Hunk-Jonas Bringhammar. Exemplarisk saxofonist i världens bästa skaband, Bore, som jag saknar av hela mitt arma flickhjärta.

Hej, hej.

Jag tror att man blir ganska glad av att vara i min lägenhet. Åtminstone när den är städad och doftar Glade samt när det pumpas raspig gammal ska på högsta volym. Som nu till exempel. Vet inte om mina grannar är lika glada över att jag är en nattuggla som gör det mesta nattetid (typ duschar och spelar musik), men jag tror någonstans att jag och mina grannar lever i harmoni med varandra. Jag vaknar nästan varje morgon av att något som låter som elefanthjord springer över golvet ovanför eller av att någon relativt nykläckt liten spädis om nätterna, men det är ganska trevligt och jag skulle aldrig klaga och hittills har det inte kommit några klagomål på mig heller. Förutom mina nattliga vanor tror jag att jag är en ganska exemplarisk granne. Jag har till exempel inte haft några fester direkt och jag tar alltid bort luddet i torktumlaren, eftersom jag fortfarande finner det fascinerande att jag faktiskt vet hur man gör sådant.

Fan vad jag saknar mitt band, förresten. Det var så himla trevligt att ha ett fritidsintresse och så obeskrivligt underbart att spela live. Man skulle ju kunna bilda ett nytt band, vilket jag och brorsan har pratat om. Vi skrev till och med en låt på fyllan om stöveltramp och en ekorre som korsade en väg, men den blev ju som ni kanske förstår inte så jävla lyckad, och i och med det känns ett syskonband väldigt långt borta.