Hej, hej.

Kom på en till elak grej som jag gjorde på dagis, och som jag fortfarande har lite dåligt samvete över. Jag och en kompis, Alexandra hette hon (eller heter, har inte sett eller pratat med henne på femton-sexton år, men hon lever säkert), var ute och lekte på dagisgården. Det var becksvart ute, och väldigt mycket snö och vi var några av de få ungar som ännu inte hade blivit hämtade av våra föräldrar för dagen. Hur som helst så lekte vi en lek som gick ut på att en blundade och skulle bli ledd av den andra, och det roliga i leken skulle väl vara att se vart man hamnade, typ. Hon började att leda mig, och det gick bra och vi skrattade hjärtligt och allt var frid och fröjd, ni vet. Sedan var det min tur. Då ledde jag henne rakt in i ett staket med flit så att hon fick det rätt i magen och tappade luften och började gråta. Haha, sucker!