…

I morse visade termometern 35.7 grader kallt 0635. Det är riktigt svalt det.

Jag hade glömt motorvärmaren och kopplade i den på morgonen. Det hann bli knappt två timmars värmande innan jag tänkte mig iväg. Kupén kändes hyfsat varm och motorn solitt genomfrusen när jag vred om nyckeln. Den normalt startvilliga bilen totalvägrade. De övriga ksau-ledamöterna fick klara sig bäst de ville medan jag väntade in en lite försenad buss.

I Liljaskolans styrelse i eftermiddags fanns ett par muntergökar som helt säkert trodde att värmeelementet tackat för sig. Själv hoppades jag på en billigare variant, en isärvibrerad grenkontakt någonstans bland alla döljande och luftmotståndssänkande plastkåpor.

Att i dagsläget åka iväg till Skellefteå några dagar utan motorvärmare kändes inte bra. En stund efter den kommunala dagen fick jag igång bilen och kunde åka iväg till bilverkstaden där man blir väl mottagen, även mitt emellan middagen och kvällsmaten.

Min hovmekaniker hade ett nytt motorvärmarelement till min bil och årsmodell, men tyvärr av sorten som passade dem som byggdes någon månad senare.

Jag hade två motorvärmare. En inkopplad och en vilande. Den inkopplade värmde oljetråget utanpå och behöver mer tid för att värma motorn i övrigt. Den obegagnade var en slangvärmare som är snabbare. Trågvärmaren hade nog inte riktigt klarat uppgiften på knappt två timmar i nästan 36 graders kyla.

Nu nöter jag på vattenvärmaren ett tag. Den ska få gå hela natten, det blir tiidig start.

Men både jag och min vän skruvaren undrar hur det egentligen gick till när min bil fick två motorvärmare.