…

Så frågade mamma ikväll när hon blev firad lite i förskott av barn med respektive och tyckte att det var trevligt.

Ja, vi har inte riktigt börjat fundera på det. Man får se om världen står och om man själv lever då. Hon hade en syster som nådde dit, fick telegram av kungaparet och så där. En annan syster fyller snart 93 och bor liksom mamsen kvar i eget hus. Så man vet aldrig.

Idag fick jag höra om en man som varit omskött hela sitt liv. Han har varit fullt aktiv, verkligen, men han har fått åtnjuta en hemmafruomsorg som lär bli synnerligen sällsynt för min och efterkommande generationer.

Varje morgon har han fått kaffe och sockerkaka på sängen. Han har fått njuta av en helt fantastiskt fin matlagning och all möjlig "omvårdnad av frisk man i hemmet".

Jag har inte tänkt säga varken bu eller bä om företeelsen i sig, de har levt i en annan tid och under andra förutsättningar än vi. Det är ett drygt år tills han fyller nittio. Idag kan hon knappast tala längre, rörelseapparaten är svårt angripen av sjukdom. När det någon sällsynt gång blir utflykt måste hon bäras ut till bilen.

Nu lagar han maten, mer avancerad än i de flesta hushåll. Lägenheten hålls i propert skick. Sockerkakan och kaffet är det han som fixar. Servicen går långt utöver allt han själv behövde, i deras krafts dagar.

Än håller han hemtjänsten utanför lägenhetsdörren. "Jag vill sköta det här själv. Hon har servat mig hela livet, nu vill jag göra det här."

Det är inte alla förunnat att kunna det. Varken vad gäller hälsan, kunnandet eller förmågan att lära nytt. Det är inte heller alla "gubbar" i hans situation och generation som fattar vad de fått av sina hemmafruar.

Jag tycker att det är en fin "aftonsolskenshistoria".