…

Jag pratade härom dagen med en tjej som efter ett antal år i Stockholm  flyttat till sina hemtrakter. Skaffat hus, gift sig och börjat knoga i ett familjeföretag.

Det var kanske inte så drömmen såg ut alla år. Nu är hon förvånad över hur bra det känns och över vad hon säger till sina vänner som blivit kvar efter studierna i huvudstaden.

En sak är att hon tycker att det är så nära till allt. Få tror henne av stockholmsvännerna. Men det är ju det. Det går snabbt att ta sig dit man ska, man tillbringar inte halva livet i bilen. Man behöver inte taktikstarta en timme innan trafikinfarkten slår till. Köer (som de vid Vindelälvsbron) är så ovanliga att de kommenteras. Det är kort tid till flygplatsen när man behöver den. Det är också närmare till besluten och de beslutande. (Om de filurerna är bättre får vi låta vara osagt.)

Det är jämförelsevis billigt att bo. Här kan ett par med ganska alldagliga löner ha ett hus, i alla fall om man står ut med att ha 25 minuter eller lite mer till stan. Det är inte att tänka på i så många skandinaviska huvudstäder. Man kan bo på "landet" med lite mark till en häst och med ungefär samma tid till stan. Utan att tjäna en miljon tillsammans. Det är inte lätt i södra och mellersta Sverige.

Det man behöver finns. Närmare och i regel billigare. Oftast bra mycket tryggare.

För en Norrlandsman och regionalpatriot var det roligt att få sina tankar bekräftade.