Att sitta försjunken i en bok och bara låta tid och landskap flyta förbi kändes på förhand som en perfekt lösning.  Framför sitter en  tioåring grabb med vad som verkar vara hans relativt färska styvfarsa. Konversationen dem emellan flöt högljutt på om dumma syskon, rekord på tv-spel och läskiga filmer. Och jag kan förstås varken undgå eller fly från att höra vartenda ord.

Med detta menar jag förstås ingenting illa. Tvärtom. Påtvingat tbussprat kan ibland vara nog så roande om folk bara har vett att prata smaskiga detaljer. Har man tur kan regelrätta dokusåpor återberättas och det är bara att luta sig bakåt och njuta av det ena smaskiga dramat efter det andra.  Plötsligt började det bli intressant. Äntligen. Och det är tioåringen som leder frågorna som bara en tioåring kan om styvfaderns egna son.

– Varför blir inte du arg när Hampus jämt kallar dig för jävla idiot?
– Ehh.. ja.. det är därför att han inte vet vad det betyder
– Aha… men vad skulle hända om jag skulle börja kalla dig för det?
– Då skulle jag däremot reagera för du vet ju vad det betyder
– Aha.. så du skulle bli jättearg då?
– Ja… det kan du ge dig på