Hej, hej.

Tänkte passa på och fira mina 300 000 sidvisningar. Hurra, hurra, hurra! Fast egentligen är det kanske inte så mycket att vara glad över, eftersom Lövenbloggen snart kommer att ha snott min förstaplats (Björn, du vet att jag måste ha ihjäl dig, va?) och alla andra bloggar i Sverige ändå är sjukt mycket större. Men lite kul är det allt, tycker jag.

Firar genom att lägga in ett inlägg från Mikael Hanssons blogg, där han skrivit om mig och som jag blev väldigt glad av att läsa:

’Ett exempel på hur unga kvinnor tar för sig på nätet genom att blogga står Josefin Isaksson, 21 år, för. Hon har bloggat på Västerbottens Kurirens nätupplaga i ett par år och under stora delar av denna tid har hennes blogg varit den mest besökta av alla på vk.se. Hon har haft fler läsare än till och med kommunalrådet Lennart Holmlund och den ledande oppositionspolitikern Anders Ågren.

Politikerna Lennart Holmlund och Anders Ågren har mycket stort inflytande med sina bloggar över den kommunala debatten, men Josefin Isakssons inflytande över Umeå är kanske ännu större. Fast det är ett inflytande som rör sig på helt annat plan eftersom hon skriver om senaste röjet på punkfesten, hur det är hoppa mellan olika jobb, hur livet med kompisarna ser ut och hur det är att vara ung och bo i lägenhet och ibland känna sig som en sunkig trasher (ja, hon skriver med tuff ironi).

Josefin Isaksson påverkar med sin blogg en stad som Umeå, långt mer än vad kanske både hon själv och politikerna Lennart Holmlund och Anders Ågren förstår. För Josefin speglar, granskar och avslöjar med sina inlägg en hel del om den ungdomskultur och det vardagsliv som en stor del av Umeås unga lever. Det är viktigt för en stad som Umeå och det gör att Umeå blir mer levande och mer tydligt för alla hennes jämnåriga som tätt följer hennes blogg.

Rapporten Svenskarna och Internet 2008 visar att tjejerna tar makten över nätet med sitt bloggande. I Umeå är Josefin Isaksson ett tydligt exempel på en av dessa nya starka röster som håller på att omstöpa nätet och därmed också hela samhället. För mycket av den statistik som World Internet Institute rapporterar om pekar på att det är de unga kvinnorna som allt mer tar för sig bland nätets möjligheter till socialt nätverksbyggande. Och det har betydelse också för bygget av vårt gemensamma samhälle.’

Hej, hej.

Nu skulle jag egentligen ha varit på flatfest på Carlshem. Är jag på flatfest på Carlshem? Nej, det är jag inte. Jag ligger hemma och är Barbaförkyld och smular ner urringningen med chips och snyter mig så ofta att jag blivit alldeles röd och öm under näsan (alltså ser jag ut som Bibi gjorde under alla år vi gick på dagis tillsammans, eftersom hon hade sin tunga konstant klistrad upp mot näsan för att suga i sig snor). Känns rätt bra att vara hemma ändå, eftersom jag varit ute hur mycket som helst på sistone. Man blir ju typ alkoholist av att vara singel. Hade dock varit jävligt roligt att träffa Jacob (Filmbloggen här på vk.se, orkar inte fixa en länk), och dessutom skickade Nöjesredaktörs-Anna ett sms tidigare och frågade om jag vill möta upp henne och Robban senare, och det hade jag också sjukt gärna gjort. Men, men. Jag blir nog kvar här, och det blir väl bra det med, antar jag.

Hej, hej.

Nu skulle jag egentligen ha varit på flatfest på Carlshem. Är jag på flatfest på Carlshem? Nej, det är jag inte. Jag ligger hemma och är Barbaförkyld och smular ner urringningen med chips och snyter mig så ofta att jag blivit alldeles röd och öm under näsan (alltså ser jag ut som Bibi gjorde under alla år vi gick på dagis tillsammans, eftersom hon hade sin tunga konstant klistrad upp mot näsan för att suga i sig snor). Känns rätt bra att vara hemma ändå, eftersom jag varit ute hur mycket som helst på sistone. Man blir ju typ alkoholist av att vara singel. Hade dock varit jävligt roligt att träffa Jacob (Filmbloggen här på vk.se, orkar inte fixa en länk), och dessutom skickade Nöjesredaktörs-Anna ett sms tidigare och frågade om jag vill möta upp henne och Robban senare, och det hade jag också sjukt gärna gjort. Men, men. Jag blir nog kvar här, och det blir väl bra det med, antar jag.

Hej, hej.

