300 personer tar livet av sig varje år

på grund av mobbing på arbetsplatsen, enligt Jobbhälsan (www.jobbhalsan.se) och 8 av 10 av de mobbade på våra arbetsplatser är kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket (www.av.se).

Siffrorna förskräcker, är det möjligt? Men låt oss inte fastna i siffror.

Det här är en fråga vi sällan pratar om, och varför skulle vi? Det är både obehagligt och jobbigt och som kollega och inte minst som chef, har jag ju ett ansvar. Jag måste agera. Jag måste vara tydlig och säga ifrån, utreda. Det är roligare att prata om mig och min utveckling. Gå på seminarier med någon het innecoach som berättar om hur jag kan utvecklas och bli vad jag vill bara jag tänker positivt. (Oss emellan, det kan jag inte, coachernas budskap är inte sant.)

Vem blir mobbad och utfrusen på din arbetsplats?
Ja, inte är det du och jag, det är någon annan. Någon som inte är exakt så som vi förväntar oss att ”man ska vara” någon som ”inte tycker som oss andra”, någon som tillhör ”dom andra”. Känner du någon?

Vi och dom andra syndromet är ingen epidemi eller influensa som plötsligt drabbat oss kollektivt.
Det kan tyckas så i tider när begreppet allt oftare dyker upp i media. Vi och dom/jag och den andre, finns i vår närhet från det vi föds och det är upp till oss alla och var och en att bearbeta rädslan för olikheter, andra människor och kulturer.

Öppenhet och lyhördhet inför andra är det som främjar den personliga utvecklingen som människa, att lyssna på andras åsikter och idéer är en del av att vara människa. Ger vi efter, för grupptryck och rädsla, lär oss historien att resultatet bli katastrofalt. För både den enskilda personen och för hela gruppen. Kämpar du emot det negativa grupptrycket så har du åtminstone hållit rent framför din egen dörr.

Och det är vad ledarskap handlar om i grunden.
Att gå före, att visa vägen, att diskutera normer och värderingar och att arbeta med förändringar och förbättringar på den egna arbetsplasten. Att vara lyhörd och se när någon i gruppen hamnar utanför och se till att hon/han kommer in igen. Utanförskapet finns på många plan och områden i samhället. En chef jag träffade nyligen beskrev klimatet på sin avdelning som ”rå, men hjärtlig”. Kanske inte alla uppskattar en sådan stämning, kanske människor uppskattar olika saker?

Vi har en bit kvar innan vi ser att olikheter är en styrka, men det betyder inte att slaget är förlorat.
Det är bara att börja idag och se hur arbetskamraterna mår och agera om någon mår dåligt. Och, det vet vi ju alla, att det inte endast är ett chefsansvar. Var och en som ingår i en grupp har ett ansvar för att alla i gruppen fungerar bra och kan använda sin kompetens. Från Martin Luther Kings alla citat tar jag ett som jag tycker passar bra: Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.