Honey, I’m home!

Har suttit på tåget hela natten, men befinner mig nu äntligen hemma i min underbara lägenhet. Hamnade på den värsta tänkbara platsen på tågresan – mittemellan en hårdrockarsnubbe i min ålder (som jag under halva resan trodde var en poptjej över tjugofem, men ack så fel man kan ha) och en gubbe i sjuttioårsåldern. Mittemot mig satt en brud som bredde ut sig som fan samt gubbens gubbkompis. Jag har inte sovit en blund eftersom jag inte vetat åt vilket håll jag ska luta mig åt eller vart jag skulle ha benen. Kallt som fan var det också, och jag hade jätteont i arslet. Tåget blev dessutom ståendes någonstans mitt i skogen eftersom ett godståg stod på samma spår och långsamt försökte ta sig upp för en backe. Samtidigt satt gubbarna och sa saker som "Ja, man skulle ju åtminstone vilja ha en liten rapport var femtonde minut om hur det går!" och "Jahuja, som Peter Flack skulle ha sagt!". Då kände jag att jag ville gå loss på mig själv med en morakniv. Sedan lugnade jag ner mig, tog av mig hörlurarna och blev vän med gubbarna i stället. De var från Örebro, och vi diskuterade ämnen såsom fjällvandring, bostadspolitik, Bafusin och vädret. De var minsann riktiga charmörer och skulle komma och dricka kaffe hos mig någon gång. De skulle sätta in en annons för att få tag på mig, sa dom. Bengt och Rune. Mina lovers.

Att det blev tåg var förresten för att jag, efter ett dygn i Stockholm, packade min väska igen och åkte tillbaka till Lindesberg och lilla Lars för att vara med honom i två dygn till. Jag kunde inte hålla mig.

Ikväll ska jag till Rött med mina brudar för att vinka adjö till Johanna som flyttar till Stockholm. Alltså, jag älskar att jag inte går i skolan längre, men fy fan vad det känns jobbigt att alla ens kompisar bestämt sig för att flytta nu efter gymnasiet. Är det bara jag som älskar Umeå och inte känner mig less på den här staden?