Hej, hej.

Livet är verkligen så jävla, jävla konstigt. För bara någon timme sedan trodde jag att jag aldrig mer skulle bli glad igen, då jag fick ett samtal av Göran (morsans karl) som berättade att morsan åkt in akut till sjukhuset för att operera in en pacemaker. Jag kan inte i ord beskriva hur det kändes att ingen sagt någonting till mig om det innan. Hur det kändes att vara på jobbet och få ett sådant besked. Hur det kändes att inte veta om jag skulle få prata med min underbara, snygga, roliga, tjurskalliga, vackra och intelligenta mamma igen.

I min värld är det ju liksom gamla sviskon som har pacemakers, inte femtioettåriga rivjärn som känns hur unga och fräscha som helst. Nej, det är omöjligt att beskriva hur det här känns, och jag kan lätt säga att samtalet från Göran är det värsta telefonsamtalet jag fått under mina tjugo år på denna jord.

Efter att ha gråtit hysteriskt och blivit tröstad av privatmarknadsbrudar, redaktionsmänniskor och älskade Fredrik (tack, ni är så himla fina och snälla!), ringde morsan helt plötsligt och var precis som vanligt. Började tjata om hudkrämer och korsordstidningar och sånt som hon ville att jag skulle ta med till sjukhuset, och verkade inte tycka att det var någon stor grej över huvud taget. Själv har jag fortfarande hjärtklappning och ser ut som att jag har corpsepaint, eftersom sminket har runnit ut i hela ansiktet, men det kommer nog att kännas bättre när jag får se henne, och att hon faktiskt är vid liv. Älskade morsan. Mitt stora stöd och min bästa vän.