Har inom loppet av tre minuter tryckt i mig en hel uppmuntringsask med PimPim som jag fick av Nöjesredaktörs-Anna, och sitter nu och längtar efter helg. Ska på stan med morsan efter jobbet så att hon kan hjälpa mig att hitta ett par varmare skor och lite vettigare kläder att ha på jobbet, eftersom jag ju lider av färgallergi samt en mystisk sjukdom som gör att jag inte kan köpa annat än horskor och opraktiska festkläder. På kvällen ska jag sedan hem till en skäggig man och hänga. Vad vi ska hitta på vet jag inte riktigt, men det blir garanterat trevligt. Åtminstone så länge han inte brottar ner mig och kittlar mig tills jag förvandlas till en religiös och inkontinent tant ("Men Guuuuud, så fruktansvärt! Hihihihihi, jag döööööör! Guuuuuuud, jag kissar på mig!").

Igår kväll blev jag väckt av Jacob som undrade om jag ville följa med på fest i morgon med ett gäng lesbiska lärarstuderande (eller vad han nu sa), och det vill jag ju så klart. Så då blir det alltså till att ta på sig horskor och en opraktisk, svart liten klänning och dra på fest på Carlshem. Det blir nog en fin helg, det här.

Hej, hej.

Kul att så många verkar vilja läsa om knark och misär! Tycker att det känns rätt bra att skriva om också, och inte särskilt tungt heller längre, faktiskt. Annat var det väl när jag var mitt uppe i den där destruktiva skiten och det var vardagsmat att vara konstant orolig, få tomma löften och lögner slängda i ansiktet, och hela tiden undra om det någonsin skulle bli bättre. Då hade jag aldrig orkat, men nu när det ju faktiskt har varit slut ett tag och jag inte längre är kär i mannen har jag lite distans till allt, och kan bry mig utan att det känns som att jag håller på att gå under själv. Svårt att förklara, men ni kanske förstår i alla fall.

Pratade med honom igen igår kväll, och för första gången någonsin hörde jag honom kalla sig själv för missbrukare. "Om man blir sur och går hem och lägger sig i sängen, i stället för att fortsätta festa, bara för att det inte finns något amfetamin att få tag på, så är man ju beroende. Och om man fortsätter trots att man sabbat fyra förhållanden så är man en missbrukare", sa han.

En sak som slog mig när han sa det där var att han faktiskt under hela hösten sa till mig att anledningen till att han var hemma på helgerna (vilket han faktiskt ganska ofta var) var att han hellre ville ligga hemma i sängen och prata med mig i telefon. Ha ha, vilket bullcrap. Fast det fattade jag ju inte då, så klart.

Hej, hej.

Frille Svan skickade en del sms igår, och då jag, genom hur sms:en var skrivna, kunde märka att drogerna verkade ha gått ur kroppen ringde jag faktiskt upp honom för att höra hur det hade gått efter det där nödsamtalet. Och nej, det hade väl inte gått så bra. Åtminstone inte som jag ville att det skulle gå, i alla fall. Tydligen hade han blivit väckt av att ett gäng snutar och ambulanspersonal hade skakat om honom där han låg och sov, och sedan… ingenting. De tog inte ens honom till sjukhuset, trots att han var helt jävla borta och bäng i huvudet efter en härlig blandning morfin, Exanol, poppers, tjack, Rohypnol och ett par flaskor vin.

Alltså, nu tycker ju jag att det är sjukt irriterande med folk som ska veta bäst hela tiden och kritisera hur folk jobbar (se: vilka kommentarer på vk.se som helst), men är det inte en bra idé att sy in någon som uppenbarligen har hela kroppen full av olaglig skit? Herre min jävla skapare, om Frille Svan någonsin ska bli av med sitt beroende krävs det att han tvingas till behandling eller spärras in på kåken, så är det bara. Och blir han inte av med sitt beroende snart så kommer han att dö, och då vet jag inte vad jag tar mig till.

Hej, hej.

Jag känner att jag måste klargöra några saker här.

Ett:
Det börjar vara ett tag sedan nu som det tog slut mellan mig och Frille Svan, men vi har hela tiden varit vänner och haft kontakt då och då, trots att anledningen till att det tog slut var att en liknande sak inträffade i oktober, som jag var helt utom mig av sorg över, men aldrig skrev om. Jag visste då sedan länge att jag alltid skulle komma på andraplats efter droger och alkohol, och jag visste också att jag varken vill ha eller förtjänar ett sådant liv.

Två:
Jag tänker inte acceptera några nedsättande kommentarer om honom. Han har fattat jävligt många kassa beslut i sitt liv, och det vet han också om, och jag tror inte att det finns någon som mår så dåligt över det som han gör. Jag tycker, på riktigt och oavsett allt han sagt och gjort, fortfarande att han är en bra människa. Och även om jag är förbannad och ledsen så hejar jag ändå stenhårt på hans lag och hoppas att han ska komma bort från den där skiten och få ett bättre liv.

