Hej, hej.

Förra veckan fick jag en inbjudan till Benny och Nicklas (de eminenta krönikörerna, ni vet) releaseparty på O’learys, och igår kväll ägde detta festliga evenemang rum. Jag tog givetvis med mig två av mina partners in crime, Lovisa och Ylva, och vi satt i princip bara med varandra hela kvällen och åt och drack gratis och snackade om hur skönt det är att vi fortfarande känner oss tillräckligt unga för att inte behöva leka vuxna och mingla och prata med små bokstäver, utan fortfarande kan bete oss som man helst inte bör göra i möblerade rum. Ja, som att kittla varandra, riva öletiketter i en miljard små bitar, prata kuk och vara lite asociala, till exempel.

En skäggig karl sa förresten till mig igår något i stil med att höjdpunkten i hans liv var när han fick ha på sig en himmelsblå kavaj, dra dåliga skämt och showa med ett dragspel på magen. Själv inträffade höjdpunkten i mitt liv igår när jag fick signera en bok (Nicke och Bennys krönikesamling, som jag såklart inte ens är med i) åt en man som tycker om det jag skriver. Denne man påpekade att min blogg är roligare när jag inte är deprimerad, och jag försökte förklara hur det är alla (ja, alla!!!!!) mäns fel att jag blir nere ibland. Därför slutade det med att jag, med min fula handstil, klottrade ner världens märkligaste meddelande i mannens bok: "Ibland är det ett jävla helvete. Kram! Josefin Isaksson".

Om jag någon gång får skriva min autograf åt någon igen ska det vara min grej att skriva konstiga hälsningar. Bara så att ni vet.