Halloween 2007. Jag och Ylva var de enda som ville dra på Pipes. Där poserade jag med en okänd karl, och det var ju, som ni ser, väldigt trivsamt.

Hej, hej.

Tidigare idag tog jag bilen för att åka hem och käka lunch, eftersom jag, i vanlig ordning, glömt lunchlådan hemma. När jag körde längs Sandbackavägen och lyssnade på Suzzie Tapper och tänkte på Johanna och Blebban, och hur de brukar sitta där nere i Stockholm och dricka billigt vin och lyssna på just henne, hörde jag plötsligt ett högt, irriterande och mycket märkligt ljud. Det var inget värre än att hela jävla avgasmanicken (den där dammsugarliknande saken, ni vet) hade lossnat och släpade längs asfalten. Försökte laga den med lite rosa paketsnöre som var det enda jag hittade hemma, men det gick, konstigt nog, inget vidare. Då var det bara att knalla hem till morsan och cykla därifrån. Precis vad jag behövde.

Nu är jag trött, trött, trött och vill bara sova, sova, sova. Men det får jag inte, för jag måste skriva, skriva, skriva. En krönika, om halloween. Själv ska jag varken klä ut mig eller festa i år, eftersom jag ska rapportera från Popup på lördag. Lika bra det, egentligen. Då slipper man kaskadspyor och andra otrevligheter som kommer med sådana där spektakel. Andra saker jag borde göra ikväll är att laga något att äta till middag, föra över pengar till Lovisa för kryssningen, betala hyran, ringa tusen personer som jag inte har pratat med på evigheter samt fixa informationen samt en ny bild till bloggen (den jag har ju ett antal år på nacken). Helst en där jag inte ser ut som en arg transvestit.