Hej.

Ringde just till Anna Lundström och frågade om det var katastrof att jag stannade hemma ikväll, eftersom att jag trots två Alvedon och två Ibumetin samt en massa sömn under dagen ser ut som ett missfoster som dessutom har över trettioåtta graders feber. Det var ingen katastrof, sa hon, och hon tyckte att jag skulle gå och lägga mig igen. Det är dock katastrof för mig, känns det som. Har peppat på att se The Rats, Knugen Faller, Vectors och Asta Kask hela dagen, samt även på att ha lite tid att träffa Bibi, Johanna och Disa bland annat, men självklart blir det ingenting alls. Känner jag mig så jävla otillräcklig. Jag tackar aldrig nej till att jobba, men just nu känns det som om att jag kommer att kollapsa om jag sätter mig på cykeln och trampar iväg. Jag klarar det helt enkelt inte.

Varför avbokade jag inte den där jävla operationen? Det är ju inte så att jag längtar efter att bli Umeås enda tjugoåring med tandställning, direkt, så varför hade jag då så bråttom med att få dra ut de där förbannade visdomständerna? Fan vad jag ångrar mig, och fan vad jag hatar att allt blev så här.