…

Det är intressant att se att så pass många nätkommentarer försvarar att björnarna kommer så nära samhällena som de gör idag. Själv undrar jag om det inte har att göra med människolivets devalvering. Jag tror inte heller att de som önskar björnen hur stor plats som helst är i majoritet.

Ja, jag vet att det är oerhört sällsynt med björnangrepp och dödsfall och att det är få "skogsmänniskor" som sett björn. Ändå känns det tragiskt att allt fler säger att de inte vill gå ut i skogen. Att man inte vill att barnen ska vara där. Att årets förväntat stora blåbärsskörd till stor del kommer att ruttna bort. Mest beroende på lathet och mental totalurbanisering, men också på björnrädsla.

Jag menar att vi ska ha björn i Sverige. Samtidigt tror jag att vi tappat greppet på stammen och att det blir väldigt svårt att få ner den. Kanske när något hemskt har hänt, opinionen kräver räfst och rättarting och länstyrelsens rovdjursexperter och mediaansvariga sitter och svettas framför kamerorna.

De flesta könsmogna björnhonor får 2-3 ungar. En och annan unge slås ihjäl av hanar vid parningstiden, men stammen ökar stadigt. Miniminivån för det årliga antalet svenska föryngringar sattes till 100 individer 2001. Många gissar att vi nu klarar det antalet några gånger om, bara i Västerbotten. En vanlig uppgift är att vi har drygt 3000 björnar, tre gånger så många som riksdagen har satt som lägstanivå. Var går gränsen för "experterna"?

Öka tilldelningen och återinför åteljakt. Människobarn har företräde framför björnar, både i Umeå och Vilhelmina kommun.