Hej, hej.

Gårdagen var trevlig, men lite konstig. Det var förfest hemma hos mig med en massa människor som jag inte kände, och jag var den enda som var nykter eftersom jag lovat att hämta farsan på flygplatsen klockan tio. När jag skjutsat honom till brorsans lägenhet kom jag hem till mitt gryt, och då hade alla dragit förutom Hinken och Ylva. Ylva var lätt salongsberusad, så henne satte vi i en taxi till Teg. Vågade inte köra, trots att jag bara hunnit dricka några klunkar gift. Jag gör många idiotiska saker, men jag skulle fan aldrig köra bil med en droppe alkohol blodet.

Kring tolv vandrade jag och Hinken in till stan och drack två öl var på Pipes of Scotland och snackade lite skit. Det är egentligen sjukt att vi fortfarande känner varandra, vilket vi diskuterade igår. Han är från Tyresö, och var min första internetkärlek när jag var fjorton. Nu bor han i Umeå och älskar staden, säger han. Allt fint han säger om Umeå är som ljuv musik i mina öron, för det här är verkligen den bästa staden i hela världen.

Världens konstigaste känsla är när det kommer fram människor till mig när jag går på stan eller är ute på krogen och känner igen mig på grund av mitt skrivande. Det händer nästan varje gång jag är ute och festar, och igår var inget undantag. På Vasaplan pekade nämligen helt plötsligt en brud på mig och skrek: DET ÄR HON PÅ VK! VISST ÄR DET DET? DU ÄR SÅ JÄÄÄÄÄÄÄÄVLA BRA! VISST ÄR HON DET? JAG ÄLSKAR DIG!

Då smälte mitt hjärta och jag åkte hem i den råa natten. Jag älskar henne också, by the way.