Som jag sagt förut – hur mycket klimatsmart orkar vi med. Hur mycket tid av vårt dagliga liv ska upptas av det. Ska vi leva för att vara klimatsmart eller ska vi leva för att – LEVA -.

Vi vet att det vi ser i tidningen och på tv bara är en liten flisa verklighet, städad, retuscherad och censurerad. Vi vet att allt verkligt personligt och privat har gömts undan och att den miljö vi får se bara är en avskalad form inte ett hem på riktigt.

Ändå jämför vi oss.
Är vi inte kloka i huvudet?
Men hur kan vi låta bli? Den massmediala verklighetsbilden är så massiv att den tar över vårt synfält.

Med intellektet vet jag förstås att också ett mycket välskött hem måste stylas ytterligare innan det platsas i ett inredningsreportage. Men läser jag inredningstidningar ser jag fler stylade hem än riktiga, Det stylade och sterila blir normen, och mitt eget hem blir anomalin.

I ett huj glömmer jag att jag faktiskt valt inredningen i mitt eget hem. Ekonomin är bara en del av paketet Just jag har till exempel delvis prioriterat funktion framför maximal tjusighet. Jag gillar färg och form. Men jag vill inte ha det så fint hemma att vi som bor där mest blir störande element som kladdar och ställer till oreda.

Likadant är det mer vår kroppsuppfattning. Med intellektet vet vi att fotomodellerna med sina extrema mått utgör en liten andel av befolkningen – och att till och med deras anorektiska kroppar retuscheras i modereportagen för att bilderna ska bli perfekta. Men om fotomodellerna syns i jätteformat överallt ser jag fler fotomodeller än ’riktiga’ kvinnor.

Skönheten blir standardiserade och får tajta mått, och jag ser den överallt utom hos mig själv. I praktiken är det alltså jag som är anomalin – en grottmänniska med generande hårväxt och spår av barnafödande – bland slanka glittrande barbiemänniskor.

Enligt statistiken; det som det finns mest av förstås. Men reptilhjärnan och det sårbara hjärtat skiter i statistiken. I ett visuellt och konsumtionsinriktat mediebrus blir det vi ser mest en norm vi jämför oss med. Perfektionen är den skenbara normalitet vi försöker leva upp till.

Någon smarthjärna har stulit vår snöspade från Lekstugan/garaget under helgerna. Hur kan man göra något sådant? Så fruktansvärt onödigt.

SÅ TILL ALLA I ROBERTSFORS – LÅS IN ERA SNÖSPADAR/SLÄDAR INOMHUS FÖR ANNARS SÅ 
KAN NÅGON KNYCKA DEM. 

MEN STÄLL DEN INTE BAKOM DÖRREN SOM 
OFTAS BLIR IGENSNÖAD!!

Jag ifrågasätter ibland denna övertro på mental träning och målstyrning. Om allt detta skulle fungera till fullo så skulle alla vinna alla tävlingar. Finns ingen som blir fyra eller femma heller.

Att sätta för mycket mål och blint styra oss dit gör oss inte flexibla alls utan hämmar oss mer. Men jag får så dålig respons tills denna man funderar omkring samma sak:

Vi människor relaterar hela tiden medvetet eller omedvetet med varandra genom att härma personer vår omgivning. Det kallas för att vi speglar oss i varandra. Det beror på att vi har så kallade spegelneuron i hjärnan, vilket är en typ av nervceller som reagerar likadant som det som händer i omgivningen.

Med det menas att när vi ser någon som gråter, skrattar eller blir arg så uppträder våra hjärnor som om det hände oss själva. Men det gäller även rent muskulärt, som när vi ser någon röra sig, beter sig våra neuroner som om vi rörde oss – fast vi inte gör det!

Speglingen gör också att vi blir emotionellt påverkade utan att haft de känslorna från början. Känsloneuronen går igång och vi upplever varandras känslor. Därför är det lättare att man börja gråta när någon annan gråter, fast man inte var ledsen från början, eller att man blir glad och skrattar för att omgivningen gör det. 

Spegling fyller alltså en viktig biologisk funktion, och vi använder detta oftare än vi tror. Det går igång automatiskt. Forskare menar att det är en biologisk förutsättning för att vi ska kunna förstå varandra och kunna relatera väl.

Lånat texten av Sanna Ehdin

 Steg  upp, satte mig i soffan. Kände efter i kroppen – hur mår jag egentligen? Vickade på tårna, andades djupt och sedan lätt – jodå inte ont någonstans men det är nått mysko. Blundade och kollade att hjär…tat slog, sänkte axlarna, sträckte på halsen. Kändes bra så jag lyssnade på mina inälvor som kändes lite i olag. Försökte också pejla in själen – hur man nu gör det – men jag försökte. DÅ I DENNA SEKUND – vända sig magen in och ut…..rus på toa. Jag ska inte tokäta fikon – tydligen.

Men då spelade jag denna och blev på tokroligt humör.

Hmmmmm…….

 Nämen HALLO världen – idag är jag positiv, sötsliskig och hanterbar. Min bil står så fint ur snödrivan och jag känner mig LUGN och HARMONISK…*NOT*.

Det här mjällfjunet som kommer ned i en blötläskig tungform och belamrar mitt biltak får mig att hicka oregelbundet. Nu förstår jag alla som köper en jeep fast de bor i stan. Åhhhh SOMMAR…..

Jag andas och lever, lyssnar på mina inälvor men funderar mest på kanelbulle och en stor kopp kaffe. Ja så får det bli. PositivaLisbet (vilket jag inte vare igår)…. ska få mat…

 Ett företag kan aldrig bygga varumärken, det är bara människor som kan göra det. En fantastisk produkt räcker inte, om personalen inte är lika fantastisk. Det är därför passion aldrig får bli en floskel. Det är därför man måste ha personal som älskar det dom gör. Det är det allra viktigaste av allt om man ska lyckas.

Ja jag kan bara hålla med Göran Adlen om det

Desto framgångsrikare du är i omgivningens ögon, desto mer kommer omgivningen att berätta för dig att du inte är så märkvärdig. Jante härskar nämligen fortfarande. Men det är faktisk du själv som bestämmer hur mycket av det som sägs som du ska ta åt dig.

Eleanor Roosevelt sa en klok sak: "Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt samtycke". Tänk på det! Bekämpa Jante och skit i vad andra säger om dig, om det nu inte är något du verkligen kan ha nytta av.