Hej, hej!

Jag är kass på att blogga, jag vet. Alla (och med alla menar jag mamma, pappa och Ylva, haha) klagar hela tiden, men jag har faktiskt hållit på i ganska precis ett år nu. Det som skulle bli typ två veckors skrivande om mitt julfirande 2005 har blivit ett år – helt sjukt! Tyvärr kan jag som sagt inte flasha med att jag varit aktiv hela tiden och att jag producerat flera inlägg varje dag. Jag måste ju spela World of Warcraft också. Och skriva krönikor. Och sova. Och se på Seinfeld. Och sminka mig. Och repa med bandet. Och göra skolarbeten (dock går det lite trögt på den fronten om jag ska vara helt ärlig, haha). Och göra intervjuer. Och festa. Och allt annat. A girl’s gotta do what a girl’s gotta do, helt enkelt.

En annan anledning att inläggen lyser med sin frånvaro är att det helt enkelt känns som att jag inte kan vara mig själv när jag skriver här. Kan liksom inte skriva något som känns äkta och kommer från djupet. Mina tankar är alldeles för okristliga och politiskt inkorrekta för det, till exempel. Det skulle verkligen vara roligt att veta hur många som läser all skit som man skriver här, förresten.

Har just tryckt i mig två knäckebrödsmackor med stekt ägg och druckit julmust. En alldeles ypperlig middag (samt frukost och lunch också, för i övrigt har jag bara druckit kaffe). Blir bara så ibland. Ska på Pipes of Scotland ikväll och träffa Becker, Bibi, Betty och Emelie och ta en öl eller tjugotvå, laddar just nu upp med att kolla med ett öga på Simpsons och att lyssna på Sofia Karlsson bland annat. Upptäckte henne när jag tittade på Allsång på Skansen i somras och tankade hem hennes album Svarta Ballader. Hon spelar Dan Andersson-covers, och som jag säkert nämnt tidigare så bankar mitt hjärta alltid extra hårt när det handlar om arbetarromantik. Ska snart byta till The Slackers, dock. Fan vilket bra band, synd att jag missade att se dem live på Augustibuller.
’Married girl don’t you wanna smoke a little marijuana
take some time and have a drink
and think about what yer gonna do to me
and married girl ain’t you worried,
if our love is kinda hurried
that you’ll be left wanting more
in the time after your man has murdered me’

En sak jag funderar mycket på just för tillfället är huruvida jag ska sälja mina svettiga sommarskor till Mr Shoe eller inte. Han vill förmodligen lägga satsen i dessa leopardballerinaskor, och helt ärligt så ser jag inget fel i det. Är jag sjuk i huvudet eller? Jag känner bara att det inte spelar någon roll (folk säljer ju skor hela tiden för fan), och att det är ett enkelt sätt att håva in lite cash. Att jag inte bryr mig beror kanske på att jag inte på allvar kan förstå hur någon vill ha att göra med de där skorna över huvud taget. Dessa skor som fick stå på balkongen hela sommaren eftersom att de luktar ond bråd död, och som fick mig att, i ren och skär panik, gnida in mina fötter i deodorant när jag fick besök.
Tror inte att det blir någon affär i alla fall. Mamma har sagt nej, och med åren har jag lärt mig att det är en bra idé att lyssna på henne. Det slog mig just hur konstigt livet är egentligen, haha.

Nu ska jag sminka mig och göra mig redo att ge mig ut på stan med mina älskade g-friends.

So long!