Blebban the blebb

Hej, hej.

I morgon kommer Bibi, en av mina äldsta och bästigaste bästa vänner, hem från Stockholm. Detta ska såklart firas med skvaller, bärs, lyssnande på skit-electro som bara hon gillar och med att låta henne bestämma vilka fjantiga töntklubbar vi ska besöka. Underbart, ska det bli!

Jag och Bibi gick på samma dagis när vi var små, och har sedan dess även gått i samma klass ända tills vi tog studenten, men det var egentligen när vi gick i tvåan på lågstadiet som vi blev polare på riktigt. Det var under en regnig orienteringsrunda i skogen runt Carlshöjdsskolan som vår gympalärare (som, när hon var arg och pekade, för övrigt brukade använda sig av långfingret – hysteriskt kul, tyckte vi då) tvingat ut klassen på. Jag och Bibi knallade runt med varandra och var lika värdelösa båda två, och efter den dagen ägnade vi resten av lågstadiet åt att bland annat leka OS i Atlanta och spela med vårt tvåmannaband Håll Käften (med hits som vi skrev själv, med titlar som "Grannen med tjocka barmar" och "Köp en kompis"). Sedan har åren gått, och vi har fortsatt att vara nära vänner.

I natt, när jag åkte taxi hem i höstnatten, satt jag och tänkte på Bibi och flinade lite för mig själv. Klockan var tre, jag var helt genomslut och hade ont i huvudet, och då frågade fryntliga taxichauffören om vi inte skulle stanna vid en mack och köpa en "go’bit". Då tänkte jag att det hade varit så himla, himla bra om Bibi suttit med i taxin, eftersom hon nog är den enda som hade förstått det roliga med "go’bitar" i arla morgonstund.

Åh Bibi! Min ettriga, älskade argbigga!