…

Det här rummet var störst och värst.

Här sitter barnen med de i praktiken tyngsta straffen. Några är sex år, andra har suttit länge.

De flesta sitter förmodligen här utan att egentligen veta varför. "This is the neglected children", sa man. De övergivna barnen. Dem som mamma och pappa, eller någon av dem lämnade på järnvägsstationen eller någon annanstans. På grund av separation, fattigdom, missbruk, psykiskt sjukdom eller annat. Ofta små som sagt. Vid sex anses barnen kunna klara sig på något vis.

De här barnen kommer i regel inte ut medan de fortfarande är barn. Kommer inte mamma eller pappa och hämtar dem får de sitta här tills de blir 18-19 år, bakom galler, lås och bom. Adoption förekommer knappast. I ett land där man i kontaktannonserna vanligtvis säger vilken kast man tillhör, vad man tjänar och att man kommer "from a decent family", en "rekorderlig släkt", är det inte många som vill chansa på att adoptera ett barn med oklar avelslinje från fängelset.

Stilla satt de, tills jag sa något som de förstod var till dem. Då gick en rörelse över rum och ansikten och några händer vinkade. Jag ville både gråta och ett ögonblick också slå någon, oklart vem. Jag ville stoppa ner hela bunten i en stor resväska och ta med dem därifrån.