Kalle i Brån undrar i en kommentar till mina ord om Östros om jag inte själv håller på att bli en gnällspik som bara ser inkompetens hos oppositionen.
Jag hoppas verkligen att jag inte ska bli en som ser allt endimensionellt och svartvitt. Jag skrev också i går att ’i den mån kritiken har substans får man lyssna’.

Min mening är att Östros, knappast inkompetent, skulle behöva nyansera sig för att bli tagen på fullt allvar. På slutet har jag träffat ett par socialdemokrater som sett hans framtoning som ett problem för partiet. Samma trend visar sig i statistiken över förtroendet för honom och Borg.
Jag tror att han med sin ton och position bär ett hyfsat ansvar för den (S)-nedgång som nu främst tillräknas Sahlin.

’Stoltheten’ du Kalle nämner hoppas jag inte är det mest framträdande hos Alliansen i denna dramatiska nedgång. Alla någorlunda nyktra är väl mer allvarliga än stolta och självsäkra i detta historiska läge. Något liknande har vi nu aktiva aldrig sett.

Inte oppositionen heller som nu så generöst lovar mer bra åt alla. Var och en efter sin pipa.

Det vore intressant att se en beräkning av vad Ohlyansens alla ’satsningar’ och ’paket’ egentligen skulle kosta oss.
Just nu är (V):s Ulla Andersson uppe i talarstolen i budgetdebatten.
På den sidan har man uppenbarligen inte finanskris.

Kan ingen räkna ut vad summan för de här tre partiernas skevande satsningar och experiment skulle bli?

…hade varit ännu värre om inte Alliansen gjort det billigare att anställa unga. Den alldeles för höga ungdomsarbetslösheten har hängt med länge. I Danmark ligger den kring 9-10%, här är den nu knappt 24%.

Skillnaderna på Danmark och Sverige? Tja, de är rätt många och bitvis ganska stora. I Danmark uppmuntras studerande att arbeta, man får tidigt arbetslivserfarenhet. Här har det snarare varit tvärt om. I Danmark är det mindre av arbetsrätt över huvud taget, men människor uppger större trygghet på sina jobb än i Sverige. Framför allt är den mer flexibel med ’svagare’ arbetsrätt för unga.

En nackdel? Det verkar inte så när man jämför med Sverige. De unga får arbete och en stor del behåller sina platser. Andra går vidare till något annat. Rörligheten på dansk arbetsmarknad är högre och arbetslösheten är lägre. Särskilt de ungas. Arbetsgivarna vågar prova nya krafter och båda parter verkar ganska nöjda med systemet. I sanningens namn ska också sägas att arbetslöshetsunderstöd och sjukersättning är något högre.

Jag tror att vår ungdomsarbetslöshet hade varit lägre idag om min regering hade gjort sig av med tröghetens arv. Om man vågat närma sig det danska systemet för unga direkt man tog över. Kanske till och med mycket lägre.

Thomas Östros har profilerat sig som de rödgrönas specielle gnällvirtuos med ett imponerande oktavomfång. Dock med begränsad tonsäkerhet.

Jag gruvar mig för onsdagen då han som (S) alternativ till Anders Borg förväntas kommentera vårpropositionen. I den mån kritiken har substans får man lyssna. Är det är gnäll och överbud får det blåsa bort med vårvinden.

När vi talar om de stigande arbetslöshetssiffrorna får vi göra det med ödmjukhet och medkänsla med dem som drabbas. Personerna bakom talen. Det är svårt att sätta sig in i situationen för den som inte själv har provat.

När vi talar statistik och siffror ska vi samtidigt komma ihåg att de idag står för något annat än innan 2007. Då ändrade Alliansregeringen arbetslöshetsbegreppet till internationell standard. Tidigare hade Sverige kört med en statistik som gömde undan en del arbetslösa. Bl.a. ingick inte heltidsstuderande som egentligen ville arbeta.

När arbetslösheten nu tros toppa kring 12 procent skulle det ungefärligen motsvara 9-10 procent med måtten som gällde innan arbetslinjen fick en renässans.