Hej, hej.

Morgonen började faktiskt rätt bra med att jag åt en lång frukost och satt och lusläste dagens VK. När jag kom till Lokus-annonserna såg jag att någon ville sälja sin bostadsrätt på Carlshem, en etta, och frågade morsan vem fan som egentligen köper en etta i just det området. Inget ont om Carlshem, är uppvuxen där och älskar området, men varför man skulle köpa en pytteliten bostadsrätt där förstår jag inte. Då sa morsan att hon tyckte att jag borde köpa en bostadsrätt i Umeå, och jag svarade henne att anledningen till att hon tycker det är för att hon vill se till att jag inte kan dra från stan hur som helst. Då svarade hon med att det inte alls är dumt att bo i Umeå, och kom sedan på följande ordspråk, som hon även tyckte att jag skulle göra ett fint korsstygnsbroderi av:
– Hellre en bostadsrätt i Umeå, än en yxa i huvudet i Örebro!

Hade gett mig fan på att vara mitt vanliga glada jag idag på jobbet, men började givetvis tjuta på morgonfikat och ser nu ut som sjuttio svåra år i stället för sju. Det är hemskt påfrestande att under två dagar få sms av någon man älskat så innerligt, där han ena stunden skriver att man är en horjävel som han vill göra rullstolsbunden, för att en stund senare skriva att han är ledsen, älskar en och ångrar sig. Det är så oerhört tragiskt, det här. Går inte att beskriva hur det känns. Och det är fan omöjligt att beskriva hur jävla satans mycket jag hatar droger och vad de gör med annars så fina människor.

Hej, hej.

Somnade halv ett och för att vakna igen klockan två, och sedan dess har jag också varit vaken. Läst en krönikesamling av Marian Keyes och spelat mobilspel tills batterierna dog, till exempel. Ja, och tänkt en himla massa också, så klart.

Nu känns det mesta så inihelvetesjävlapissdrygtjävlajobbigt. Jag börjar självklart bli trött nu, men ska vara på jobbet om en halvtimme, inloggad på datorn och med telefonen påslagen. Jag har sovit hos morsan och har därför inget smink med mig, vilket innebär att jag kommer se ut som sju svåra år hela dagen. Jag har skallebank och får en klump i magen varje gång min nya, fina mobiltelefon plingar till för att meddela att jag fått ett sms. Känner mig så himla, himla, himla trött bara. Utmattad, liksom.

Fast nu är ju inte jag riktigt en sådan där person som tycker att allt i mitt liv är skit, bara för att en liten del av det råkar vara det. Så nu tänker jag minsann vara lite positiv:

Till exempel är jag väldigt glad över att jag fick äta cirka tjugo tunnbrödsmackor med mjukost med torkat renkött till frukost. Jag är glad över att kaffet inte smakar rävgift idag. Jag är glad över att jag ska få träffa mina arbetskamrater strax. Jag är glad över att jag inte har en yxa i skallen. Jag är glad över att morsan hade hängt mina sockar över elementet över natten. Jag är glad över att jag är en sådan där person som inte bryr sig om att mina sockar inte matchar idag. Jag är glad över att jag just fick låna morsans ’svindyra mascara’ – från Rusta . Jag är enormt glad över alla snälla mail, kommentarer, sms och telefonsamtal.

Hej, hej.

Känner mig inte helt stabil idag, vilket visade sig när jag stod ensam på Vasaplan tidigare och väntade i fyrtio minuter, med matkassar i händerna, på en buss som aldrig kom. Kunde varken känna händer eller fötter när jag insåg att jag var tvungen att knalla hem, och det var då som ansiktet bara skrumpnade ihop som ett jävla sviskon, underläppen började darra och tårarna började sippra ur ögonen. När jag sedan hade stapplat hem till morsan, där jag bestämt mig för att stanna och värma mig, bröt helvetet lös och jag kastade mig i hennes famn och störtjöt. Sedan tvingade hon ner mig på rygg i soffan och tvångsvärmde mina nakna fötter i sina händer och trädde sedan på mig yllesockar. I vanliga fall skulle detta ha varit rena tortyren, eftersom jag är världens kittligaste och fnissar hysteriskt och skriker tantuttryck om någon ens kommer för nära mina fötter, men nu var det bara bra. Morsor är så jävla fina. Och speciellt min morsa, dårå.

Just nu sitter jag och väntar på ännu ett sms, som skickades för över en timme sedan, men som inte verkar få plats trots att jag raderat i princip alla sms i inkorgen. Kan inte få ro i kroppen förrän jag har läst det där sms:et och vet om det är ångestfyllt, ledset, desperat, förbannat eller hotfullt.