…
Apropå kommunernas storlek.

I fredags var jag med på en träff med RUC:s utvecklingsledarnätverk. En stor del av dagen ägnades åt en forskningsrapport om de nyanländas skolsituation. T.ex. om fördelar och faror med förberedelseklasser.

Det var en mycket bra föreläsare och forskare som redogjorde för internationell och svensk forskning på ett verksamhetsnära och matnyttigt plan. Eftersom skillnaderna kommuner emellan är stora hade hon och hennes forskargrupp valt ut tre kommuner. En stor – Stockhom, en mellanstor – Västerås och så den lilla – Mjölby.

Mjölby har ca 12 200 medborgare. Man är därmed ungefär lika stora som trean i Västerbotten, Lycksele. Fyra av de kommuner som var representerade vid fredagens träff på Naturvetarhuset har tillsammans ca 1 000 färre invånare än Mjölby.

Den här reflektionen gör jag inte för att gnälla åt något håll. Vi måste bara vara medvetna om att flera av Sveriges allra minsta kommuner finns i vårt län. Vi måste samverka ekonomiskt rationellt över våra gränser. Långsiktigt är det också nödvändigt att vända den ständiga ökningen av statsmakternas kostnadsdrivande pålagor och krav. Vi måste också själva inrikta oss på förenkling.

På vägen mot en större samverkan ska man inte skämmas ett ögonblick för sin litenhet. De befolkningsmässigt små kommunerna administrerar en mycket stor del av Sveriges yta, landområden vars resurser bidrar till helheten på många sätt. Per person kommer de offentliga kostnaderna alltid att vara högre i de glesbefolkade och vidsträckta områdena. På något sätt ska det betalas för tillgången till fjällvärldens rekreationsmöjligheter, för skogens, jordbrukets, gruvornas och vattenkraftens bidrag till Sveriges helhet. För att inte tala om all utbildad arbetskraft man bidrar med. Det kan verka mycket när man ser den kommunala utjämningen fördelad per person. Multiplicera summan med antalet invånare och jämför sedan vad man nationellt får ut av de små kommunerna så är de även krasst ekonomiskt en god affär för AB Sverige.