Hej, hej.

Angående de småkriminella jävla pundarna som gav sig på oss i helgen så har ingen anmälan blivit gjord, trots att vi vet vilka åtminstone två av dem är. Han som stod och skrek åt mig har vi till exempel både för- och efternamn på och vet att han är tjugosex år gammal (förstår ni så jävla pinsamt?). Borde ha ringt snuten precis efter att det hade hänt, men just då fokuserade vi mest på att ta oss hem fortast möjligast. Vore det en bra idé att anmäla, även om det snart är en vecka sedan, tror ni?

Var förresten aldrig rädd när det hände, utan bara fruktansvärt arg. Det enda jag hade i skallen då var liksom att hela situationen var så orättvis och att de fan inte skulle få ge sig på Höken (tog för givet att det var han som skulle åka på däng), så jag skrek tillbaka medan adrenalinet pumpade och tårar av frustration över att behöva ha med dessa jävla rövhål att göra brände bakom ögonlocken.

Trodde inte att jag var en person som vågade sånt, om jag ska vara ärlig. Detta eftersom jag brukar vara rätt kass vid krissituationer, vilket till exempel visade sig den gången då Betty råkade tända eld på en smällkaramell i klassrummet på gymnasiet och jag valde att vända mig bort och blunda. Eller den där gången då Johanna försökte elda upp farsans kök och jag bara la mig på vardagsrumsgolvet och asgarvade. Så jag tänkte att jag vid en liknande situation som den i fredags nog skulle blunda, skratta och kuta därifrån. Men jag har alltså återigen bevisat att jag är en kvinna full av överraskningar. Härligt.