Hej, hej.

Att jag inte bloggat något beror inte på att jag är sänkt eller så, det beror helt enkelt bara på att jag drar till Gävle i morgon och därför har varit tvungen att ta itu med följande saker (förutom att jobba hela dagen då, så klart) i stället:

1. Bli helt hög och dåsig av att putsa horstövlar.

2. Packa sjutton par trosor, trots att jag bara ska vara där över helgen. Johanna har skrivit ett inlägg i sin skunkdagbok om att hon också gör så, eftersom hon tänker att det kan vara bra om hon skulle kissa på sig, och saken är den att jag tänker likadant. Detta trots att det var helt otroligt länge sedan man skvättade någon annanstans än i toaletten. Fast förresten var det kanske inte så länge sedan, ändå. Jag var elva år gammal och drömde att jag var ute och joggade i elljusspåret kring Carlshöjdsskolan och att jag satte mig i skogen och uträttade mina behov, medan jag i själva verket låg och uträttade mina behov i plyschsoffan i gillestugan. Så dråpligt.

3. Packa allt annat.

4. Inhandla chips och läsk till mig och brorsan så att vi kan svulla i bilen medan vi brassar fram i snömodden och pumpar Aqua ur högtalarna.

5. Telefonterrorisera brorsan.

6. Hälla hett vatten och diskmedel över all disk med förhoppningen att den inte kommer vara möglig och lukta ladugård när jag kommer hem.

7. Inte gå ut med soporna.

8. Sitta och fånstirra på en film på trean i stället för att gå ut med soporna.

9. Skriva vidare på en krönika med deadline i morgon.

10. Inte vattna blommorna.

11. Tänka att jag vattnar blommorna i morgon bitti i stället, när jag vet att jag kommer vara näst intill medvetslös.

12. Skratta för mig själv åt att jag härom veckan fick höra om en kille som använde rövtermometer trots att han var femton år gammal.

Vad jag ska göra i Gävle, förresten? Jo, min äldsta brorsa, Johan, bor där tillsammans med sin flickvän Linda. Så jag och min andra brorsa, Martin, ska åka ner och hänga. Sedan kommer även Stockholms-pappa dit. Stora mängder mat, massa öl och kanske lite nördigt dataspelande står på schemat, och det ska bli helt galet roligt. Hoppas även på att kanske få träffa Ungjävlar-Hanna, som bor där nere med sin snubbe och son, vilket skulle göra den här resan ännu bättre, till och med. Så nu vet ni det.

Hej, hej.

Gick just från äckligt sprudlande glad till känner-för-att-stampa-på-en-penis-humör på grund av en karl som ringde och sa saker som: "Men lilla gumman, nu får du fan ta och ordna det här", "Lilla vän, du är väl bara vikarie förstår jag" och "Nu lilla gumman får du ge dig! Fixa det här utan att jag ska behöva betala någon avgift, annars…"

Hatar verkligen att vissa människor lyckas med att få mig att känna mig som den minsta personen i världen. Extra jobbigt blir det när jag vet att jag har rätt, och att den andra personen verkligen har hur jävla fel som helst, men att jag känner mig så förminskad och värdelös att jag inte vågar säga ifrån.

Hej, hej.

Jag ångrar ju självklart en massa andra saker också, fattar ni väl. Till exempel att jag inte tog med en lunchlåda igår på jobbet, och i stället ödslade en lunchkupong på mat som jag inte tyckte var så värst god, och att jag fick hybris och köpte två kuvertväskor på Åhléns i december, när det hade räckt att köpa en. Jag ångrar även att jag hälsade på Ylvas ex på Corona, när allt jag ville var att bajsa i hans ryggsäck som hämnd för det han gjort mot henne. Jag ångrar att jag och Bibi var taskiga mot Disa när vi var i Bibis sommarstuga i Luleå sommaren 1996. Jag ångrar att jag inte uppvaktade morsan ordentligt när hon fyllde femtioett, utan styrde upp födelsedagsfirandet i efterhand när det var för sent och hon redan var ledsen och kände sig oälskad. Jag ångrar att jag, som fjortonåring, drog ut på stan med mina dåvarande så kallade kompisar, i stället för att stanna hemma med pappa den dagen då jag fick veta att farmor hade dött. Jag ångrar alla gånger jag inte lyssnat mer på min ypperliga magkänsla, och alla gånger jag inte stått upp för mig själv. Sedan ångrar jag ju en miljard andra saker också, så klart.

