Jag ångrar mig, okej?

Hej, hej.

Herre min skapare vad jag ångrar att jag bloggade om Cosmo-tjejer. Fanshelvetessatan, alltså. Inte bara för att mina föräldrar tydligen såg det som en möjlighet att använda kommentarsfunktionen som en arena att skriva spydigheter till varandra (väx upp, va!), men också för att jag nu känner mig lite nedvärderad och dumförklarad, vilket även Ylva gör. För självklart vet vi väl båda två att det bara är att fråga om det nu är något man vill veta, ty vi är ju trots allt två brudar med de flesta fåren i hagen.

Grejen var bara den att vi båda tyckte att det var lite trevligt att få sitta och snacka skit och överanalysera tillsammans, och sedan blev det en intressant grej att skriva om, eftersom vi alltid föraktat detta beteende och anser att det är patetiskt. Men det var för en kväll som vi förvandlades till Cosmo-tjejer. EN kväll. Och nu kommer jag känna mig patetisk och jobbig i evigheters evighet, på grund av detta tramsinlägg i min tramsblogg. Fanshelvetessatan, alltså.

Ja, ja. Nog om detta. Filmen jag och Ylva såg var Benjamin Buttons otroliga liv, och den var… lång (men rätt bra också, faktiskt).