Hej, hej.

Senast igår berättade jag för Ulla-Britt, som jag jobbar med, att jag varken ser eller hör någonting när jag är ute och går. Detta eftersom jag lyssnar på musik på hörselskadevolym för att stänga ute omvärldens totala oväsen, och för att jag tänker mer än vad som nog egentligen är bra för mig. Detta resulterar, alldeles för ofta, i att jag kan gå förbi sjuttioåtta personer som jag känner utan att hälsa, eller, som idag, att jag nästan blir halshuggen av en järnvägsbom.

I julas var jag ledig i två dagar, enbart på grund av den anledningen att jag ville och tyckte att jag var värd det. Vikarien i mig kände sig lite skyldig, men samtidigt blev jag hemskt glad när jag blev tillfrågad om jag ville ha en liten semester, så jag bestämde mig för att unna mig det. Att unna sig är ju trots allt A och O, ni vet. Det jag inte tänkte på var att jag inte hade några dagar att ta ut, och att jag i stället skulle hamna sexton timmar minus på flexen. Lite drygt så här i efterhand, kan jag tycka.

I alla fall så har jag sedan i januari kämpat för att jobba ikapp mina timmar, och nästan varje dag tar jag bara en halvtimmes lunch. Men ibland, då man känner sig som Quasimodo efter en hel förmiddag sittandes på en kontorsstol, behöver man gå en promenad också. För det mesta lunchpromenerar jag tillsammans med min kollega Malin, men då jag inte gör det går jag själv med alldeles för många tankar snurrandes i huvudet och hörselskadevolym på Mp3-spelaren.

Är sedan en halvtimme tillbaka på kontoret efter just en sådan där stärkande ensam-promenad till affären, där jag köpte snus och en blondering (ja, jag är vitt slödder, förlåt). På tillbakavägen tyckte jag mig se att järnvägsbommen åkte upp, som att ett tåg just passerat, och tänkte: "Triumf – jag slipper vänta i hundra år!". Sedan gick jag, glad i hågen, vidare längs cykelvägen, och eftersom jag trodde att det skulle vara tågfritt ett bra tag framöver, knallade jag bara rätt över järnvägsspåren. Då ser jag hur en man i en bil stirrar på mig, och jag hinner tänka: "Vad glor du på då, gubbadjävul?" innan jag sneglar uppåt och ser röda blinkande ljus överallt och en järnvägsbom som är på god väg att separera mitt huvud från min kropp. Använder mig av mina limbo-skills från mellanstadiet och överlever, men skyndar mig sedan skamsen tillbaka till VK med sänkt, blonderad skalle och ett skämsflin tvärs över nyllet.

Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här romanslånga inlägget. Kanske att jag borde sänka volymen och inte vara så uppe i det blå, kanske?