Nu är det bara ungefär sex timmar kvar tills jag får gå hem. Den sista utbildningsdagen med Gertrud & Gertrud äger rum i eftermiddag efter jobbet och beräknas vara slut klockan åtta, och det känns redan som att jag skulle kunna slockna med gamnacke över tangentbordet vilken sekund som helst. Tur att jag fick en liten sovmorgon i morse, åtminstone. Vaknade av att mobilen undrade om jag inte ville snooza till klockan 07.39 också… Vågen och raketen!

Jag ångrar mig, okej?

Hej, hej.

Herre min skapare vad jag ångrar att jag bloggade om Cosmo-tjejer. Fanshelvetessatan, alltså. Inte bara för att mina föräldrar tydligen såg det som en möjlighet att använda kommentarsfunktionen som en arena att skriva spydigheter till varandra (väx upp, va!), men också för att jag nu känner mig lite nedvärderad och dumförklarad, vilket även Ylva gör. För självklart vet vi väl båda två att det bara är att fråga om det nu är något man vill veta, ty vi är ju trots allt två brudar med de flesta fåren i hagen.

Grejen var bara den att vi båda tyckte att det var lite trevligt att få sitta och snacka skit och överanalysera tillsammans, och sedan blev det en intressant grej att skriva om, eftersom vi alltid föraktat detta beteende och anser att det är patetiskt. Men det var för en kväll som vi förvandlades till Cosmo-tjejer. EN kväll. Och nu kommer jag känna mig patetisk och jobbig i evigheters evighet, på grund av detta tramsinlägg i min tramsblogg. Fanshelvetessatan, alltså.

Ja, ja. Nog om detta. Filmen jag och Ylva såg var Benjamin Buttons otroliga liv, och den var… lång (men rätt bra också, faktiskt).

Hej, hej.

Mår mycket bättre idag, och är på ett sprudlande humör eftersom jag äntligen ska få träffa en levande människa igen. Har inte alls lika ont i halsen som igår, utan låter nu mest bara som en harklig gammal gubbe, och det kan jag absolut stå ut med. Snart kommer därför Tväråmarksmaffian och hämtar mig, och sedan ska jag och Ylva på äventyr som involverar bio och kaféhäng. Vågen och raketen, vågen och raketen.

Hej, hej.

Det är andra helgen i rad som jag ligger hemma, och även andra helgen i rad som jag tvingats banga att festa med Jacob (var inte arg på mig, söta du, men det känns verkligen som att någon har våldtagit min hals med en ananas). Trodde att mina två sjukdagar från jobbet skulle göra susen, men i stället har jag helt plötsligt fått så ont i halsen att jag inte kan svälja. Så nu ligger jag här, under täcket med datorn på magen, och kikar på min allra bästa kåtslagsfilm i hela världen, Jarhead, i väntan på bättre tider. Kan tänka mig hur trashigt det här låter, men fy fan vad jag hade velat vara ute och druckit öl just nu med mina kompisar.

Seriöst, har ni några tips på vad jag kan underhålla mig med? Alla förslag är välkomna (men jag har redan diskat, putsat mina skor och kollat på Dårfinkar och Dönickar, så helst några annat än det, dårå).

Hej, hej.

Hade igår en lång konversation med Ylva över MSN, där hon bestämt påpekade att jag för det första är en tjej som alltid kommer fem minuter för sent (lögn och förtal, lögn och förtal!) och för det andra en överanalyserande Cosmo-tjej.

Nu läser jag inte brudtidningar över huvud taget, med undantag av morsans gamla Amelia från tvåtusentre när jag sitter på dass, men jag vet ändå precis vad hon menar och det skrämmer skiten ur mig. Jag har ju nämligen alltid hävdat att jag är sjukt okomplicerad, lättsam och absolut inte är en sådan som sitter och överanalyserar saker (och med saker menar jag då manligt beteende). Men så helt plötsligt sitter jag där med Ylva och skriver saker som: Vad tycker han? Vad menar han när han säger så? Vad vill han egentligen? Och så kommer det nästan lite spya i munnen, på riktigt. Jag måste skärpa mig! Fast det måste förresten Ylva också göra, för hon är nämligen exakt likadan. Men alltså, hur kunde vi bli så här?

