräldrarna? Istället för att de ska klura ut det själv kan man ge en knuff år rätt riktning.

Att ge föräldrar en utbildning om hur de stödjer sina barn att bli vinnare i livet genom idrott. Skulle du vilja gå en sådan utbildning? För det är föräldrar som bör ta emot min utsträckta hand och vill bli utbildad.

För mig går det hand i hand med ”Idrotten gör Sverige starkare”.  

Politikerna tror sig bara förstå

Men hur kan det ske när den har fullt upp med aktivera och inspirera. Frågan kan ligga högre upp där man måste jobba med politisk påverkan. Ibland, nej, väldigt ofta känns det som att makthavarna inte förstår hur idrott stärker hela samhället. 

Ett idrottsarrangemang skapar fler gästnätter, höjer handeln och ger orten cred samt det strömmar pengar in. Arbetet med att skapa ett arrangemang kräver många arbetstimmar även ur den ideella kraften.

Vi behöver synliggöra detta, besöka kommunfullmäktige och presentera siffror.

Siffror som styrs direkt mot arrangemang och visar…pengar. Siffror talar sitt språk och att hitta en siffra som berättar hur mycket barnen får utvecklas är utmanande och svårt. Det gäller att ligga på, för direkt man stegar ut från mötet så blir man glömd bland dem som inte har idrott som intresse.

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Bli först att kommentera