…

Ett ord till, ändå. Det tryckte på och ville bli skrivet. På förekommen anledning.

När någon i din närhet mist en nära anhörig – gå inte långa krokar förbi. Låt inte din rädsla för döden bli en rädsla för den här personen.

Kontakta, våga prata, men man behöver inte fråga sönder den som just gått igenom något av det värsta och kanske känner sig ensammast i världen.

Man behöver nog sällan så väldigt många goda råd i den här situationen. Däremot kanske medsörjande och senare mer av medmänniskor. Jag har hört flera äldre säga att det blev slut på umgänge när man blev ensam. I kretsarna man rört sig räknades man liksom inte längre.

Det tycker jag låter trist. Det borde gå att ändra på.

’