Hej, hej.

Var på väg till jobbet i morse, trots feber, hosta och allmän hängighet, men ändrade mig i sista stund och tänkte att jag faktiskt aldrig kommer bli frisk om jag inte får vila. Så idag har jag alltså varit hemma och vilat. Sov till klockan halv tre, åt en kiwi och gick sedan och la mig igen. Sedan jag vaknade igen har jag spelat mobilspel, läst Otrogen på öppen gata av Belinda Olsson och tittat på Anchorman – The legend of Ron Burgundy.

Nu känner jag mig ensammast i hela världen, ungefär. Önskar att någon klappade mig på huvudet, slamrade med kastruller i köket för att göra soppa åt mig och sedan ville skeda och kolla på massa South Park, alternativt alla avsnitt Nord och Syd, med mig. Men så är det inte, och därför känner jag mig så himla, himla ensam. Tusen små fioler spelar snorgrinmusik i mina öron, rakblad flimrar framför ögonen und so weiter.

Hej, hej.

När jag var liten hittade jag och mina kamrater på en massa roliga saker att underhålla oss med. Till exempel busringde till Via Direkt, satte bindor i trosorna med klisterlappen uppåt, skrev låtar som "Santa Claus my hair is brown" och "Grannen med tjocka barmar", samt gjorde "hemliga recept" (vad som var hemligt med dessa kan jag inte svara på), vilket gick ut på att man gjorde en sörja av olika ingredienser som man fann hemma, gärna O’boy och vaniljsocker, som man sedan sög i sig. Jag och Ylva har bara varit vänner sedan gymnasiet, men hon har minsann berättat att hon och hennes kompis Nisse brukade roa sig med att åka tefat (eller skrana, pulka, bob eller vad fan det nu var) ner för en backe samtidigt som de gastade ledmotivet till Titantic. Sedan sprang de uppför backen igen samtidigt som de utropade: "Precis så där måste det ha känts för dem!". Lovisa var, som jag berättat tidigare, en enstöring när hon var liten, och lekte helst med sin pinne som hon låtsades var en tvärflöjt. Fan vad kul man hade (ja, alla utom Lovisa).

Numera när man hänger med någon så gör man oftast inte så värst mycket. I alla fall inte jag. Det blir mest rövgnuggande i soffan framför dator eller teve. Möjligtvis äter man också. Gärna stora mängder. Eller så man dricker alkohol. Gärna stora mängder även där. Så tanken slog mig att man kanske borde vara lite mer old school. Göra hemliga recept med spaghettin, starkvinsglöggen, kakorna från den tjugoförsta februari förra året och annat man kan hitta i skafferiet, skråla My heart will go on och klistra en binda i könshåret. Det hade väl varit för dråpligt.

Hej, hej.

Man hade ju kunnat tro att jag skulle bli helt till mig av att passera trehundratusen sidvisningar, och blogga utav bara fan, men så blev det alltså inte. Jag har helt enkelt varit upptagen med annat, som till exempel att vara krasslig, skriva krönika, producera annonser, hänga med Barbaskägg, vara på utbildning med Gertrud och Gertrud för att lära mig mer om kundvård, upplaga och marknadsföring, koka makaroner samt snacka med distributionen så att Höken aldrig mer behöver skyla sin morgonbånge när han ska hämta sin VK på morgonen, eftersom tidningsbudet nu äntligen har slutat dumpa tidningarna längst ner i trapphuset.

Ett fint mail skickades ut igår, förresten. Har fetmarkerat det viktigaste:
’Vår mest läste bloggare och vår suveräna krönikör Josefin Isaksson har nu passerat 300 000 läsare på sin blogg. Grattis, Josefin. Du är väldigt skicklig! 300 000 läsare innebär dessutom fika kl 14.30 idag i sofforna.’

Det blev minsann en himla fin dag igår tack vare detta firande med bullar och tal från Ingvar Näslund, och som sedan dessutom fortsatte nere på Privatmarknad med tårta tills jag kände mig som Barbastrandadval. Tack, tack allihop.