Robert, Höken, jag, Sofia och Beckers tjocka katt Måns. Hennes andra katt heter för övrigt Moses, vilket innebär att hon och Lennart Holmlund har något gemensamt – de gillar samma namn. Typ.

Hej, hej.

Jag kan ingenting om pensionssparande, fonder eller ICA-kort. Kan inte, vill inte. Men nyss, när jag låg i sängen halvt medvetslös som bara en tonåring kan, upptäckte jag att jag ändå håller på att bli äldre. Min mor ropade att det fanns kaffe och fikabröd. Ett lyckovrål senare och nu sitter jag här. Kaffe och fikabröd. F-i-k-a-b-r-ö-d! Vilket fantastiskt sätt att fira denna lördagseftermiddag, vilket fantastiskt ord.

Gårdagen var bra. Höken, Robert Bibi, Disa, Becker, Sirpa Mukkalainen och jag taggade på Nordman och att strosa runt inne i stan. Det är något trattigt med den här typen av arrangemang, något som man gärna skämtar om, men samtidigt är det ju så jävla bra. Det tilltalar många och folk tycker om att det händer något, för en gångs skull. Bra skit.

Vi såg i alla fall Nordman och sedan gick vi till Pipes of Scotland. Hängde där ett tag, men när folk i gänget började droppa av så lämnade vi stället strax efter tolv och gick mot Folkets Hus. Där utanför spelade några gamla elever från Carlshöjdsskolan med sitt band Cheap Umbrellas och det var ett gäng coola brudar, minsann. Till slut var det bara jag och Gustaf kvar och vi kollade in reggaeklubben som var i Tonsalen. Det var som ett mellanstadiedisco med tre besökare typ. Efter det gjorde vi ett snabbt besök inne på TC, och då hände denna, mycket märkliga, sak:
En kvinna i medelåldern kommer fram till mig, och det känns som att hon stått och laddat en stund bara för att komma på något riktigt sårande att säga till mig.
Kvinna: – NU KAN DU JU SKRIVA OM DET HÄR!
Jag visste inte vad jag skulle säga. Skulle det där vara någon slags burn, eller? Jag och Gustaf kunde inte komma fram till om hon verkligen var sådär arg på riktigt, eller om vi bara missuppfattat precis hela situationen. Och vad menade hon att jag skulle skriva om? Hur trångt och värdelöst det var på TC igår? Jag förstår fortfarande ingenting, men lustigt är det.

Efter våra fem minuter på TC blev det i alla fall Två Våningar med Frida från Ung-redaktionen och några ur hennes umgängeskrets. Det var roligt. Sedan regnade det och mitt hår såg ut som en höstack.

Nu lyssnar jag på Steve Harley – Make me smile (come up and see me). Det här inlägget har tagit cirka tre timmar att skriva, bara för att jag blivit avbruten hela tiden. Nu får det vara nog.

So long!